Hur blir man klok?

BIRGITTA AV VADSTENA

SVERIGES OCH EUROPAS SKYDDSPATRON

Vish 7:7-14 1 Kor 2:6-10 Luk 10:21-24

Hur blir man klok?

Det börjar med något mycket allmänmänskligt. Varje dag ställs människan inför frågan hur hon ska handla för att leva rätt? Det ena vägskälet följer på det andra. För den som inte dövar sitt samvete, utan vill göra det goda och undvika det onda, för den människan blir det ett sökande efter klokheten, en bön om vishet. Vi hörde det i första läsningen: ”Jag bad till Gud, och han gav mig klokhet.” Orden står i den bok i Gamla Testamentet som kallas Salomos Vishet. Det var den bön som den unge Salomo bad när han blivit kung över ett stort folk: ”Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont.” (1 Kung 3:9) Må vi be att landets nya regering också söker och ber om denna vishet. En av de nya ministrarna säger sig ha den heliga Birgitta som en förebild. Salomos bön blev hörd och som belöning fick han dessutom allt annat en kung kan önska sig.

Vishet är en mänsklig dygd, den viktigaste av dem alla, förmågan att se och bedöma rätt och låta sitt handlande styras av denna insikt. Benedictus kallar klokheten för ”dygdernas moder” (RB 64:19), förmågan att skilja mellan andarna och använda det rätta måttet i sitt handlande (discretio).

Men visheten tycks vara något mera, något utöver denna moraliska dygd. I första läsningen hörde vi att den väger mer än ”spiror och troner”. Bredvid visheten ”blir allt guld till värdelös sand”. ”Skenet från henne slocknar aldrig.” Visheten beskrivs nästan som en person. Hon kallas en moder, inte bara till andra dygder, utan till allt gott, dvs. till hela skapelsen. Hon beskrivs som ursprung till hela tillvaron. Ur hennes sköte har allt framgått. Det är inte underligt att denna vishet utgör bakgrunden till och klingar med i Johannesevangeliets tal om logos, Ordet, som var av begynnelsen, det Ord genom vilket allt blivit till. Men nu har vi gått för snabbt fram.

Att vi hör om visheten på den heliga Birgittas dag är inte svårt att förstå. De uppenbarelser hon mottog gav henne insikt och vishet om hur allting förhåller sig, hur allting är tänkt. Därför kunde hon inte tiga med det hon hört. Hon gjorde vad som sägs om den som fått del av visheten: ”Jag behåller inte hennes rikedom för mig själv, ty den är en outtömlig skattkammare för människorna.” Birgitta talade till hög och låg.

Också den andra läsningen talar om vishet, men aposteln gör en tydlig markering. Han skiljer mellan världslig vishet och den vishet som kommer från Gud. Det hade redan profeterna före honom fått göra, när de gisslade folkets ledare för att de ersatt visheten med mänsklig beräkning och berett marken för orätt och övergrepp mot de svaga. Birgitta såg sig själv i profeternas efterföljd. Hon gisslade sin samtids både kyrkliga och världsliga ledare för omoral och dubbelspel. Hon skulle knappast bli föremål för jubileer om hon hade talat idag. Den världsliga visheten glömmer vishetens källa. Den roffar åt sig frukterna från kunskapens träd, men använder dem efter eget huvud och i eget syfte. Då blir kunskapen inte människornas tjänare, utan deras avgudar och förförare. Det är vad vår påve varnar den samtida kulturen för. Tekniskt kunnande och vetenskapliga upptäckter är i sig själva blinda och blir i slutändan människans fiender, om inte förnuftet också vidgar sig för Gud, vilket ligger i dess eget väsen som Guds avbild.

Ändå är det inte främst omoralen Birgitta gisslande, utan blindheten för det som all vishet pekar fram emot. Aposteln kallar det ”Guds hemlighetsfulla vishet”, som skulle leda människan inte bara till ett moraliskt liv, utan till härlighet. Och då blir det inte så komplicerat längre. Då blir det så enkelt att det är barnen som lättast förstår det, barnen och de ödmjuka. Det är detta som får Jesus att brista ut i jublande glädje. ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.” Den sanna visheten uppenbaras för dem som är som barn. Den heliga Birgitta fick sin första uppenbarelse som tioåring. Hon såg den korsfäste. Blodet rinner över hans ansikte och hon frågar honom: ”Vem har gjort dig allt detta?” Kristus svarar: ”Alla som föraktar mig och min kärlek”. Birgittas ögon öppnas för himmelska hemligheter när hon ser Jesu lidande (kollektbönen). Hon ser rakt in i vishetens källa. Jesus säger: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Aposteln uttrycker det så: ”Kristus är Guds vishet.” (1 Kor 1:24) Alla profetior pekar fram mot och når sin uppfyllelse i honom. Också de profetiska utsagorna om visheten. Visheten blir kött i Marias sköte. Hon är vishetens säte, sedes sapientiae. Vi ser något av det i denna kyrkas Mariakapell. Visheten sitter som ett barn i sin moders knä. Birgitta liknar också Maria vid kunskapens träd, från vilket vi får skörda vishetens frukter. Hennes livsfrukt är ju den, vars kropp och blod vi får äta och dricka.

Det finns goda skäl att särskilt be rosenkransen under oktober månad, inledd med den heliga Birgittas fest. I denna enkla bön mediterar vi oss in i Jesu liv och får själva del av hans vishet. I det enklaste ryms det största. I honom finns vishetens alla skatter gömda, säger aposteln. (Kol 2:3) Den som följer honom hittar rätt i livets vägskäl. När efterföljelsen blivit en vana föder den också klokhet.

Hos den heliga Birgitta tändes en glödande kärlek till Guds rena Lamm, till hans kyrka och till de fattiga. Men det tar sin tid. Därför måste vi uthålligt be: Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den.

Amen.