26 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Änglarna

Igår firade vi ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael. Mikaelidagen firas också i andra kyrkor idag och är bevarad i den svenska almanackan. På tisdag är det Skyddsänglarnas dag. Men taget i stort så är änglarna sedan en generation styvmoderligt behandlade, nästan bortglömda, även om det också finns tecken på förändring. När kyrkan tiger om någon sida av sin tro, då uppstår ett tomrum, som snart fylls av annat. I stället för änglar, betygar många sin tro på ”turen”. ”Jag hade tur”, säger man, när det säkert var skyddsängelns förtjänst. Det är ju att byta ner sig. Allvarligare är att den sekulariserade människan låst in sig i denna världen och därmed blivit blind och döv för den himmelska. Då blir det onödigt mörkt och instängt, utan fönster mot himlen. Änglarna är sändebud från himlen. De är våra livvakter, sända för att skydda oss och visa vägen till det slutliga målet.

Även om dagens bibliska läsningar inte direkt handlar om änglar, så påminns vi om dem i varje mässa. Redan i syndabekännelsen möter de oss. Vi ber inte bara våra medkristna, utan också ”Guds änglar och helgon” att be för oss om syndernas förlåtelse. Mässans deltagare är inte bara dem vi ser omkring oss. Vi firar den tillsammans med den himmelska församlingen. Vi behöver inte bara varandra, vi behöver också helgonen och änglarna. De stöder oss och bär fram våra böner inför Guds tron i himlen. Och när vi tar emot deras stöd och själva ångrar våra synder och vänder om till Gud, då gläder de sig. Evangeliet berättar ju att änglarna gläder sig över varje syndare som vänder om. Lika mycket som de sörjer över varje synd som begås. Änglarna är mycket klarsynta. Man kan inte gömma sig för dem. De är Guds utsända tjänare, som överallt ger akt på både onda och goda (Ords 15:3; jfr RB 7:13, 28). Inte för att kontrollera oss, utan för att bevara oss från synd och hjälpa oss att ständigt leva i Guds närvaro.

När församlingen har bekänt sin synd och ropat om Herrens förbarmande hör vi änglarnas lovsång – Ära vare Gud i höjden – som den första julnatten. Som en påminnelse om att Gud inte bara vill förlåta oss våra synder, utan att han ville födas som ett människobarn, för att göra oss till Guds barn.

När evangeliet förkunnas i mässan och när offret skall frambäras på altaret påminner oss rökelsen om änglarnas närvaro. Uppenbarelseboken låter oss se in i den himmelska liturgin där änglar låter rökelsen ”läggas till” de heligas böner, för att ”förstärka” dem (Upp 8:3f).

I trosbekännelsen påminns vi om att Gud har skapat ”allt vad synligt och osynligt är”. Till den osynliga världen hör änglarna, andliga väsen med förnuft och fri vilja. Oräkneliga skaror till Guds och Kristi tjänst, för att medverka i kampen mot det onda och i uppbyggandet av Guds rike. De är de främsta i att lovsjunga Guds outgrundliga storhet och majestät.

När mässan når sin höjdpunkt på altaret, är det självklart att änglarna är med, både i tillbedjan och som våra försångare. Prefationen, den eukaristiska bönens inledning, avslutas som regel med en påminnelse om änglarnas tillbedjan inför den himmelska tronen. Den tillbedjan som våra mänskliga röster instämmer i med det trefaldiga Helig.

Kyrkans altare står mitt emellan arken i det gamla förbundets tempel och tronen i himmelen. Arken i Salomos tempel var överskuggad av väldiga keruber, vars förgyllda vingar liksom böjde sig i tillbedjan (1 Kung 6). Där fanns ingen bild eller staty. Den sanne Guden är omöjlig att avbilda. Endast en gång om året gick översteprästen in i det allraheligaste för att tända rökelsen. Profeten Jesaja fick se Herren i en vision i templet (Jes 6). Serafer stod omkring honom och de ropade till varandra: Helig, helig, helig är Herren Sebaot. I bibelns sista bok målas samma vision, men nu är tempeldörren öppnad för den stora skaran av alla folk och stammar och länder och språk (Upp 7). Alla som gjort sina kläder vita i Lammets blod får dag och natt instämma i änglarnas tillbedjan: Helig, helig, helig… (Upp 4).

