Söndagen efter Trettondedagen

HERRENS DOP

Jes 40:1-5,9-11 Tit 2:11-14;3:4-7 Luk 3:15-16,21-22

Guds härlighet – den levande människan

Varför firar kyrkan Jesu dop i närheten till jul och Trettondedag, i samband med hans födelse? Jesus döptes ju inte som barn. Ändå är det gammalt bruk, känt från 300-talet i Alexandria. Vad har Jesu dop med hans födelse att göra?

Ett första svar är att Jesu dop uppenbarar barnets identitet. Det uppenbarar vem Jesus är. Faderns röst från himlen betygar högtidligt: ”denne är min älskade son”. En kyrkofader (Maximus av Torino) säger: ”När han föddes såsom människa, omslöt honom Maria i sin famn såsom moder; när han föds på mysteriets sätt, omfamnar honom Gud Fadern med sin röst.”

Men hans dop är också en bild för själva människoblivandet, att han i allt gick in under människans villkor. Han avstod från sin jämlikhet med Gud och ställde sig i raden av botgörare. ”Soldaten döper Konungen, slaven Herren, Johannes Frälsaren.” (antifon ur tidegärden)

Att han döps i vatten betyder att han går in under sin egen skapelse. Det gudomliga Ord, utan vilket ingenting blivit till, omsluts av vattnet, dess egen skapelse. Men därmed helgas vattnet, allt vatten, särskilt dopvattnet. Skaparen förenar sig med sin skapelse för att helga och nyskapa den.

I kyrkans liturgi denna dag är därför perspektiven hisnande. Kyrkan sjunger om hur ”Herrens röst hörs över de stora vattnen” (Ps 29). Hon minns hur Guds Ord och hans Ande en gång i begynnelsen svävade över vattnen för att frambringa kosmos ur kaos. Nu när Ordet blivit människa skall vattnen helgas för att tas i den nya skapelsens tjänst. ”Vattenkällorna helgades när Kristus trädde fram i härlighet inför världen.” (ur tidegärdens matutin) Jordanflodens vatten häpnar när det får omsluta sin egen Herre. Som en gång när Herren gick före sitt folk genom Röda havet. ”Vattnen såg dig, o Gud, vattnen såg dig och skälvde, djupen bävade.” (Ps 77:17) Skapelsen jublar över hur den nya skapelsen blir till. ”Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad” (Ps 46). Kyrkan ser hela återlösningen samlad i Jesu dop. ”Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan.” Guds folk påminner sig om hur det en gång fördes över denna flod in i det utlovade landet. ”Jordan hejdade sitt lopp, då Herren steg ned, vattnet skälvde, och upp ur floden steg den nya skapelsen, som upplyser hela världen.” (tidegärden)

När Jesus hade blivit döpt av Johannes står det att himlen öppnade sig. – Himmel betyder i bibeln inte bara de högra luftlagren över våra huvuden. Himlen betyder också det rike där Gud bor och råder. Ibland betyder ordet himmel helt enkelt Gud. Man skyggade för att använda Guds eget namn och använde gärna andra uttryck. När Jesu dop får himlen att öppna sig, har det därför en djupare mening.

Bilden av Jesu dop i Jordan är en bild, en ikon, av den heliga Treenigheten. Vi får för ett ögonblick se in i Gud, i tillvarons innersta. Himlen öppnar sig. Vi hör Faderns röst. Vi ser Andens duva och Sonen, Guds älskade Son. Fadern visar sig inte. Det är ännu omöjligt för ett människoöga att se Fadern själv. Men vi hör hans röst. Den röst som uttalar sitt ”faderskapserkännande” och säger: ”Detta är min son”. Men därmed uttalas en evig sanning. Av evighet föder Fadern Sonen, och de lever i en salig enhet. ”Du är min älskade Son.” De lever i den ömsesidiga kärlek som är den helige Ande, vilken här svävar över Jordanflodens vatten liksom Anden en gång svävade över vattnen i skapelsens morgon. Nu svävar han över dopvattnet för att nyskapa allt.

Människan påverkas av sina sinnesintryck, inte minst av det hon ser. Att betrakta en ikon är att själv utsätta sig för påverkan av det som bilden föreställer. Ikonen förmedlar ett budskap till den som ser bilden. Som troende får vi spegla oss i bilden av Jesu dop. Vi påminns om vårt eget dop, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, varigenom vi med Jesus steg ner i dopvattnet och med honom steg upp under en öppnad himmel, ut i den nyskapade tillvaron. Den döpte tilltalas på samma sätt som Jesus: Du är min älskade son. Du är min älskade dotter. Född på nytt i dopets heliga vatten. Pånyttfödd, inte därför att vi har gjort några rättfärdiga gärningar; utan därför att Gud är barmhärtig, räddade han oss med ett bad som återföder och förnyar genom den heliga Anden (2:a läsningen).

En kyrkofader (Irenaeus av Lyon) säger: Guds härlighet – den levande människan. Gud är en människoälskande Gud. Han har blivit människa för att göra människan levande, hon som var dömd att dö. Hans härlighet, hans innersta viljas strålglans, är att människan ska leva. Denna Guds vilja och glädje ser vi i Jesu och vårt dop.

En detalj återges av evangelisten Lukas. Det står att himlen öppnade sig när Jesus stod och bad. Detta är både förmaning och tröst. Profeten uppmanades ju att trösta sitt betryckta och beklämda folk (Jes 40:1). Medan vi väntar på ett vårt hopp ska infrias, medan vi väntar på att fyllas av liv, uppmanas vi att be. Inte i kramp, men ändå ihärdigt och uthålligt, i tro och kärlek. Inte för att vår bön kan öppna himlen eller göra oss levande, men för att våra ögon skall öppnas, så att vi ser och upptäcker att himlen är öppnad, öppnad för att nyskapa oss och ge oss del av Guds härlighet. Som kyrkofadern sade: Guds härlighet – den levande människan.

Amen.