Jag känner mina får, och de känner mig

4 PÅSKSÖNDAGEN

Apg 4:8-12 1 Joh 3:1-2 Joh 10:11-18

Jag känner mina får, och de känner mig

I förstone kan talet om den gode herden verka som en avlägsen idyll och föga lockande. Men ändå – bilden upphör inte att väcka en längtan. Det finns ett genuint mänskligt behov både av en hållbar gemenskap och av någon att lita på, någon som inte sviker. Någon som är både stark och ömsint. – Vi lever i en intensivt individualistisk kultur. Men det fria oberoendet ersätts förr eller senare av den bittra ensamheten. Finns det inget alternativ? Något som ger både person och gemenskap dess rätta plats? – Bilden av herden och fåren är inte vald på måfå. Herden levde med fåren dag och natt. Det växte fram en nästan personlig relation mellan honom och hans får. Herden lärde känna varje enskilt får. Han talade med dem och fåren lärde sig att skilja herdens röst från alla andra röster.

Jesus säger, och däri ligger hela evangeliet: ”Jag är den gode herden.” – det är ett enormt anspråk. Inte bara en herde bland flera tänkbara. Inte ytterligare en, som avlöses av någon ny i morgon, utan herden, i bestämd form, utsänd av den ende sanne Guden för att rädda och församla alla människor i en enda hjord. Uppfyllelsen av löftet genom profeten Hesekiel: ”Så säger Herren Gud: Jag ska själv ta hand om mina får och vårda dem.” (Hes 34:11) ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans… finns något annat namn som kan rädda oss”, hörde vi Petrus säga i första läsningen.

Men det är inte ett anspråk ut i luften eller från en talarstol. Och hans makt och styrka är inte vad vi tänker oss. Det avgörande tecknet på att han talar sanning är att han inte levde för sin egen skull utan gav det till människorna. Han gav sina gåvor till de hungrande och plågade. När de avvisade honom lönade han ont med gott och gav ännu mer, sitt liv på korset. Och så fortsätter det, mot all rim och reson. Han fortsätter att ge. Med ett obegränsat tålamod talar och kallar han, varnar, tröstar och vägleder. I varje mässa ger han på nytt sin kropp och sitt blod åt dem som hungrar och törstar. En vanlig herde kunde slakta ett får för att få sin hunger stillad. Här är det tvärtom. Herden ger sitt liv för fåren.

Han håller samman sina får. Med ett och samma ord talar han till alla människor över hela jorden och genom alla tider. Överallt förenas de i bekännelsen till samme herde. Med samma bröd ger han oss mat och näring, sin kropp och sitt blod. Vi bekänner inte bara samma tro, vi blir lemmar i en och samma kropp. Och de som fått uppdraget att vara herdar i hans namn försöker hålla ihop fåren i samma hjord. Konkret genom de biskopar som står i gemenskap med Petri efterträdare, vår påve, som fått uppdraget att vara herde för hela hjorden. Det som förenar alla människor i den brokiga kyrkan är att vi har en och samma Herde.

Men detta betyder inte något opersonligt kollektiv. Herden ropar på sina får med deras namn. Han har en vidunderlig förmåga att tilltala varje människa personligen. När han kallade Abraham, då kallade han honom vid namn: ”Abraham! Abraham!” När han behövde en befriare för det förslavade folket i Egypten, då ropade Gud ur busken och sade: ”Mose! Mose”. När han talade till den unge pojken i templet, då ropade han: ”Samuel, Samuel!” När han kallade lärjungar, tilltalade han dem vid namn. Också vi har hört det tydligt vid vissa tillfällen. ”Anna eller Kristina, Karl eller Filip, jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”. Vid konfirmation, upptagning i kyrkan, vid vigsel eller klosterprofess hörs det tydligt och klart.

Jag känner mina får, säger Herden. ”Du rannsakar mig och känner mig,” svarar psalmisten. ”Om jag står eller sitter vet du det, du är förtrogen med allt jag gör. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand… Du kände mig alltigenom.. Du såg mig innan jag föddes… Om jag säger: Mörker må täcka mig, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus…” (Ps 139). Ändå fungerar det inte automatiskt. Psalmen slutar med en bön: ”Rannsaka mig… se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen”. Det som skiljer oss från vår Herde är att vi lystrar till andra röster och slår in på egna vägar. Ändå fortsätter herden att leta, kalla och ropa. Maria Magdalena är blind och döv av sin sorg, när hon letar vid den tomma graven. Men när Herren kallar henne vid namn och säger: ”Maria”, då vänder hon om och känner igen honom: ”Rabbouni”. Emmauslärjungarna var betryckta i sin sorg över att det inte gått som de tänkt sig. Idag skulle de säga att de var ”besvikna”. Men det var en illusorisk känsla. Han går med dem på vägen och utlägger skrifterna, han gör deras hjärtan brinnande, och när han sedan bryter brödet känner de igen honom.

Ty det allra märkligaste är att också fåren känner Herden. De lär sig skilja hans röst från alla andra röster. Inte på en gång. Det behövs daglig omvändelse, dagligt lyssnande och trogen lydnad. Att lära sig känna igen hans röst är det avgörande livsprojektet. I första versen av den Helige Benedikts regel är lyssnandet upptakten till ett helt liv. ”Lyssna, min son/dotter, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra därtill; tag villigt emot en god faders förmaning och fullfölj den i handling.” Den som slår dövörat till och vänder sig bort i olydnad blir så småningom döv och upplever sig som sviken. Men den som lyssnar och lyder, också när Herdens röst är allvarlig, lär sig så småningom att känna igen rösten. Han lär sig skilja mellan de förföriska röstena och Herdens röst. Mellan den egna röstens enformiga malande och Herdens livgivande stämma. Kanske bara som en viskning eller stilla susning. Någon berättade att hon hörde hur skyddsängeln liksom rörde sina vingar. Eller som en trygg visshet, när hon drivit ut otron och lagt undan bekymren. ”De som känner dig, Herre, litar på dig. Ty du sviker inte dem som kommer till dig.” (Ps 9:11)

Då blir det allt mindre talande i bönen. Kanske bara ett upprepande av Jesu namn eller av en psaltarvers. T.ex. Davids ord, han som både hade kämpat mot lejon och björn, men också skrev odödlig poesi och spelade på harpa så att Sauls svårmod drevs på flykten, och som sjunger: ”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig.” Bönen övergår i den tysta och kärleksfulla uppmärksamheten – och hjärtat vidgar sig.

”Jag är den gode herden, säger Herren; jag känner mina får, och de känner mig”.

Amen.