PÅSKDAG

Två bilder

Tidigt denna påskdagsmorgon fick Den helige Benedikts hus två besök. Det kom två budbärare, med olika budskap. Den första kom med dagens tidning. Jag bläddrar igenom den på denna kristenhetens största högtid, men kan inte finna ett ord om påsken. Inte ett ord om dagens största nyhet. Sådana tycks trons villkor vara idag i Ansgars och Birgittas land. Det liknar mer och mer den första påskmorgonen. Inte heller då var det många som visste något om dagens viktigaste nyhet.

Den andra budbäraren ringde på dörren och försvann sedan med snabba steg. Men så mycket kunde jag se att det var en kvinnlig budbärare. Som den första påskmorgonen. De manliga apostlarna är fortfarande förlamade av fruktan och skräck. Men kvinnorna är tidigt ute. Budbäraren lämnade efter sig en korg utanför dörren, en korg med påskgåvor av olika slag. Men också ett budskap, i form av två små kort av i förstone helt olika karaktär. På det ena läser jag: ”Påsk, o himmelska glädjedans! …högtid, då hela skapelsen möts och förnyas!” Runt texten ser jag blommor, en skuttande hare, ett bi och olika växter, men också änglar och dansande människor. Jag påminns om vad vi sjöng vid påskljuset, som tändes från påskelden, kringgärdad av nattens mörker och hela skapelsen: ”O, du saliga natt, då jord och himmel möts, då Gud och människa förenas!”

Det andra kortet har en helt annan karaktär. Ett ansikte ser emot mig med inträngande men varm blick. På baksidan läser jag: ”Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min kärlek aldrig lämna dig.” Också det hörde vi i nattens långa vandring genom de heliga skrifterna. Den kosmiska dansen på det ena kortet kompletteras av det personliga budskapet på det andra, förmedlat av en människa. Budskapet tycks vara denna människa, med ett ansikte och med ögon som söker med kärlekens blick.

De båda korten bredvid varandra uttrycker påskens tvåfaldiga innebörd. Det är en människa som uppstått, men hans uppståndelse får hela tillvaron att dansa. Katekesen säger på sitt torra språk att Kristi uppståndelse är en historisk händelse med kosmisk innebörd.

Vi sjöng om det i påsksekvensen. “Död och liv gick i närkamp. Allt i häpnad höll andan.” Och så i nästa vers, de små talande och personliga tecknen: “Hans huvudduk såg jag, och bindlarna som låg där.” Följt av ängelns trösterika budskap också till de lärjungar som inte bestått provet: “Han lever, han väntar på er i Galiléen.”

Kosmisk dans och små konkreta historiska och personliga tecken. Man ser det i konstens olika framställningar av påsken. I väst beskrivs den konkret historiskt, den tomma graven i trädgården med vakterna som fallit till marken, den bortrullade stenen, änglar som förkunnar och kvinnor som häpnar. Dagens evangelium berättar om den märkliga kapplöpningen mellan Petrus och den lärjunge som Jesus älskade, där den som älskar mest också springer fortast.

I öst är inte den jordiska graven i centrum, utan dödsriket. Det är inte ur den konkreta graven Jesus framgår, utan ur dödsriket. Han har inte bara framgått med ett eget nytt liv. Han räcker Adam handen, och med honom varje människa och hela mänskligheten. Han säger: Vakna upp, stig upp från de döda! Dödsrikets portar är krossade. Dödens udd är bruten.

Det som hände här i tillvarons innersta, i dess djupaste gruvschakt, hade inga mänskliga vittnen. Vi sjöng därom vid påskljuset: “O du heliga natt, som ensam vet tiden och stunden då Kristus uppstod från de döda!”

Men det är inte bara en tvekamp mellan två väldiga opersonliga makter. Drivkraften ser vi i den bild som följt oss denna påsk, den brinnande busken. Busken brinner, naturen gläder sig och dansar, men glöden kommer från någon som har ett namn. Sonen kallar honom: Abba, Fader.

De två bilderna i påskkorgen går i varandra. Elden från den brinnande busken lyser fram i ett ansikte. Från hans mun hör jag orden: ”Förbli i min kärlek.”

Eller som vi sjöng i påsksekvensen: ”Han har uppstått. Han oss leder från döden till livet.”

Amen.