4 PÅSKSÖNDAGEN

Apg 13:14, 43-52 Upp 7:9, 13-17 Joh 10:27-30

Verklig trygghet

I förstone kan talet om den gode herden verka föga lockande för den självständiga människan. Vem vill vara ett får? Men ändå – finns det en mera älskad psalm än herdepsalmen 23? Bilden av den gode herden väcker en äkta längtan hos de flesta. En längtan efter någon att lita på, någon som inte sviker. Någon som är både stark och ömsint. Bristen på goda ledare är stor, och många har bittra erfarenheter av människor som svikit. Men måste alternativet vara ensamheten? Att tvingas klara sig själv, att själv söka svar på frågorna och bot för sin ångest?

”Jag är den gode herden,” säger Jesus. – Det är ett enormt anspråk. Anstötligt för många, när det tas på allvar. Inte bara en herde bland flera tänkbara. Inte ytterligare en, som avlöses av någon ny stjärna i morgon. Jesus anknyter till en rad profetior och kallar sig herden, i bestämd form, utsänd av den ende sanne Guden. ”Jag och Fadern är ett”, säger Jesus.

Det är inte ett anspråk ut i luften eller från en talarstol. Och hans styrka är inte vad vi förknippar med jordisk makt. Det avgörande tecknet är att han ger sitt liv. Det gjorde en tillförlitlig herde, när han riskerade sitt liv för att rädda fåren från rovdjur och hunger. Jesus gav sitt liv genom att bli människa på jorden och ge av sina gåvor till alla hungrande och plågade. När människorna avvisade honom lönade han ont med gott och gav sitt liv på korset. Han fortsätter att ge av sina gåvor. Med ett obegränsat tålamod kallar och vägleder han, så länge hans ord ljuder. I varje mässa ger han på nytt sin kropp och sitt blod åt dem som hungrar och törstar. En vanlig herde kunde i nödfall slakta ett får för att få sin hunger stillad. Här är det tvärtom. Herden ger sitt liv för fåren.

Han håller samman sina får. Med samma ord, det evangelium vi nyss har hört, talar han till alla människor genom alla tider och varhelst människor samlas i hans namn. Överallt bekänner de en och samma tro. Och hans herdar försöker hålla dem samman i samma hjord. Konkret genom de biskopar som står i gemenskap med Petri efterträdare, vår påve, som fått uppdraget: ”Var en herde för mina får” (Joh 21:16). Det som förenar alla troende, trots alla olikheter, är att vi har en och samma Herde.

Men detta betyder inte något opersonligt kollektiv. Herden ropar på sina får med deras namn. Han har en vidunderlig förmåga att tilltala varje människa personligen. När han kallade på den som skulle bli trons fader, då ropade han: ”Abraham! Abraham!” När han behövde en befriare för folket i Egypten, då ropade Gud ur busken och sade: ”Mose! Mose”. När han behövde en domare, då ropade han till den unge pojken i templet,: ”Samuel, Samuel!”

I dagens evangelium säger Jesus: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.” Så var det för Petrus och de andra. När Jesus gick förbi och kallade på dem med orden: ”Följ mig”, då var det något i den rösten som de kände igen. De förstod i sitt innersta att den rösten var tillförlitlig. Den rösten var värd att följa. Så bröt de upp och följde honom. Det var inte ett godtyckligt val. Något i rösten övertygade deras samvete, de visste att detta handlade om sanningen. Detta ’sam-vetande’ med Jesu röst var början till alltsammans. Inte för att rösten var mera lockande än andra röster, men för att den var tillförlitlig och sann. Lärjungarna visade därmed att de själva ”var av sanningen” (Joh 18:37). På samma sätt börjar den helige Benedikts regel: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och… fullfölj den i handling”. Lyssna, också med det ”inre örat”, och lyda.

Och så har det fortsatt genom tiderna. Kyrkan växer genom att människor lyssnar och känner igen sanningen i Jesu ord. Idag är det både svårare och enklare än i det samhälle som offentligt präglades av kristen tro. Det är svårare eftersom det inte längre finns några kristna ledstänger och givna värderingar. Få eller ingen kommer i framtiden att vara kristen av konvention eller bara av uppfostran. Var och en tvingas välja vilken röst han vill lyssna till och följa. Men samtidigt enklare. De flesta rösterna i dagens brus gör inte längre anspråk på att vara kristna. Det gör sikten klarare och gränserna tydligare. Betydligt svårare är det med de röster som låter fromma och kristliga, men ändå är självutnämnda och samlar i egna fårahus.

Och därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten, hur vi lär oss att känna igen den sanne Herdens röst, både bland de yttre och de inre rösterna. Det Jesus säger är inte något mystiskt. Det är i grunden något enkelt. ”Mina får lyssnar till min röst och de följer mig.” Herdarna på Jesu tid levde lång tid med sina får. Fåren lärde sig att känna igen just den egna herdens röst. De litade på den och följde inte andra röster.

Lärjungen lär sig känna igen rösten genom att lyssna och lyda. Genom att lyssna när han talar. Och han talar i sin hjord, som är hans heliga katolska och apostoliska kyrka. ”Den som hör er”, säger Jesus till sina apostlar, ”han hör mig”. Vi lär oss urskilja hans röst genom att ofta lyssna till hans ord. Genom att lyssna till och läsa den heliga skrift och, som Benedikt säger, ”till erkända och rättroende katolska fäders utläggningar av den” (RB 9:8). Detta ihärdiga lyssnande övar upp vår urskillningsförmåga. Det ger en lyhördhet, en känsla för den sanne herdens röst, en ”sensus catholicus”. De troende lär sig att ”känna med kyrkan”, ”sentire cum ecclesiae”, en känsla som befriar och ger en inre förmåga att skilja sanningen från lögnen. Hon väljer sanningen, även när den är krävande och avslöjande, framför det virrvarr av röster, som lockar och imponerar i början, men som till slut förvirrar och gör människan till ett vilsegånget får.

Det betyder praktiskt att när vi blivit förvirrade och bedrövade, när tanken och sikten är oklar, så måste vi vända vårt öra i rätt riktning. Bli stilla, läsa och lyssna till något pålitligt. Låta de förvirrade rösterna ersättas av den röst vi känner igen.

Likaså när det gäller de inre rösterna. Lära oss skilja på var rösterna kommer ifrån. ”Av deras frukt skall ni känna dem”, säger Jesus. De förföriska och lockande rösterna kan ha en viss likhet med Herrens röst, också djävulen citerar ju bibeln som bekant, men de leder in i självisk isolering och slutligen till förtvivlan. Herrens röst kan vara allvarlig och utmanande, men han talar för att befria och ge liv. ”Vad kan vara ljuvligare än denna Herrens röst?” frågar den helige Benedikt.

Rösten talar än idag. Ty Kristus är uppstånden och lever mitt ibland oss. Han inte bara kallar lärjungar att följa honom. Han ”känner dem”. ”Du utrannsakar mig och känner”, säger psalmisten (Ps 139). Det är lika hisnande som det låter. Att någon känner mig, till och med bättre än jag känner mig själv. Att någon har nyckeln till mitt livs innersta hemlighet, någon som vet vem jag är och som vill mitt bästa. Det ger verklig trygghet.

Den gode herden ger ett vidunderligt löfte: ”Mina får lyssnar till min röst och de följer mig. Jag ger dem evigt liv och ingen skall rycka dem ur min hand.” Låt oss aldrig sluta att följa den rösten.

Amen.