Natten skall lysa som dagen

PÅSKVAKA

Natten skall lysa som dagen

Detta är den natt om vilken det står skrivet: ”Natten skall lysa som dagen, ja mörkret skall vara som ljuset.” I nattens mörker tändes elden, från elden tändes påskljuset, från det stora ljuset alla troendes ljus. Aposteln fortsätter: ”Ett ljus har lyst upp mitt hjärta.”

Det är detta ljus vi har talat om alla dess tre heliga dagar, ljuset från den brinnande busken, Guds glödande kärlek. Gud förklarar själv för Mose varför han låter honom se denna märkliga syn: ”Jag har hört folkets klagorop över sina slavdrivare, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem.” Det är inte någon begränsad stamgud som handlar. Han legitimerar sig med namnet: ”Jag är den jag är.” Samma universella och kosmiska namn ristade vi in i påskljuset: A och O, begynnelsen och änden, han som är Herre över tiden och tidevarven, ända från den gången vid Sinai berg till detta Herrens år 2007. Det ljuset tänds denna natt över hela jordens krets, i städer och byar, i kloster och katedraler. Guds kärlek stiger ner i folk och kulturer, i samhällen och i människors hjärtan. Han stiger ner för att befria sin mänsklighet från vantro och förvirring, från syndens och dödens mörker.

Det fattades inte dramatik den gången när det utvalda folket fördes ut ur Egypten och genom Röda havet. Men kyrkan läser inte denna händelse bokstavligt. De som ligger döda på havsstranden är våra andliga fiender, synden, döden och djävulen. Det fattades inte heller dramatik när denna förebild fullbordades och vår Herre gick genom sitt lidande ut i uppståndelsens ljus. Det är den övergången som vår tro och vårt dop gör till vårt livs grund och refräng. Vi hörde det i episteln. Den syndiga kroppen ska berövas sin makt, så att vi också kan leva ett nytt liv med Kristus. Det är vad vi snart ska bekräfta när vi förnyar våra påsklöften.

Vi får tänka denna dramatik i tre akter. Israels påsk, Kristi påsk och vår påsk. Men det är tre dimensioner av samma händelse. Påsken handlar om en övergång, från otro till tro, från synd till rättfärdighet, från mörker till ljus, från död till liv. Men den röda tråden, den drivande kraften i påskens övergång är ljuset från den brinnande busken. ”Så älskade Gud världen.” Vid påskljuset sjöng vi: ”O, hur underbar är icke din omsorg om oss, o, hur ofattbar är icke din kärlek: för att friköpa tjänaren utgav du Sonen!”

När kyrkan förkunnar Guds stränga och omutliga bud, när hon måste nämna synden vid sitt rätta namn och därigenom skilja mörkret från ljuset, då är det av omsorg om oss människor. Men lagen är inte hennes yttersta ärende och budskap. Vi ser det när syndaren kommer till insikt och vänder om. Då möts hon av Faderns öppna famn. Elden i den brinnande busken gör det omöjliga möjligt. Den vänder ont till gott. Där synden överflödar, där överflödar nåden än mer. Vid påskljuset sjunger kyrkan om den saliga skulden, felix culpa.

Det är Kyrkans svar på ondskans och mörkrets gåta. Hon ger oss ingen teori. Inte heller bara en uppmaning att kavla upp ärmarna och kämpa. Hon visar oss på den brinnande busken, Guds egen glödande kärlek. Inte som ett allmänt tal. Hon förkunnar Jesus Kristus, den oskyldige som lider vad våra gärningar är värda och därmed befriar oss från skulden. Han som går in i själva döden för att beröva den dess kraft. Han går in i mörkret och tänder i själva mörkret det ljus som förjagar nattens mörker.

Natten skall lysa som dagen. Varje gång som mörkret tar oss i sitt grepp, ängslan, bekymmer, bedrövelse, uppgivenhet, varje gång öppnas en möjlighet att ännu djupare upptäcka hans påsk, i oss. ”Natten skall lysa som dagen och mörkret skall vara som ljuset.”

Amen.