3 SÖNDAGEN I FASTAN

2 Mos 3:1-8a, 13-15 1 Kor 10:1-6,10-12 Luk 13:1-9

Att bli brinnande – genom omvändelse

Vägen ”ut ur vår mänskliga vanmakt”. Så beskrivs fastetiden i kollektbönen. En väg ut ur det som binder, tynger och förslavar, en väg ut i friheten. Samma längtan efter befrielse drev dopkandidaterna, när de under fastan förbereddes för dopet. Dopet under påsknattens stora gudstjänst var att födas till ett nytt sätt att leva, ett nytt liv. Hela församlingen gjorde gemensam sak med katekumenerna och blev därför påminda om sitt eget dop, sin egen omvändelse till det nya livet. ”Omvänd er, himmelriket är nära” – ropet ljuder gång på gång, särskilt i fastetiden.

Omvändelse till dopets nya liv, som så lätt stelnar och glöms bort. Hela Benedictus regel står under detta förtecken. Regelns prolog har sin bakgrund i en dopförberedelse. ”I sin godhet säger Herren: Jag vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva.” (Prol 38)

Några fylls av förväntan och spetsar öronen. De vill blåsa liv i den första kärleken. Andra hukar eller skyggar med blicken. Man fruktar krav, som de uppfattar som omöjliga. Andra suckar – vi har ju försökt? Är orden för stora? Låt oss utan fördomar lyssna till dagens läsningar. ”Lyssna, så får er själ leva”, säger profeten.

Det började med en brinnande buske. Omvändelse är inget projekt som människor har tänkt ut. Det är Gud som tar initiativet. Han griper in för att rädda sitt folk, som suckar och lider under främmande makter. Israels barn hade förlorat sin frihet och blivit slavar. Gud har hört deras klagorop över sina slavdrivare, han vet vad de får lida. Men han går långsamt till väga. En plan tar gestalt. Han har utsett Mose som sitt redskap, som befriare och ledare för sitt folk. Ett mänskligt redskap. Redan när han föddes var hans liv hotat. När han första gången tar till orda mot några landsmän avvisas han. Nu är han på flykt och vaktar får i närheten av Sinai berg. Då får han se en märklig syn. En eldslåga slår upp ur en buske. Mose ser att busken brinner; ändå brinner den inte upp. En lysande kraft i en buske på marken. Något gudomligt lyser fram i något jordiskt. Han dras till den underbara synen.

Det var vad apostlarna långt senare skulle se hos Jesus från Nasaret. I denna människa ser de ett brinnande, gudomligt ljus; ändå försvinner inte hans mänskliga egenskaper. Långsamt öppnas deras ögon. I hans närhet står de på helig mark. De hör hans kallelse. De bryter upp och följer honom. De hör honom säga: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Och påminns om vad Mose fick höra som det heliga Gudsnamnet: ”Jag är den jag är.” Men denne Gud, som står över allt skapat, har inte stannat i gudomlig upphöjdhet bortom deras egen tillvaro, vanmakt och slaveri. Han stiger ner för att befria sitt folk. Och han gör det genom tecken och under, genom sin tjänare Mose. Därmed bekräftas löftena som ännu långt före Mose hade getts åt deras fäder Abraham, Isak och Jakob. Gud leder sitt folk genom Röda havet. Han ingår förbund med dem och leder dem mot ett eget land.

Denna befrielse ur slaveriet i Egypten är en förebild till dopet och det nya livet. Kristus är den nye Mose, som genom sin död och uppståndelse befriar den vanmäktiga människan ur slaveriet under främmande herrar. Han ingår förbund med oss genom sin heliga kyrka och leder oss mot det utlovade landet.

Men det började i en brinnande buske. Guds brinnande närvaro i Marias son. Utan tron på Kristi gudomliga väsen och makt blir allt tal om omvändelse obegripligt, rentav ett nytt ok. Omvänd er, himmelriket är nära. Det är lika nära som den brinnande busken var nära Mose. Det nya livet är oss ännu närmare. Genom dopet tar eldslågan sin boning i kyrkans och människans innersta. Jesus har kommit för att tända denna eld på jorden. På den första pingstdagen fördelade den sig över apostlarna och den tänds i varje människa som låter Jesus bli sitt livs ledare och Herre. Det är den eldslågan som omvändelsen blåser liv i.

Elden slocknar när den döpte begår en allvarlig synd. ”Dödssynden” dödar det nya livet och släcker elden. Hos den som begår mindre allvarliga synder och lider av allmän tröghet, för elden för en tynande tillvaro. Ofta märks det på att omdömet vacklar. Hon kan inte längre klart bedöma de olika fenomenen och händelserna runt omkring henne. Som i evangeliet, när människorna tror att de som drabbas av olyckor och övergrepp skulle vara större syndare än andra. Förvisso kan olyckor ha sin grund i människans synd, men därav följer inte att människan kan bedöma när så är fallet. Då har man gjort ett enkelt system av det hela. Jesus drar en annan slutsats. Olyckor är varningstecken. För att vi inte ska somna in i falsk säkerhet. Aposteln säger: ”Den som tror sig stå stadigt, skall se till att han inte faller.”

När elden för en tynande tillvaro mattas ivern. Stegen blir tunga och knotandet ligger på lur. Jesus berättar liknelsen om fikonträdet, som planterats i en vingård. Det bär ingen frukt. Vingårdens ägare vill hugga bort det. ”Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?” Men trädgårdsmästaren vädjar och ber för sitt älskade fikonträd: ”Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.” Det är Kristus, vår himmelske överstepräst, som vädjar för oss inför Fadern. Och hans kyrka handlar i samklang med sin Herre, när hon ger oss denna fastetid för att blåsa liv i den tynande elden.

Gräva – måste man göra för att avlägga en uppriktig och fruktbärande bikt. Gräva lite djupare i samvetets mörka vrår. För att upptäcka de underliggande orsakerna till att vi inte bär frukt. Men syftet är att befria. Befria från det gnagande dåliga samvetet. Befrias från det ständiga ältandet. Bikten är inte en börda. Den lyfter av bördan och leder till befrielse.

Gödsla – det nya livet behöver näring. Genom läsning och bön. ”Läs av nöje”, säger den helige Hieronymus. Aposteln talar om att dricka, dricka ur en andlig klippa. Men det är en ovanlig klippa, ty den är rörlig. Den följer med folket på vandringen. Aposteln talar klartext: klippan var och är Kristus. Att lyssna till hans ord är att dricka. ”Lyssna, så får er själ leva”, säger profeten.

Boten och bönen kan inte skiljas från barmhärtigheten. Alla tre nämns i kollektbönen. Barmhärtigheten börjar hemma, mot de närmaste, mot den som vi har svårast med, som vi blundar för och kanske inte ens har upptäckt. Den fortsätter till dem som saknar det vi har i överflöd.

Omvändelse är att vända sig om och se. Mose tänkte: ”Jag vill betrakta den underbara synen.” Så började det när Gud befriade sitt folk. Så fortsätter befrielsen när vi vänder oss bort från vårt själviska jag och älskar Herren över allt annat. Det nya livet föds på nytt. Hjärtat vidgar sig och blir brinnande.

Amen.