6 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jer 17:5-8

Lyssna

Kan man lita på människor?

Profeten Jeremia varnar allvarligt för det. ”Förbannad den man som sätter sin lit till människor, som stöder sig på mänsklig kraft.” Som kontrast till det ställer han välsignelsen i att sätta sin lit till Herren. Hur många finns det inte som djupt beklagar att de litade på människor? Å andra sidan finns det något gott i att visa människor förtroende. Finns det någon väg mellan naiv godtrogenhet och överdriven misstänksamhet?

Den som alltid misstänker andra för onda avsikter blir till slut ensam och isolerad. Benedictus varnar sin abbot för att vara ”alltför misstänksam – då får han aldrig någon ro” (RB 64:16). Den som är ledare måste lära sig konsten att delegera och därmed visa andra förtroende. Tonåringar kan vittna om hur uppfordrande det är när föräldrarna inte bara sätter gränser, utan steg för steg vågar lita på dem och ge dem förtroende. Det är naturligtvis inte riskfritt, men alternativet är att hindra de andra att växa, vilket är auktoritetens viktigaste uppgift. Själva ordet auktoritet kommer av ett ord som betyder växa och befrämja.

Det vackraste exemplet på förtroende mellan människor är trofast vänskap. ”En trogen vän är ett starkt värn. Att finna en sådan är att finna en skatt”, läser vi i Jesu Syraks vishet (6:14). När aposteln Paulus avslutar sina brev så finner vi ofta rekommendationer av olika medarbetare som mottagarna av breven kan lita på. Jesus själv berättade liknelsen om talenterna, där människan ses som förvaltare med eget ansvar (Matt 25). Själv gav han sina apostlar ett oerhört förtroende. Han kallar dem till och med för vänner, invigda i hans förtroliga gemenskap med Fadern (Joh 15). Han sänder ut sina apostlar att vara och handla som hans representanter. När kyrkan fortsätter att låta människor tala och handla i Kristi namn, så är det därför på Kristi uppdrag. Det grundläggande kravet på den som förvaltar Kristi hemligheter är inte att han är vältalig eller har imponerande gåvor. Det viktigaste är att han är trogen sitt uppdrag och sin uppdragsgivare. Därför måste det föregås av en noggrann prövning. Benedictus fortsätter denna prövning, när han ofta påminner abboten om att han skall ställas inför Guds rättvisa dom för sin förvaltning. Samma prövning gäller den medmänniska vi ger vårt förtroende. ”Stå på god fot med många,” säger visheten, ”men var förtrolig med en på tusen. Vill du ha en vän, så pröva honom först, och ge honom inte ditt förtroende genast” (Syr 6:6).

ABC i denna prövning att inte lita på människor på grund av rikedom, anseende eller smickrande inställsamhet. ”Den som smickrar sin nästa lägger ut ett nät för hans fötter.” (Ords 29:5) ”Somliga är vänner bara när det passar dem och stannar inte hos dig i nödens stund…”, lär oss visheten (Syr 6). Den förlorade sonen fick bittert erfara det när hans pengar tog slut. Då återstod bara ensamheten och svinen.

Kyrkans Herre gör det inte lätt för oss när han uppmanar oss att visa vördnad och respekt för kyrkans herdar och ledare. Kan man alltid lita på prästen eller på den överordnade i klostret och kyrkan? Hur ska barnet göra när det upptäcker att de egna föräldrarna begår fel och har brister? Eller konvertiten som plågsamt upptäcker att det också finns en katolsk bakgård. Får det vara så här, frågar hon sig. Världen hånler åt sådant, och säger spydigt: Vad var det vi sade? Många har vänt sig i annan riktning efter sådana erfarenheter och förenat sig med den dystra skaran av ”desillusionerade” f.d. kristna. De som tror sig ha genomskådat alltsammans. Ofta har de sett mycket. Men de har inte sett allt, och framför allt inte det viktigaste.

Kristus har själv tagit risken. Han lämnade inte en fullkomlig institution efter sig. Han gav ofullkomliga människor sitt förtroende. Vi kan önska att han handlat annorlunda, men han har sina skäl. Hade det varit bättre om Petrus inte hade förnekat sin Herre, eller om evangelisterna inte hade berättat det?

Det betyder inte att vi är utlämnade åt godtycke. Kyrkan lär oss att när prästerna firar sakramenten enligt Kyrkans ordning, så är det inte beroende av deras moraliska renhet. Kristus handlar också genom ofullkomliga redskap.

Ändå består profetens varning och maning. Lita inte på människor! Lita på Herren! Och när vi ”litar” på människor enligt Kyrkans lära och vägledning, så är det inte människor vi litar på, utan på Herren, som handlar genom dem. Så småningom lär sig den troende att se den överordnades svagheter utan att varken gripas av panik eller tappa tron. De mänskliga redskapens uppgift är just att lära oss att lita på Herren. För den enskilde är det en process, en mognads- och luttringsväg, där vi steg för steg får flytta över vår förtröstan från människor till Herren, och till honom allena. Liksom barnet behöver sina föräldrar, behöver den troende vägledare, särskilt i början. Men en god och trogen vägledare binder inte vid sig själv, utan för över till Herren.

På den vägen lär vi oss att tacka för de människor som Gud sänt i vår väg, både för de goda och de mindre goda. Gud använder sig av båda slagen. Till och med av de onda. Som när Josef, en förebild till Kristus, såldes av sina egna bröder till Egypten och fick genomgå de bittraste prövningar. Han bestod provet och höll fast vid både tron och rättfärdigheten. När tiden var mogen och prövningen fullbordad, både av honom själv och av hans bröder, då kunde han säga till sina bröder: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv.” (1 Mos 50:20).

Svaghet, svek och bedrägeri får bara näst sista ordet för den som litar på Herren och hans trofasthet. ”För dem som älskar Gud, samverkar allt till det bästa.” Det är vad vi firar och blir delaktiga av i det eukaristiska offret.

Amen.