17 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Gen 18:20-32 Kol 2:12-14 Luk 11:1-13

Tvåfaldig böneskola

Varför ber människan? Varför skall hon be? I vår pragmatiska och hedonistiska tid, där sanningen hämtas ur det som är nyttigt och nöjsamt, motiveras bönen oftast med att den ger inre samling och harmoni. Man ber och mediterar för att motverka oro och stress. Augustinus får frågan varför man skall be och svarar (i brevet till änkan Proba): för att nå lyckan. Men då måste man veta vari lyckan och det goda livet består. Att be om jordiska fördelar är att be om en begränsad och förgänglig lycka. Den sanna lyckan, det goda livet, är det som Gud vill ge oss. Den sanna lyckan ligger i tron på Gud och i att leva efter hans vilja. Den fullkomnas i evig gemenskap med honom. För att nå denna lycka skall vi be, säger Augustinus.

I dagens evangelium ger oss Herren en enkel böneskola. Den har två klasser. Han lär sina lärjungar Fader vår och han berättar en historia. I första klassen lägger han en formulerad bön i lärjungarnas mun. I den andra klassen lär han dem att be uthålligt och påträngande. I den första klassen är människan som ett barn. Hon lär sig genom att säga efter någon som lägger ord i hennes mun. Så lär sig ju människan att tala. Hon lär sig sitt modersmål. Nu är det kyrkan, vår moder, som lär oss vårt egentliga modersmål. Även om varje människa har en inre drivkraft att vända sig till Gud, behöver hon få riktiga ord lagda i sin mun, även om hon inte omedelbart förstår deras innebörd. Det hjälper henne att växa och fylla ut sitt mått som Guds avbild. Högst konkret behöver vi lära oss de fundamentala bönerna, så att vi inte varje gång måste fundera ut hur vi skall formulera oss.

Fader vår, Hell dig Maria, morgon- och aftonbön, bordsbön, Angelus-bönen, bön i olika situationer, t.ex. innan man kör iväg med bilen. Benedikt säger: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra första under ihärdig bön att han skall fullborda det” (RB prol 4). Den heliga Birgittas bön: ”Herre, visa mig vägen och gör mig villig att gå den”. Jesusbönen: ”Herre, Jesus Kristus Guds, förbarma dig över mig syndare”. Den bön som inleder varje tidebön: ”Gud, kom till min räddning. Herre skynda till min hjälp”. Psaltaren rymmer ett outtömligt förråd av sådana böner, som kan bli personlig bön i olika situationer. Den kloke skaffar sig ett förråd av sådana böneord, ord som träffat i hjärtat och fått det att vidga sig.

Den viktigaste bönen har Herren själv lärt oss. Den innehåller allt nödvändigt, allt för livet och allt om tron. ”Fader vår” – den som ber så i tro lyfts upp ur slavens förnedring och görs till son eller dotter, i en personlig relation till Jesu Kristi Fader, i kyrkans gemenskap. ”Låt ditt namn bli helgat” – Guds namn har uppenbarats genom Sonen. Hans namn, Herren, är det namn i vilket alla knän skall böja sig. ”Låt ditt rike komma” – det är bönen om Anden, den Ande som ger rättfärdighet, glädje och frid, som för oss in i Guds rike. ”Ske din vilja” – det är efterföljelsen av Jesus, överlåtelsen åt Guds vilja. ”Ge oss idag vårt dagliga börd” – det är bön om och förbön för allt vi behöver, mat, hälsa, fred, rättvisa, gemenskap, men inte bara för jorden och kroppen. Också själen behöver bröd, Guds Ords bröd och det eukaristiska brödet. ”Förlåt oss våra skulder” – dagligen faller också den rättfärdige. Dagligen reses han upp av förlåtelsen och påminns om sin skyldighet att förlåta sin nästa med samma generositet han själv lever av. ”Inled oss inte i frestelse” – utan bön är vi utlämnade åt den egna svagheten. Till vårt sista andetag behöver vi be, för att bestå också i den svåraste prövningen, frestelsen att avfalla.

I böneskolans andra klass berättar Jesus en historia. En man får gäster, men hans skafferi är tomt. I Orienten är det en skandal att inte kunna visa gästfrihet. I sin nöd går han därför till grannen och ber om hjälp. Grannen har redan gått till sängs och vill inte alls bli störd. Han har barnen hos sig i sängen. Men den andres påträngande envishet gör att han ändå ger honom vad han behöver. Så vill Jesus att vi skall be till vår himmelske Fader.

Inte så att vi kan övertala eller tvinga Gud att göra det vi önskar. Men Gud uppmanar oss att söka honom i all nöd. ”Ni som ropar till Herren, ge er ingen ro! Och ge honom ingen ro.” (Jes 62:6f) Vi är ju hans barn. Vi är lika beroende av Gud som det lilla barnet av sina föräldrar. Och föräldrarna har sin glädje i att ge barnet vad det behöver. Vilket inte betyder att barnet skall få allt det pekar på. Men också när barnets önskan avvisas, så sker det för barnets bästa. Kanske får det något annat i stället. Förvaltaren i Benedictus regel uppmanas att ge ett vänligt ord som svar när han måste avvisa en orimlig begäran.

Bönen är en mätare på det inre tillståndet. Den som slutar be, har vänt sig bort från Gud. Vi vet det om vi tänker efter. När vi hamnat på avvägar, när hjärtat ockuperas av begär eller aggressivitet, vars följder är klenmod och likgiltighet, då har vi övergett bönen, kanske utan att vi märkte det. Och när bönen tystnar då närmar vi oss det dödsrike där ingen lovsång finns (Ps 115:17). Den som ber är oåtkomlig för de onda makterna. Bönen öppnar väg mellan högmod och uppgivenhet, mellan självöverskattning och förtvivlan.

Den enkla frågan i varje nöd är: har jag talat med Gud om saken? Det är märkligt hur lätt lärjungen lockas bort från bönens väg. Det som återstår är fromma rutiner. Benedictus talar om ”bön av hjärtat”. (RB 52:4) Den håller oss kvar i verkligheten. Också rädsla kan strypa bönen. Man undviker att be därför att man är rädd för det svar man skall få. Men hur kan vi vara så dåraktiga? Skulle Gud, som känner oss bättre och älskar oss mera än vi själva gör, kunna ge oss annat än det som är bäst för oss? Den som slutat att be, försvarar sig snart med att det inte lönar sig.

Jesu motivering för bönen är enkel och hisnande: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas”. Han motiverar den inte med att vi mår bättre och blir mera harmoniska. Han ger ett klart löfte. ”Den som ber, han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.”

I böneskolans andra klass sker ett avgörande. När vi lärt oss de böner kyrkan lagt i vår mun börjar den egentliga kampen. Gud prövar ingen över hans förmåga, även om det känns så. Men det krävs uthållighet. Vilken öppnar ögonen för den nåd som Gud hela tiden ger i sin försyn och ledning. Vi upptäcker att själva bönen är nåd. Bedjaren skulle inte be om inte Guds Ande lockade henne till det. Nöden och utblottelsen blir den bästa hjälpen. När vi står på botten av den egna intigheten, när vi vågar se den med öppna ögon och blir stilla inför Gud, närmar vi oss de största bönesvaren.

Bönens löfte är stort. Jesus, som gett oss löftet, är inte bara vägen och sanningen, utan också livet. Han är själv svaret på all bön. I honom förvandlas bönen. Allt är sammanfattat i den heliga eukaristin. Den eukaristi där han hör vår bön och ger sig själv åt oss.

Amen.