SJUTTONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

2 Kung 4:42-44 Psalt 145:10-11,15-18 Ef 4:1-6 Joh 6:1-15

Allas ögon väntar efter dig

Några av verserna i dagens responsoriepsalm ingår i den klassiska kristna bordsbönen, den vers man läser innan man välsignar maten, t.ex. här i klostret: ”Allas ögon väntar efter dig, Herre, och du ger dem deras mat i rätt tid. Du öppnar din hand och mättar allt levande med nåd.” (Ps 145:15-16)

Maten vi äter är en gåva från Gud. Det har alltid varit en självklarhet för den kristna tron. Förstår vi det längre? ens om vi ber vår bordsbön? Kan vi förklara det för barnen, när de ser att man köper maten i affären, precis som man köper andra produkter som människan fabricerat? När de flesta människor lever långt borta från lantbruk och ladugårdar, när lantbruket blivit en fråga om moderna maskiner och ladugårdarna förvandlats till köttfabriker, när de flesta inte är direkt beroende av hur skörden utfaller. Då är det lätt att tro att det endast är pengar vi behöver för att få mat på bordet. Låt vara att den också behöver beredas och tillagas. Det är svårare för oss att inse att det ytterst är Gud som ger oss den föda vi behöver. Inga mänskliga mödor kan producera en enda potatis, ett enda salladsblad eller ett enda vetekorn, om inte Gud ger växten. Om inte Gud i sin godhet låter det regna och gör jorden fruktbärande. Förvisso behövs människans arbete och möda, men också när människan har planterat och vattnat, måste hon ändå säga: Det är Gud som ger växten. Himmelens och jordens Skapare fortsätter att skapa och uppehålla sin skapelse. Varje dag. Varje sekund. Om Gud drog tillbaka sin Ande skulle allt sjunka ner till stoft igen.

Denna fundamentala tro är inte längre självklar, och det beror inte bara på teknik och rationaliseringar. För många har tron på Skaparen successivt ersatts av en slags tro på naturen. Av tron, för också det är en tro, att naturen av egen kraft kan få det att växa. Att det bara handlar om naturlagar, som drivs av sin egen inneboende kraft. Därmed blir naturen själv en slags gud. Vördnaden och respekten för naturen, som också den kristna tron delar, övergår till en slags tro. Detta nyhedniska tänkesätt märks när man talar om att vi försyndat oss mot naturen. Som om naturen vore i stånd att ställa människan till svars. Bakom detta ligger tron att naturen har funnits i all evighet, eller att den har uppstått ur sig själv, vilket redan förnuftet borde inse är en orimlighet.

Därmed försvinner inte bara bordsbönen, utan till slut all tacksägelse. Om inte Gud har skapat och uppehåller allt, vem skall vi då tacka? Och en människa som inte vet vad tacksägelse är har sjunkit ner under sin mänskliga värdighet. Hon har abdikerat från sin ställning som skapelsens förvaltare och präst, från sin kallelse att vårda och förvalta naturen. Vägarna går sedan i olika riktning. Somliga ger sig hän åt ohämmad rovdrift av naturen. Andra åt att dyrka naturen som något gudomligt. Ingen av dem förstår människans högsta kallelse, att prisa och lovsjunga världsalltets Gud.

I psaltaren hör vi hur människan blivit medveten om sin ställning mellan naturen och Gud, för att vårda och leva av naturen, i ansvar för och tacksägelse till Skaparen: ”Du, Herre, låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden och vin, som gläder människans hjärta”. Psaltarpsalmen 148, som sjungs varje morgon i klostret, låter hela naturen delta i lovsången inför Skaparen: sol och måne, alla lysande stjärnor, eld och hagel, snö och dimma, berg och höjder, fruktträd och cedrar, vilda djur och all boskap, kräldjur och bevingade fåglar. Naturen prisar Gud därför att den inte kan annat. ”Du gav dem en lag och ingen överträder den”. Det är bara människan som kan göra detta fritt och medvetet, av egen övertygelse och i kärlek. Därmed blir hon genom sin tacksägelse hela skapelsens språkrör och präst. Hon är skapelsens antenn och talesman, som kan uppfånga och återge vad skapelsen i övrigt bara kan sucka och längta efter.

I dagens evangelium tycks rollfördelningen vara en annan. Jesus är helt suverän när han mättar de folkskaror som följt honom till den öde trakten på andra sidan Galileiska sjön. Genom ett under får han de fem bröden och de två fiskarna att räcka till alla. Här tycks inte ens något mänskligt arbete behövas. Och ändå. Pojken offrar sin matsäck. Och med hjälp av detta offer utför Jesus sitt under. I första läsningen utför profeten Elisa ett liknande underverk. En man bar fram tjugo kornbröd. Elisa befaller sin tjänare att ge dessa folket att äta, men denne tvivlar på att det ska räcka för hundra män. Då ger profeten en befallning och ett löfte: ”Ge det åt folket att äta. Ty så säger Herren: De skall få äta och få över”. Då lyder tjänaren i tro, sätter fram det och folket äter och får bröd över.

Det lilla som tjänaren gör när han lyder i tro; det lilla som pojken bär fram, öppnar dörren för Guds outtömliga förråd. Och därmed öppnas ögonen på dem som tvivlat. De ser att det är Herren som mättar allt levandes hunger.

Sådana underverk tycks inte ske varje dag. Men vi är blinda och skriften berättar dem för oss för att öppna våra ögon, för att vi skall bära fram oss själva, våra resurser och vårt arbete, och dra in oss i den kosmiska lovsången till Skaparen. För att mätta de hungrande ibland oss och för att öppna våra blinda ögon, så att både kropp och själ får ny kraft, och vår stumhet och vår klagan förvandlas till tacksägelse. Så att vi kan göra som aposteln säger: ”alltid tacka vår Gud och fader för allt i vår Herres Jesu Kristi namn” (Ef 5:20).

Det vi gör nu när vi firar brödundret på kyrkans altare, när vi bär fram oss själva med de bröd som offras. Här lär oss kyrkan vad som gäller alla måltider. När brödet lyftes säger prästen: ”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud, ty i din godhet ger du oss det bröd som vi frambär till dig. Av jordens frukt och människans arbete bereder du åt oss Livets bröd.” För att inte bara lära oss tacksägelse, utan förvandla oss, så att vi blir det vi firar, – eukaristi – vilket betyder tacksägelse. ”Allas ögon väntar efter dig och du ger dem deras mat i rätt tid. Du öppnar din hand och mättar allt levande med nåd”.

Amen.