BIRGITTA AV VADSTENA

SVERIGES OCH EUROPAS SKYDDSPATRON

Vish 7:7-14 1 Kor 2:6-10 Luk 10:21-24

Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den

Den heliga Birgittas kända bön är märkligt lätt att instämma i. Människan vet intuitivt att hennes liv är en vandring, att hon är på väg mot ett mål. Livet är inte omedelbar tillfredsställelse. Livet är mera än att må bra och slippa lidande, som en dominerande filosofi (utilitarismen) säger. Människan är större. Hon är på väg mot ett mål. Enligt kristen övertygelse är människans mål ingenting mindre än Gud själv. Hon är på väg till Gud. Men där uppstår också problemet. Hur hittar hon vägen? Ingen har ju sett Gud. Han bor i ett ljus som ingen kan nalkas.

Evangeliet bejakar detta dilemma. ”Ingen vet vem Fadern är”, säger Jesus. Men så hör vi ett tillägg, ”Ingen vet vem Fadern är, ingen utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för”. Hela evangeliet är samlat i dessa korta ord. Denne Son känner Fadern, inte bara genom kunskaper, utan genom att vara hans Son, genom att leva i ständig gemenskap med sin Fader.

Vår påve Benedikt XVI har skrivit en bok, som nyligen kommit i svensk översättning, ”Jesus från Nasaret”. Bokens röda tråd är just detta, Jesu förhållande till sin Fader. Evangelierna berättar om hur Jesus ofta drar sig undan för att be till sin Fader. Man anar en intim personlig relation mellan Jesus och hans Fader. Han är ett med sin Fader. Han känner Fadern. Denna enhet är källan till allt Sonen säger och gör. Samtidigt har han blivit människa. Vi kan genom evangeliet höra honom. Vi kan lära känna honom som människa. Men – och det är det oerhörda – därmed lär vi också känna Fadern. Det är därför han har blivit människa. För att uppenbara vem Fadern är. Och för att förmedla sin gemenskap med Fadern till oss, för att dra in oss i den, så att också vi finner vägen till Fadern och når vårt mål.

Insikten om Fadern är dold för denna världens mäktiga, men uppenbaras för dem som är som barn, säger Jesus. Ett sådant barn var den heliga Birgitta. Hon var ett redskap för att på nytt uppenbara vägen till Fadern. När hon föddes år 1303 fick hennes församlingspräst höra jungfru Maria säga: ”Hennes röst skall höras över hela världen.”

Redan som tioårigt barn fick Birgitta i en vision se den korsfäste. Blodet rinner över hans ansikte och hon frågar honom: ”Vem har gjort dig allt detta?” Kristus svarar: ”Alla som föraktar mig och min kärlek.” Samma mönster går igen i hennes s.k. uppenbarelser, som skrevs ner av hennes biktfäder. När hon betraktar Kristi lidande, får hon insikt i himmelska hemligheter, som vi bad i kollektbönen. Vägen till Gud finner vi inte genom studier och boklig lärdom, men genom ödmjukhet och tro. Som hon själv säger: ”Andlig vishet ligger inte särskilt i boklig bildning, utan i hjärtat och i den goda levnaden.”

Det är denna väg hon förkunnar för hög och låg, för en förvärldsligad kyrka och maktfullkomliga härskare, för de lärda och för de obildade. Den är så enkel att barnet kan förstå den, samtidigt som den utmanar de andligt fullvuxna (1 Kor 2:6).

Det är inte teorier hon förkunnar, utan den brinnande kärleken till Kristus och hans kyrka. Som vi skall be i bönen över offergåvorna: ”Låt våra gåvor helgas av din Andes eld, som hos den heliga Birgitta tände en glödande kärlek till Guds rena Lamm.”

Var finns vägen till Gud? Hur ser kartan ut? I denna mässas prefation skall vi sjunga: Din visdom blev synlig i din Son, vår Herre Jesus Kristus, han som genom sin förnedring gjorde de övermodigas planer om intet. Den gudomliga visheten valde förnedringens och korsets väg. Prefationen fortsätter: Genom sin utblottelse blev Sonen uppenbarad som härlighetens Herre. Det är korsets och lidandets väg till Fadern.

I inledningen till hennes uppenbarelser säger Kristus själv till Birgitta: ”Du min dotter, som jag utvalt åt mig och med vilken jag talar i min ande: älska mig av hela ditt hjärta, inte som du älskar en son, en dotter eller släktingar, utan mer än något annat i världen! Och alltjämt älskar jag din själ så innerligt, att jag ännu en gång, om det vore möjligt, skulle låta mig korsfästas för henne. Detta är den väg som Birgitta vittnar om.

Den slutar inte i förundran över vad som en gång har skett. Kristi väg är inte bara händelser i det förflutna. De är avsedda att bli vår väg. Kristi ord till Birgitta fortsätter: Efterlikna min ödmjukhet, ty jag, ärans och änglarnas konung kläddes i usla trasor, stod naken vid pelaren och hörde med egna öron all skymf och smädelse. Sätt även min vilja framför din vilja, ty min moder, din härskarinna, har från begynnelsen till slutet endast velat det jag ville. Det betyder: ödmjukhetens, lidandets och lydnadens väg rymmer samma hemliga kraft som det heliga korset. Det är i Kristi efterföljd vi lever, för att det som uppenbarades i hans förnedring skall nå sin fullbordan i oss, hans lemmar.

I fortsättningen anar vi den ”härlighet” som prefationen talade om. Redan här får vi smaka det nya livet. Kristus fortsätter: Om du gör detta, skall ditt hjärta alltid vara i mitt hjärta och upptändas av min kärlek, såsom något torrt lätt upptändes av eld. Din själ skall fyllas av mig, och jag skall vara i dig, så att allt timligt skall bli dig bittert och all köttslig njutning till ett gift. Du skall vila i min gudoms armar, där ingen köttslig njutning finns utan Andens glädje och förnöjelse.

Samtidigt ger vägvisningen tröst. Birgitta liknas vid änkan i Sarefat, som på profetens befallning bakade bröd av sitt sista mjöl, men därigenom fick ett löfte som också Birgitta får. Det är Kristus, Birgittas och vår brudgum, som talar: Älska alltså mig allena, och du skall ha allt du vill och ha överflöd. Står det inte skrivet, att änkans olja aldrig sinade, till dess att Herren lät regn falla på jorden enligt profetens ord? Jag är den sanne profeten. Om du tror mina ord och uppfyller dem, skall oljan, glädjen och jublet aldrig i evighet tryta för dig”.

Därför ber vi med den heliga Birgitta: ”Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den.”

Amen.