FEMTE PÅSKSÖNDAGEN

Joh 15:1-8

Att bära frukt

Att meditera över liknelsen om vinstocken och grenarna är som att smaka ett gott vin. Allting kommer på plats. Finns det någon väsentlig fråga i livet som inte här får sitt svar? Men i en predikan får vi ta ett steg i taget.

Ingen planterar en vinstock för nöjes skull, åtminstone inte bland dem som lyssnade till Jesu ord. En vinstock planteras för att den skall bära frukt. Helst skall grenarna digna av tunga, immiga druvor. Så långt är Jesu liknelse lätt att förstå och bejaka. Vårt liv som människor är tänkt att bära frukt. Så långt kunde liknelsen vara högst modern i en tid där människans liv värderas efter vad hon gör och producerar, om hon syns och hörs. Någon fasar för att sluta sitt liv som patient och bli en belastning för sin omgivning. Otaliga böcker och kurser handlar om hur människan skall upptäcka och utöka sin kapacitet och effektivitet. Samtidigt stöter allt flera i väggen och förlorar hela sin arbetsförmåga.

Redan här anar vi en befrielse i Jesu liknelse. Där beskrivs ingen teknik för hur vi skall göra för att bära frukt. Det står inte ens att vi skall bära frukt. Det finns inga uppmaningar att anstränga oss för att pressa fram de där fullmogna druvorna. Inte ens en uppmaning att se efter och kontrollera om det växer. Endast en uppmaning hör vi. Jesus säger: ”bli kvar i mig”, och så ger han ett löfte, ett vidunderligt löfte: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom så bär han rik frukt”.

I förbifarten påminns vi om hur vårt förhållande till Kristus är beskaffat, om vad kyrkan är. Att vara lärjunge är inte bara att tro på och följa Kristus. Avståndet har försvunnit. Vi lever i Kristus. Genom dopet är vi inympade och lever i honom, som grenarna i vinstocken. Från stocken rinner hans liv in i de troende, som saven rinner ut i grenarna. Det är inte bara något osynligt. Det är sakramentalt. Tydligast ser och smakar vi det i eukaristin, där det eukaristiska vinet, Kristi blod, rinner in i kommunikanternas ådror. Vinstocken sträcker sina grenar runt hela jordens krets, men saven är en och densamma, vår Herres Jesus Kristi utgjutna blod. Han i oss. Vi i honom.

När grenen tar emot sav växer frukten fram. Så enkelt är det. Det svåra är att förbli i detta enkla, detta enda nödvändiga, att förbli i Kristus.

Vingårdens ägare har naturligtvis en del att göra. Han har anlagt sin vingård, luckrat upp jorden och plockat bort sten. Han har byggt ett vakttorn och huggit ut ett presskar. (Jes 5) Varje år ansar och beskär han sin vinstock. Innebörden är lätt att förstå. Utväxter och torra grenar måste rensas bort. Synder och laster måste påtalas och skäras bort. Det sker i bekännelse och botgöring. Den som undandrar sig denna vård saboterar frukten. Med risk att bli en torr gren, som till slut måste skäras bort och brännas upp. Men det är inte vår botgöring eller ens vår kamp för att befrämja dygden som pressar fram frukten. Frukten är alltid ett verk av nåden. ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten”, säger aposteln. (1 Kor 3:6) När Cassianus envetet manar till kamp mot lasterna så tillfogar han alltid det kanske förvånande: det är endast genom nåden som vi vinner seger och bär frukt. Jesus uttrycker det så: ”utan mig kan ni ingenting göra”. Det gömmer sig en högmodig farisé i vårt hjärtas innersta, en som gärna vill kämpa, bara han får se en egen frukt växa fram, bara han får lön för sin möda och helst kan märka hur han växer steg för steg. Men Jesus säger inte att vi kan göra något lite på egen hand, men att vi sedan behöver extra tillskott för de stora segrarna, – ”utan mig kan ni ingenting göra”. Aposteln Paulus hade kämpat mer än många andra och han lider inte av falsk blygsamhet. ”Jag har arbetat mer än någon av apostlarna”, men så tillägger han, och det är hemligheten: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig” (1 Kor 15:10). Den helige Benedictus talar om att avvisa den Ondes festelser från hjärtats åsyn. Han räknar med att kampen också kan bära frukt, men då säger han: ”det goda hos dem är inte deras eget verk utan Herrens” (prol 28f). Det är bara denna nåd, saven som rinner från stammen ut i grenarna, det är den och bara den som bär frukt. Aposteln kallar det Andens frukter: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal 5:22).

Men måste man då inte anstränga sig också? åtminstone lite? Problemet med den som är lat och trög är att han redan har släppt taget, att han slutat be och därmed inte förblir hos Kristus. Han sysslar med annat, oftast med sig själv, de egna begären eller de egna projekten. Men försöker för skams skull hålla skenet uppe genom ett kristligt beteende.

Och den som kämpar och sliter, men ändå inte bär frukt? – Varje lärjunge som tar sin tro på allvar kommer förr eller senare till den här trånga passagen och måste lära sig den svåraste av läxor. I de bästa ambitioner finns åtskilligt med egenvilja och högmod. Den högmodige sliter sig hellre fördärvad än går ödmjukhetens väg. Hon vill hellre utföra heroiska stordåd än gå lydnadens enkla väg. Framför allt saknar hon tålamod.

Det står att också den gren som bär frukt blir ansad och beskuren. Den kloke vinodlaren skar bort grenar som kunde bära frukt, men som skulle ha försämrat kvaliteten hos andra grenar. Det vet varje fruktodlare. Gud beskär och ansar, han tillåter motgångar, orättvisor och lidanden i den troendes liv. Men han gör det av kärlek, för att något bättre ska växa fram. Något som gör lärjungen inte till sin egen avbild, utan formar honom efter Guds sons bild (Rom 8:29).

Vi ser det hos den ödmjuke, som faller sju gånger om dagen men ändå återvänder till Kristus. Frukten växer bakom ryggen på henne, medan hon sover. Själv märker hon det inte. Hon har annat för sig än att kontrollera om hon blivit heligare. Hon litar på sin Herre och hennes bön hindrar världen att gå under. Aposteln berättar om dem som inte var visa i världslig mening, inte mäktiga, inte förnäma, inte starka, om dem som världen ser ner på, dem har Gud utvalt. Och så antyder han hemligheten: Kristus, är vår helighet och vår frihet (1 Kor 1:26ff).

Den helige Benedictus beskriver det i slutet av ödmjukhetskapitlet, där kärleken har drivit ut fruktan, också fruktan att inte duga och inte bära frukt. Benediktinens löfte om ”stabilitas”, om att förbli i klostrets gemenskap, är att binda sig vid vad Jesus säger: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er.”

Och den som sörjer över sin egen ombytlighet och sin svårighet att vara trogen får samma svar: Återvänd till Kristus. Han är inte ombytlig. Han står fast vid sina löften. Aposteln säger: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv” (2 Tim 2:13).

Han är trogen inte bara i ord, inte bara i det evangelium vi hör, utan i handling, i sin kyrkas eukaristi. Där låter han vinstockens vin förvandlas till sitt eget blod, för att inifrån låta sin egen trofasthet rinna in i våra ådror och bära frukt, så att Gud förhärligas i allt. ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt”.