28 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Kung 5:14-17 2 Tim 2:8-13 Luk 17:11-19

Var är de nio?

Det är inte svårt att föreställa sig händelsen med de tio spetälska. Jesus är på väg till Jerusalem, men befinner sig på gränsen mellan Samarien och Galileen. På väg in i en by kommer en grupp av tio spetälska emot honom. Dessa fick inte komma i närheten av andra. De var skyldiga att på avstånd ropa ”oren, oren.” Därmed skulle de varna andra från att komma för nära. De var isolerade från den mänskliga gemenskapen. Men dessa tio har tydligen hört talas om Jesus från Nasaret och därför ropar de: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Jesus uppmanar dem att gå och visa för prästerna. Om en spetälsk tillfrisknade, så måste det kontrolleras och bekräftas av prästerna, som alltså hade både en religiös och social funktion. Jesu uppmaning var ett prov, ett första trosprov. De hade ju kunnat tänka: Vad tjänar det till att gå prästerna? Blir vi bättre för det? Men alla tio består provet. De litar på Jesu ord och på vägen dit händer undret att de blir friska.

Därmed är trosfrågan inblandad i deras längtan efter kroppslig hälsa. I det yttre läkedomsundret finns invävt frågan om det som går djupare, deras innersta tro. Också den sjuke är en människa med ett eget ansvar, med en frihet att välja tillitens eller misströstans väg. Vi ett annat tillfälle frågar Jesus en långvarigt sjuk: ”Vill du bli frisk?”

Men så händer det speciella i detta under. Endast en av de tio vänder tillbaka till Jesus när han såg att han blivit frisk. Han prisar Gud och kastar sig till marken vid Jesu fötter och tackar honom. Av de nio andra hör vi ingenting mera. Det vi hör är sorgen i Jesu röst när han frågar: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?”

En av tio. Och denne tionde var en samarier, en representant för det av judarna föraktade blandfolket i Samaria, vars religion man föraktade. Vi kommer ihåg hur det är en samarier som visade barmhärtighet mot den slagne vid vägkanten, medan prästen och leviten skyndade förbi. Jesus ställer dessa samarier som en utmaning mot hans eget folk, de som borde veta bättre och handla därefter. En kyrkofader (Augustinus) säger: ”Många som är innanför (kyrkans synliga gränser) är utanför, och många som är utanför är innanför.” Också i första läsningen är det en icke-jude som blir botad. Naaman från Syrien botas från sin spetälska, när han följer profeten Elishas råd att doppa sig i Jordan. Också han faller ner i tillbedjan för den sanne Guden. Den Gud som har makt att bota, men inte finner ödmjukhet och tro där den borde finnas.

Var är de nio? De som gärna vill ha Guds hjälp när de är i nöd, men sedan tar sin gåva och vänder ryggen till Givaren. De som vill ha Guds hjälp, men bara för att fortsätta sitt liv som förut, på egna villkor och utan att det får några konsekvenser för övrigt. Var är de nio? De som känner den kristna tron till namnet, men inte vill veta av dess kraft? De som var entusiastiska till en början, när de tog det första steget, eller när de konverterade, men som sedan försvann i kulisserna? De som avlade både bekännelse och löften, men som i sitt hjärta fortsätter att vara delade? De som aktar sig för stora synder och felsteg, men som inte söker den kärlek som driver ut fruktan? Frågan riktas rakt in i den kristna församlingen, också till den som har rykte om stor fromhet.

Samariern kastar sig ner för Jesu fötter. Det är mera än ett artigt och väluppfostrat tack. Han bekänner sig till Jesus. Han ställer hela sitt liv i Herrens tjänst. Han har ju fått sitt liv tillbaka. Vi anar i förlängningen vägen till den ständiga tacksägelsen, till det vidgade hjärtat och det nya livet, kärleken till Gud för kärlekens egen skull. Delaktigheten inte bara i Guds gåvor, utan i Gud själv.

Människan kan ju lyda Gud av flera skäl. Av rädsla för straff. Då är hon fortfarande som en slav. Hon kan gå ett steg vidare och lyda i förhoppning om lön. Då är hon som daglönaren, som gör vad han åläggs och som förväntar sig lön för den tjänst han utfört. Det tredje sättet är att lyda av kärlek, för att man har sin lust i det goda, i det som Gud befaller. Då har hon blivit son eller dotter i huset. Allt vad Fadern har tillhör henne och hon har blivit Guds vän. Hon har korsfäst sina begär och själviska behov och fått del av det nya livet. Aposteln uttrycker det på sitt sätt i den andra läsningen: ”Har vi dött med honom skall vi också leva med honom”.

Paulus är ju själv ett konkret exempel på denna kärlek. Han sitter i fängelse. Men det Guds ord han förkunnar kan inte fängslas. Han fortsätter att förkunna, också med sitt liv. Hans liv blir ställföreträdande. ”Jag uthärdar allt för de utvaldas skull”, säger han, ”för att också de skall vinna frälsning genom Jesus Kristus och evig härlighet”. Han har ju blivit delaktig av den kärlek som utgav sitt liv för alla. För judar och hedningar, för muslimer och sekulariserade västerlänningar, för domare och våldsverkare, för soldater och terrorister. Det trollar inte bort vårt eget ansvar. Han varnar, ”förnekar vi honom, skall han också förneka oss”, men bakom hans varning skymtar den kärlek han lärt känna. Och så tillfogar han ett märkligt ord: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv”. Tillvarons innersta är ljus och inte mörker. Det är ett ord att lita på, att förtrösta på.

Det är inte av småaktighet som Jesus frågar: Var är de nio? Det är av kärlek. Av kärlek och generositet botar han alla de tio. Det är av samma glödande kärlek som han frågar efter vårt gensvar. För att göra hela vårt liv till tacksägelse. En tacksägelse som vi nu firar i den heliga eukaristin.

Amen.