Kan Gud bli bedrövad?

19 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kung 19:4-8 Ef 4:30-5:2 Joh 6:41-51

Kan Gud bli bedrövad?

Några uttryck i dagens läsning ur Efesierbrevet väcker uppseende. Aposteln säger: ”Gör inte Guds helige Ande bedrövad!” Kan man egentligen säga så? Som om Gud skulle reagera som en människa? bli sårad och ledsen? Står inte den upphöjde och oföränderlige Guden över sådant?

I en tidigare generation kunde man använda sådant tal i uppfostrande syfte. Till det elaka barnet kunde man säga, inte bara att mamma var ledsen, utan att också Gud var bedrövad eller arg. Idag är man försiktigare, för att visa att Gud älskar alla barn, ständigt, också de onda och elaka. Ändå säger aposteln som han gör. Låt vara på detta enda ställe. Exegeterna försöker tona ner det eller förklara det som en överdrift.

Aposteln har säkert läst profeten Jesaja. På ett ställe beskriver profeten Guds intensiva, snarast moderliga, kärlek till sitt folk: ”Av kärlek och medömkan befriade han dem. Han lyfte upp dem och bar dem.” Så fortsätter profeten: ”Men de trotsade honom och bedrövade hans heliga ande.” (Jes 63:9-10) Aposteln till-lämpar detta profetord på den kristna församlingen. Betyder det att Gud blir bedrövad över människans synder? Låt oss inte svara för snabbt, varken negativt eller positivt.

Vi vet att Jesus ofta reagerar intensivt och med hela det mänskliga känsloregistret. Han gråter över Jerusalems blindhet, att staden inte förstod att tiden var inne för Guds besök, att den inte förstod, eller förstår, vad som ger Jerusalem fred. (Luk 19:41f) Om ett par söndagar får vi höra om hur många av Jesu lärjungar drar sig tillbaka och inte längre vill följa honom. Då säger Jesus: ”Inte vill väl också ni gå er väg?” (Joh 6:67) Finns det inte sorg och bedrövelse i den rösten? När Jesus ser människors nöd och vilsenhet reagerar han ofta intensivt och med hela sitt inre. Han ömkar sig. Ordet är mycket känsloladdat. (Matt 9:36) När Petrus förnekar sin Herre vänder Jesus sig om och ser på honom (Luk 22:61). Var inte den blicken fylld av sorg och bedrövelse?

Jesus var helt och fullt mänsklig, men utan synd. Det fanns ingenting av självupptagen eller lynnig bedrövelse hos vår Herre. Hans sorg över människans synd var ren. Hans kärlek var odelad och utan gräns. Men hans gudomliga kärlek har ett mänskligt hjärta, också ett hjärta som sörjer, när en människa vänder sig bort och fastnar i elände.

”Gör inte Guds helige Ande bedrövad”, sade aposteln. Att synda är inte bara att bryta mot skrivna bud och lagar. Det är att skada en personlig vänskap, att såra det mest personliga som existerar, människans kärleksfulla förhållande till sin himmelske Fader. Denna kärlek är den helige Ande, utgjuten i våra hjärtan. Det är den Anden som gör att den troende vågar kalla Gud sin Fader. I varje mässa säger prästen: ”På Herrens bud och vägledda av hans ord vågar vi säga: Fader vår.” Paulus liknar gåvan vid ett sigill, ett insegel. Den gåvan gavs oss under dopets och konfirmationens sigill.

Förmaningen att inte bedröva Guds helige Ande skrev aposteln till de kristna i Efesos. Brevet når både den högsta höjden och det djupast personliga i det kristna livet. Om orden tas ur sitt sammanhang och används t.ex. i ett pedagogiskt syfte blir de skeva och missförståeliga, som om Gud vore en känslostyrd människa eller en lynnig despot. Men för den som dragits in i det nya livet, blir det naturligt att åtminstone uppleva synden som något som sårar och bedrövar den Herre hon fått kär.

Så drar aposteln de konkreta slutsatserna. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, var goda mot varandra och visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus. ”Gör er av med” det onda. Både det som finns i hjärtat, onda tankar, självömkan, avund, bitterhet, och de yttre konsekvenserna, vrede och häftighet. Det betyder inte att utplåna eller förinta den kapacitet vi äger. Också människans känslor är något i grunden gott. Men energin måste disciplineras och användas rätt, den onda böjelsen måste förvandlas till vänlighet och godhet. Överträffa varandra i inbördes aktning, säger den helige Benedictus. Besegra det onda med det goda, säger aposteln. (Rom 12:21)

Så följer ett annat märkligt ord: ”Ta Gud till föredöme.” Utsagan vore orimlig och absurd – om inte Gud blivit människa. Endast en människa kan vara föredöme för oss människor. Men Jesus har blivit inte bara ett moraliskt föredöme. Något har skett i den troende människans innersta. Hon har fått en förlorad identitet tillbaka. Hon har adopterats. Det Jesus var av naturen, har den kristne blivit genom nåden, Guds barn. Därför kan aposteln säga: ”Tag Gud till föredöme, som hans älskade barn.” På samma sätt säger Jesus i bergspredikan: ”Älska era fiender och bed för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda.” (Matt 5:44f)

Jesus har älskat oss med sin gudamänskliga kärlek. Han har sagt: Följ mig! Därför kan aposteln säga: ”Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.”

Kan livets mening uttryckas vackrare? – ett välluktande offer åt Gud.

Därför är det livets mening vi firar i eukaristins offer. Han ger oss offret av sitt liv, sin kropp och sitt blod. Han ger oss det för att förvandla oss och dra med oss på vägen till Fadern. På den vägen får lärjungen en samvetets inre känslighet för att inte bedröva Guds helige Ande. Och när det ändå sker sörjer hon och skyndar sig att göra bot.

Amen.