”Vi har kommit till tro på kärleken”

ANDRA PÅSKSÖNDAGEN

Apg 5:12-16 Upp 1:9-11a, 12-13, 17-19 Joh 20:19-31

”Vi har kommit till tro på kärleken”

– så skriver morgondagens 80-åring, vår påve Benedikt, i sin encyklika ”Gud är kärleken”. Endast dårar och cyniker har invändningar mot kärleken. Alla längtar efter den. Kruxet är att komma till tro på den. Påven beskriver det som ett möte med en person, som ger vårt liv en ny horisont och därmed en avgörande inriktning. Dagens evangelium beskriver hur detta möte äger rum, när den uppståndne står mitt ibland sina lärjungar den första påskdagens kväll.

I de första fem verserna samlar evangelisten allt väsentligt i den kristna tron: Treenigheten, korsdöden, uppståndelsen, kyrkan och hennes uppdrag. Fadern har sänt sin Son och Sonen ger apostlarna sin Ande. Korsdöden antyds genom att den uppståndne visar dem sina händer och sin sida. Det är ingen vision, ingen rent andlig gestalt som visar sig. Lärjungarna känner igen honom. Det är den korsfäste som står där. Andra religioners gudagestalter saknar just detta: sår på en mänsklig kropp. Den grekiska gudinnan Athena flyger som en vindpust in i den stängda kammaren. Hermes smyger som en höstvind eller en dimma genom nyckelhålet. Det kristna evangeliet är både nyktrare och mänskligare än så. Det står att lärjungarna blev glada när de såg Herren. Det var inte bara en känsla. De kommer ihåg hans löfte. I sitt avskedstal hade han sagt: ”Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. Jag skall se er igen och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” (Joh 16:20, 22) Hur skulle någon kunna ta ifrån dem den glädje som de får från honom som visat sig starkare än döden?

Apostlarna, och därmed hela kyrkan, får ett oerhört uppdrag. Våra evangeliska bröder har svårigheter med sändningen från apostlarna till deras efterföljare biskoparna, men vad är det jämfört med denna ursprungliga sändning? De blir sända, och deras fullmakt jämförs med Jesu egen. ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Men det handlar inte om att sprida en ideologi. Johannes har tidigare använt samma uttryck när han låter Jesus säga: ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er.” (Joh 15:9)

Jesu hälsning upprepas tre gånger och rymmer alltsammans: ”Frid åt er alla.” Det är inte en önskan. Det är ett faktum. Han ger dem frukten av sin död och sin uppståndelse. Samma frid ges oss i varje mässa och de troende ger den vidare till varandra. Det är inte en tanke eller en katekes. Han andas in friden i sina apostlar. Som när en döende får konstgjord andning. En gång i begynnelsen har Gud blåst in sin livsande i människan. Men sedan kom synden in och gjorde människan dödlig. Nu får hon livet tillbaka, ett liv som är starkare än döden. ”Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet,” hörde vi i andra läsningen. Kyrkans apostoliska uppdrag samlas i fullmakten att förlåta synder, det som egentligen bara Gud kan göra. Det sker i dopet ”till syndernas förlåtelse” och i bikten för den som förlorat dopets nåd eller behöver stärkas i den. Det är lika ofattligt och oerhört som det låter. Låt mig påminna om att man kan göra sin påskbikt även nu efter påsk, ända fram till söndagen efter pingst i vårt land med långa avstånd.

Men så är det som om filmen stannade upp eller vevades tillbaka. En av lärjungarna var inte med, och när dessa berättar kan han inte tro. Evangelisten återger Tomas´ väg noggrant och med tydlig sympati. Han hade kunnat få en kraftig förmaning för sin tröghet att tro, men Jesus möter honom med en vidunderlig omsorg. Tomas´ väg ger ett mönster för hur människan kommer till tro på den gudomliga kärleken.

Tomas begär att få se, att få sticka handen i Jesu sida och fingret i spikhålen. Han vill inte bara instämma i de andras tro och övertygelse. Långt mindre är han nöjd med godtrogenhet. Berättelsen om Tomas visar att det finns tunga och förnuftiga skäl att tro. När Jesus strax före sin död får beskedet att hans vän Lasaros har dött och de andra varnar honom för att gå till Jerusalem, så är det Tomas som säger: ”Låt oss gå med för att dö med honom” (Joh 11:16). Där är han trofast, men uppgiven. Det är samme Tomas som frågat efter vägen, när Jesus talar om att gå före till Fadern (Joh 14:5). I visst hänseende liknar han Petrus. Kyrkan tvekar inte att påminna om att också apostlarna, som hade levt så nära Jesus, inte fick tron som en självklarhet. De hade alla en väg att gå. Det är för vår skull som evangelisten berättar om Tomas´ tvivel. En kyrkofader (Gregorius den Store) säger att Tomas tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro.

Tomas sopade inte problemen under mattan. Han gick inte och ruvade på dem bara för sig själv. Han satte inte tvivlen i system. Ännu mindre koketterade han med dem. Han visste mycket väl att det var en dödlig sjukdom. I hans tvivel finns en vilja till tro, en beredskap att bli överbevisad. Han måste ha tvivlat på sitt tvivel. Han ville inte släppa den Herre som visat honom så stor kärlek. Men sedan måste vi flytta blicken från Tomas till Jesus.

Han tycks ha tänkt särskilt på Tomas. Han vänder sig direkt till honom, som om han var den ende i hela skaran. Han sökte efter honom som efter det förlorade fåret. Tomas får inte något billigt svar. Inte någon himmelsk vision. Han får se de sår som genomborrats av spikar och den sida som genomstungits av spjutet. ”Genom hans sår blir vi helade”, hade ju profeten sagt (Jes 53). Det gäller också tvivelsjukan. Det är ingen ouppnåelig asket eller moralisk perfektionist vi tror på. Vi har kommit till tro på kärleken, sade vår påve. Tomas får sticka sin hand i den brinnande busken. Det är både renande och nyskapande. Ständigt på nytt får vi återvända till Herrens brinnande trofasthet, förmedlad till oss genom apostlarnas pålitliga vittnesbörd. Inte bredvid tvivel, utan genom tvivel till tro, genom död till liv. Som aposteln uttrycker det: ”Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp” (2 Kor 4:10).

Tomas egen och personliga trosbekännelse är samtidigt en gåva: ”Min Herre och min Gud.” Tomas´ vilja att tro fullbordas av den kärlek Herren visar honom. Han bekänner att Gud är i Kristus. Den Osynlige möter i honom som han fick se. Också Tomas behövde tro. Augustinus säger: ”han såg människan (Jesus) och bekände Gud, som han inte såg”. Evangeliet om Tomas väg till tro hjälper oss som får löftet: ”Saliga är de som inte ser och dock tror.”

Det koncentreras i den eukaristi som vi nu firar, där våra kroppsliga ögon ser ett bröd och vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud.”

Amen.