Mitt emellan det gamla förbundets ark och slutmålet i himmelen står kyrkans altare, där de troende, anförda av änglarna, tillber det offrade lammet. När förvandlingen har ägt rum på altaret ber vi i en av de eukaristiska bönerna: ”Sänd din ängel att bära fram detta offer på ditt altare i himmelen inför din Gudoms härlighet”. Och när den kristne bärs till graven efter själamässan så sjunger kyrkan: ”In i Guds paradis må änglarna föra dig…”. Den bibliska grunden hörde vi i dagens evangelium. Lasaros blir förd ”av änglarna” till Abrahams sköte.

Kommunionen, Kristi kropp och blod, har många namn. Ett av dem är ”änglarnas bröd”, ”panis angelicus”. Det bröd som änglarna får del av, eftersom de ständigt mättas av Guds ansiktes åsyn.

Här på jorden behöver vi ständigt detta stärkande bröd. För att påminnas om att vi alltid skall och får leva i Guds närvaro. Det är ju när vi glömmer detta som vi hamnar i mörkret. Änglarna är våra hjälpare i den kampen. De manar oss genom samvetet att vända oss från det onda till det goda. De gläder sig när vi vänder om. De är våra föredömen i den snabba lydnaden, när vi fastnat i olydnad och ljumhet. De öppnar fönster i vår instängda värld mot den himmelska världen.

Änglarna är vårt skydd i all fara. ”Herren skall ge sina änglar befallning om dig, att de skall bevara dig på alla dina vägar.” (Ps 91:11). Så värdefull är varje människa att Gud givit henne en personlig ängel, en skyddsängel till hjälp. I Guds värld är det inte bara de mäktiga som har livvakter, utan alla. Men inte ens skyddsängeln råder över vår olydnad. Helt riktigt antytt i det råd man ibland kan läsa på bilrutan: ”Kör inte snabbare än din skyddsängel flyger!”

Gud har sänt sin Son och sin Ande för att frälsa oss. Men inte nog med det. Ingen i den himmelska världen skulle vara fri från mödan att bekymra sig om oss, säger den helige Bernhard. Därför sänder han också de heliga änglarna för att tjäna oss. Och han fortsätter: ”Även om det är Gud som ger befallningen, bör vi inte vara otacksamma mot dem som lydde.”

Tron på skyddsänglar betyder inte att vi alltid skyddas från jordiska olyckor och nöd. Men det betyder att vi aldrig är bortglömda. Inte ens en sparv faller till marken, utan att er Fader vet om det, säger Jesus till sina lärjungar. Och på er är till och med hårstråna räknade (Matt 10: 29f). Det enda som hindrar änglarna i deras tjänst är att människan själv avvisar den eller inte frågar efter den. I människans egen frihet, i hennes eget hjärta, sker det avgörande valet. Det valet sker varje gång vi lyssnar till Guds ord. Änglarnas uppgift är att föra oss till Gud. Det är när det himmelska målet ersätts med jordisk lycka, som den mänskliga ekvationen blir olöslig och människan står villrådig och maktlös. Den enda slutliga olyckan är att människan avvisar den himmelska hjälp som hela tiden erbjuds.

Klosterlivet kallas i traditionen för ”det änglalika livet”. Och det av flera skäl. Ett har vi redan berört, den snabba lydnaden. Den som inte knotar och tvekar, men som har smakat glädjen i att uppge den egna viljan och skynda iväg ”så snart de hör ljudet av Guds befallning”. Det andra skälet är celibatet, att för himmelrikets skull vara ”som änglarna” och föregripa den värld där äktenskapet inte längre behövs (Luk 20). Det tredje skälen är kallelsen till ständig bön och tillbedjan. Den helige Benedikt påminner om det för den dagliga korbönen: ”Låt oss tänka på hur man bör vara när man står i Guds och hans änglars åsyn, och sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst” (RB 19:6-7). Målet är att upptäcka Guds närvaro överallt och i allt som händer.

Låt oss förnya vår tro på änglarna. Den helige Bernhard säger: ”Änglarna är trofasta, de är visa, de är mäktiga; varför skulle vi vara ängsliga? Låt oss blott följa dem, låt oss hålla oss till dem och dröja kvar under Guds himmelska beskydd.”

Amen.