29 SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

Jes 53:10-11 Hebr 4:14-16 Mark 10:35-45

Frimodigt framträdande

När tillvaron vacklar frågar människan efter något att hålla sig till. När den ena åsikten ersätts av nästa och människan till slut betvivlar också sin egen uppfattning, då frågar hon efter något som står fastare än mänskliga meningar och åsikter. Att erkänna detta behov är inte svaghet. Det är mänskligt. Människan är en frågande varelse. Hon är öppen och bär på en mottaglighet. Det är de egna åsikterna som blockerar och stänger och i slutändan leder till förtvivlan.

I dagens andra läsning hör vi en uppmaning att ”hålla fast”. Författaren till Hebreerbrevet uppmanar sina läsare att ”hålla fast vid vår bekännelse”. Han skriver till sina medkristna och vittnar om den gåva de har fått. Redan gåvans karaktär vittnar om att den är större än vad någon människa kunnat tänka ut. Gud har genom profeter talat många gånger och på många sätt, säger han i brevets inledning. Men nu har han talat till oss genom sin Son, som är utstrålningen av Guds egen härlighet. Denne Guds egen Son har inte bara talat. Han har renat sitt folk från deras synder och sitter på Majestätets högra sida i höjden. I dagens avsnitt använder författaren en annan bild. Han kallar Jesus för en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna. Han skriver till läsare som känner Gamla Testamentet. De visste att översteprästen, och endast han, en gång om året fick gå in i templets innersta rum, det allraheligaste, för att frambära offer för folkets synder. Prästen var en medlare mellan Gud och människor. Han gick å allas vägnar in i det allraheligaste och återvände efter fullbordad tjänst. Nu påminner han sina kristna läsare om hur dessa förebilder har fullbordats genom att Jesus stigit upp genom himlarna, ända fram till Guds tron, med offret av sitt eget liv på korset. I evangeliet hörde vi att Människosonen har kommit för att ge sitt liv till ”lösen för många”.

En medlare måste ha kontakt med båda parter. Det vet vi från olika sociala och politiska konflikter. Om medlaren inte representerar båda sidorna kan han inte fullgöra sin uppgift. Jesus är inte bara Guds son. Då kunde han inte representera oss människor. Men nu säger författaren att denna överstepräst ”har prövats på alla sätt och varit som vi”. Det gör att han kan ”känna med oss i våra svagheter”. Samtidigt är han Guds väsens sanna avbild. Aposteln Paulus säger: ”Gud är en och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.” (1 Tim 2:5)

Av detta följer två uppmaningar. Den första har vi hört: Låt oss hålla fast vid vår bekännelse. I Hebreerbrevet är detta ett genomgående tema. Församlingen har fått den största tänkbara gåva, trons gåva. Denna gåva är grunden för hoppet (11:1), hoppet om en öppnad väg in i det allraheligaste. Den största synden är därför att ringakta denna gåva och avfalla från den levande Guden (3:12). Skillnaden är enorm mellan allvaret hos dessa tidiga kristna och hållningen idag, också bland många troende. Hur många ser idag avfall från tron som det allra värsta som kunde hända oss? I den gamla kyrkan sågs avfall från tron som den kanske allvarligaste synden. I Hebreerbrevet märker vi en glödande iver över den gåva som givits och varningen att förakta den och avfalla. ”Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig” (3:13). Det är dels en uppgift för kyrkans herdar och lärare att inte ryckas med av ”alla slags främmande läror” (13:9). Men det är också något för varje troende. Gång på gång uppmanar brevet till frimodighet och hopp. ”Styrk era matta händer och svaga knän. Gör stigen rak för era fötter, så att det ben som haltar inte går ur led utan i stället blir friskt igen” (12:12-13).

Men lika viktig är den andra maningen. ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron.” Egentligen är det en uppmaning att träda in i det allraheligaste. Den gäller alla troende. Evangeliet säger att det inte är en domartribun vi då möter, utan en nådens tron. Locket över arken, den hemlighetsfulla och ”tomma” platsen, överskuggad av kerubernas vingar, har nått sin fullbordan. Tidig kristen tradition ser Jesu offer som fullbordan av offertjänsten vid detta ”försoningsställe” (jfr Rom 3:25 med noter i Bibel 2000.) Domaren är ju den korsfäste, som betalat all skuld och givit sitt liv till lösen för alla. Ur denna trons visshet växer frimodigheten.

Ändå måste vi träda fram. I den heliga mässan, till försoningens sakrament, in i det egna hjärtats allraheligaste. När hjärtat frestas av uppgivenhet och självförakt är det lätt att dras ner. Tron uppmanar till frimodighet, så att vi går den väg som visats oss. Tron träder fram till nådens tron. Också när den har fallit i samma gamla synd igen. I samma kapitel säger författaren: ”Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar.” (4:1) Det är inte för sent så länge det heter idag.

Brevet ger en tung motivering för att vi ska våga träda fram. ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.” Författaren tänker inte bara på att Jesus i allmänhet delade den mänskliga svagheten. Också Jesus frestades till avfall från sin uppgift. Längre fram skall brevet tala om att han fick lära sig lydnad genom att lida. (5:8) Att han ”känner med oss i våra svagheter” betyder att han lidit med oss och delat frestelsen till avfall. Han vet vad det handlar om. Hans gudomlighet gör honom inte mindre mänsklig. Samtidigt hade vi ingen hjälp att vänta om han fallit i synd. Då hade han bundits i den nöd som människan behöver befrias från. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron.

Där ges inte bara förlåtelse för synd, där ges också nåd i den stund vi behöver hjälp. Författaren antyder att hjälpen kan dröja. Allt har sin tid. Ibland dröjer den för att vår bön är halvhjärtad. Hjärtat är delat och vill fortsätta att halta på båda sidor. Men orsaken kan också vara att Gud medvetet dröjer för att han vill föra oss till en större mognad. När vi behöver hjälpen då ges den. Och då blir också dröjsmålet ett medel i Guds hand.

Låt oss hålla fast vid vår bekännelse och låt oss frimodigt träda fram till nådens tron. Det gör vi nu när vi bekänner tron och firar den heliga eukaristin.

Amen