KRISTI FÖRKLARING

Dan 7:9-10, 13-14 2 Pet 1:16-19 Mark 9:2-10

”… där de var ensamma”

Vissa högtider har blivit särskilt älskade i klostren. Till dem hör Kristi förklaring. Det är inte svårt att förstå. Ljuset från Kristi ansikte – vem kan låta bli att lockas och fascineras av det? På detta enda ställe i evangelierna får apostlarna se in i ljusets egen källa. Det ljus som fick busken att brinna inför Mose. Det som gjorde Mose eget ansikte lysande när han talade med Gud på det höga berget. Det ljus som människorna anade när de mötte Jesu blick. Det ljus som strålade fram i hans märkliga gärningar. Det ljus som fick själva dödens mörker att lysa, när han uppstod på tredje dagen. Aposteln undervisar oss och säger: ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5). Detta gudomliga ljus, Guds egen ofattbara strålande härlighet, har blivit människa i Marias son. ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.” (Joh 1:9) Kyrkan bekänner att hennes Herre är ”Gud av Gud, ljus av ljus.”

Jesus tog med sig de tre lärjungarna upp på berget, där de var ensamma. På detta höga berg sker förvandlingen. Men han låter inte Petrus bygga några hyddor, utan tar dem också ner från berget och talar om sin väg mot lidandet. Samma tre lärjungar, Petrus, Jakob och Johannes, som varit med på berget, får vara med i Getsemane, där Jesu ansikte plågas av sorg, bedrövelse och ångest. Denna dubbla rörelse, upp på berget och ner i dalen, finns båda med i dagens evangelium.

Flera fornkyrkliga predikanter har varnat för att längta efter ”förklaringsberg” och ”förklaringsstunder”. De påminner om att Petri förslag om att bygga hyddor, inte vinner gehör hos Jesus. Augustinus finner sig föranlåten att förmana Petrus: ”Gå ner Petrus, gå ner på jorden Petrus, predika sanningen, då kommer du att nå evigheten, där du skall finna trygghet.”

Förklaringsberget är ett föregripande av Jesu uppståndelse och förhärligande, men vägen dit går genom lidande och död. En annan kyrkofader säger: ”Om han inte blivit som en av oss, (om han inte gått med lärjungarna ner i ”dalen”) vem kunde då ha stått ut med det förtärande ljuset?” (Cyrillus av Jerusalem)

Och ändå har vi fått detta evangelium. De lärjungar som var med har vittnat om det himmelska ljuset. Idag tycks de troende inte ens våga längta efter det ljuset. Med risk för att hoppet tunnas ut, att de inte längre vågar tro att det finns något ljus bortom allt mörker. Förvisso finns det alltid en risk att försöka fly från smärta och lidande till en drömtillvaro av trygghet, frid och ljus. För sådana svärmeandar gäller Augustinus ord om att ”gå ner på jorden” och härda ut i mödan.

Men om vi inte hade behövt evangeliet om det gudomliga ljuset, då hade vi inte fått det. Det var inte lärjungarnas påhitt att gå upp på berget. Jesus tog själv med sina lärjungar upp på berget, och han gjorde det för vår och hela världens skull. För att vi skulle få höra om vem som är tillvarons Herre och få en skymt av ljuset från hans ansikte. Vad behöver mänskligheten bättre idag? I kampen mellan judar, muslimer och skeptiska västerlänningar, där inget annat skymtar än en tröstlös kamp mellan omöjliga och avgränsande alternativ – vad behövs mera än detta gudomliga ljus från honom som försonar och sammanfattar allt? En enbart upphöjd och mäktig Gud – hans representanter tycks bundna vid att se ”de andra” som främlingar och fiender. Å andra sidan – diplomati och humanitära insatser tycks inte räcka. Att uppmana till förtröstan och hopp, om alla är fångade i mörkret? Ur det lysande molnet kommer Faderns röst: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom!” Har kyrkan inte varit på berget, har hon heller ingenting att säga i dalen. En av de gamla förkunnarna (Anastasius av Sinai) säger: ”Låt dig som Petrus gripas av den gudomliga synen och uppenbarelsen, låt dig förvandlas genom denna underbara förklaring.”

Jesus tog själv med sina lärjungar upp på denna höjd och in i denna ensamhet, liksom han själv ofta drog sig undan i ensamhet för att be, nätterna igenom. Förvisso är mycken bön gemensam, och vi behöver den. Men den gemensamma bönen behöver i sin tur den avskilda bönen i ensamhet. Utan förströelser, utan pratande, inte ens för att uppleva något, inte ens något tröstande. När någon avlägger den monastiska professen ber kyrkan: ”Led henne till den inre ödemark, där hon kan leva i tystnad och avskildhet.” Det gäller inte bara dem som lever i kloster.

Ödemarken behöver inte vara öken i bokstavlig mening. Avskildhet finns i det egna hjärtat. ”När du ber”, säger Jesus, ”gå då in i din kammare, stäng dörren och be till din fader som är i det fördolda.” (Matt 6:6) En vägledare (Cassianus) utlägger det så: ”’Bakom stängda dörrar’ ber vi när vi i djup tystnad och med slutna läppar vänder oss till honom som inte utforskar rösten utan hjärtat. ’I det fördolda’ ber vi när vi är samlade i vårt hjärta och vår ande och lägger fram vår bön för Gud ensam.”

Redan här börjar vandringen med Jesus till Jerusalem. Vi måste dö från så mycket, från förväntningar, förhoppningar och drömmar. Men denna ensamhet bereder väg för ljuset. Kanske är vi så trötta att vi somnar. Det gör ingenting, bara vi inte medvetet ger upp. Kanske har vi hjälp av att tugga på ett ord ur Psaltaren. En kyrkofader (Origenes) säger att vi skall bygga hyddor i oss själva, för Guds ord. Det är inte våra ansträngningar som får ljuset att lysa fram. Men den som inte vakar riskerar att missa soluppgången.

På oss ankommer att söka hjärtats renhet. Så att vi kan se med ogrumlad blick. Resten ligger hos Gud. Som har givit oss dagens evangelium och dessutom det konkreta löftet: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”

Därför ber vi: ”Herre, låt ditt ansikte lysa över oss” (Ps 4:7). Så att också ”våra inre anletsdrag blir förnyade, gudomliggjorda och lika hans bild” (Anastasius av Sinai).

I den heliga eukaristin förs vi för några korta minuter upp på förklaringsberget och ställs inför hans härlighet. Det rena hjärtat ser vad som sker på altaret. I eukaristin ges oss det hisnande löftet: ”Smaka och se att Herren är god.”

Amen.