JOHANNES DÖPARENS FÖDELSE

Jes 49:1-6 Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80

En märklig födelsedag

I sanning en märklig födelsedag att fira mitt i sommaren. Kontrasten mellan Johannes Döparens födelse och svenskt midsommarfirande kan knappast vara större. För våra hedniska förfäder var midsommar en livsbejakande fruktbarhetsfest, fylld av symbolik och trolldom. Och det blir allt tydligare hur nyhedniska krafter nästan utan motstånd får dominera det offentliga rummet. De vilda urkrafterna släpps lösa och sedan står man förvirrad och maktlös över de förödande konsekvenserna.

I denna situation firar kyrkan Johannes Döparens födelse. I stället för moderiktiga kläder framträder han klädd i kamelhår med ett läderbälte om livet. I stället för överflöd av mat och dryck bjuder han på gräshoppor och vildhonung. I stället för att dansa på blommande sommarängar lever han i den sterila öknen. I stället för lustfylld livsbejakelse förkunnar han omvändelse och bot. I stället för ära och framgång leder kröns hans liv med det blodiga martyriet. I stället för smekande tongångar och behagliga halvsanningar är hans ord som ett skarpt svärd och en vass pil. Ända hit upp till våra nordliga länder når hans ord, som profeten förutsagt: ”Hör på mig, ni fjärran länder, lyssna, ni avlägsna folk!”

Men hans födelse väckte glädje. Också på ett rent mänskligt och familjärt plan. Grannar och släktingar kommer för att dela Elisabets glädje, hon som blivit havande vid hög ålder. Hela byn tycks vara på benen. Samtidigt anar man något som går utöver vanlig familjelycka. Redan hans namn antyder en särskild kallelse. Hans fader Sakarias hade förlorat sin talförmåga när han tvivlade på det budskap han fått i templet om att hans hustru skulle föda en son. Nu får han talförmågan tillbaka, när han bekräftar valet av hans namn. Då grips grannarna av fruktan och frågar: ”Vad skall det bli av detta barn?” I sanning en märklig födelse.

Evangelisten Lukas har vävt samman berättelsen om Johannes födelse med Jesu födelse. I båda fallen är det en ängel som förkunnar att de båda kvinnorna skall föda. Ingen människa har kunnat tänka ut det som här skall ske, än mindre åstadkomma det. Den ena modern, Maria, besöker den andra, Elisabet, och redan i moderlivet vittnar Elisabets barn om det barn som Maria bär. Elisabets havandeskap har flera förebilder i Gamla förbundet. Sara, Abrahams hustru, fick föda Isak, trots att hon var kommen till hög ålder. Likt Simsons och Samuels mödrar är hon tecken på att Gud upphöjer de ringa och låter de ofruktsamma få moderskapets glädje. Ändå är det bara en förberedelse till det nya, det barn som Maria skall föda, hon som föder och ändå förblir jungfru.

Johannes är kallad och utvald redan i moderlivet. Hela hans liv är ställt under denna kallelse. Hans namn, Johannes, betyder ”Herren är nådig”, men här handlar det inte om någon billig nåd, utan om Guds egen förtärande kärlek. Som därför också tar människor i sin tjänst, som vägröjare och profeter. I responsoriepsalmen kan vi höra Johannes röst: ”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv… Benen i min kropp var inte gömda för dig, när jag bereddes i det fördolda..”. Ett profetiskt skarpt svärd mot alla som förgriper sig på det ofödda barnets liv. De mest ansvariga är de som i debatt och lagstiftning bereder väg för dessa övergrepp på det värnlösa människolivet.

Herren är nådig och han vill ge oss glädje, men vägen till glädje går genom omvändelse och bot. Den som inte lyssnar till Johannes blir också döv för Jesus. Vägen till paradiset och det utlovade landet går genom öknen. Vägen till att förverkliga sitt liv går genom att överlåta sig åt Guds vilja, vad som än händer. Det är ingen tillfällighet att munkar och nunnor känt igen sig i Johannes Döparen. När den helige Benedikt byggde två kapell för sitt kloster på Monte Cassino, då vigde han det ena åt Johannes Döparen.

Hans liv och gärning skapade rörelse bland människorna. Folk kom i skaror för att döpas av honom. Men Johannes låter sig inte berusas av gensvaret. ”Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna”. Han fortsätter att förkunna för hög och låg. Till slut blir han halshuggen, på anstiftan av en kvinna som drabbats av profetens dom över att leva i ett otillåtet äktenskap. Mänskligt sett slutade hans liv i ett misslyckande. Men om denne man säger Jesus: ”Ingen av kvinna född är större än Johannes Döparen.” Han sammanfattar hela Gamla testamentet i dess uppgift att peka fram mot Messias. Han får själv peka på honom och säga: ”Se Guds lamm, som borttager världens synd.” Vilken uppgift kan vara större?

Trots det unika i hans kallelse kan därför varje troende känna igen sin kallelse i hans. Vi har alla genom dopet en profetisk kallelse. Vårt liv går inte ut på jordisk framgång eller att lysa med eget ljus. Det är illusionens lockelse, som slutar i besvikelse och tomhet. ”Han skall bli större och jag mindre”, säger Johannes om Kristus. Det är helgonens och den äkta ödmjukhetens hemlighet. Där finns också källan till den rena glädjen. Ty omvändelse och ödmjukhet är inte självändamål, utan vägen till glädje. Profeten Jesaja talar därför i dagens första läsning inte bara om möda och om att han arbetat förgäves. Han fortsätter: ”Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud” (Jes 49:4).

Det är den glädjen och det vidgade hjärta som ges åt den som överlåter sig åt Guds vilja och plan, den som ingenting föredrar framför kärleken till Herren. Därför firar vi med glädje Johannes Döparens födelse.

Amen.