2 PÅSKSÖNDAGEN

Apg 4:32-35 1 Joh 5:1-6 Joh 20:19-31

Tomas´ väg till tro

Lärjungarna sitter inlåsta bakom stängda dörrar. Av rädsla för judarna som fått deras Herre och Mästare dödad. Det är inte svårt att förstå. Något liknande skulle ju kunna drabba dem själva. Och ännu svårare än det yttre hotet är den inre ovissheten. Några hade sett den tomma graven. Maria från Magdala hade berättat om sitt möte, men ännu väger tvivlet tyngre än tron. Inte heller det är svårt att förstå.

Betydligt svårare att förstå är den förvandling som äger rum. Hur denna räddhågade lärjungaskara kunde förvandlas till en missionerande kyrka, som skulle besegra både den egna rädslan och genomsyra hela den dåtida världen. Hur förvandlas räddhåga till martyrmod? Hur förvandlas tvivel till tro?

Situationen upprepas ständigt. Idag står kyrkan i en alltmer liknande situation. Hon har för länge sedan förlorat den position och yttre auktoritet hon haft under lång tid. Den kristna kyrkan är ofta räddhågad och välanpassad, för att inte stöta sig med det politiskt korrekta. – Samma räddhåga drabbar, enligt ökenfäderna, den enskilde, när han låser in sig i det egna trånga hjärtat.

Vad hände med lärjungarna? Evangeliet berättar: ”Då kom Jesus och stod mitt ibland dem.” Den Uppståndne Herren Jesus, mitt ibland sina lärjungar, mitt i sin kyrka – det är hemligheten. ”Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Inte som en teori eller en vacker tanke, utan med en kraft. ”Frid åt er alla,” säger han. Inte en känsla eller en stämning, men frukten av hans död och uppståndelse. Och ett uppfyllande av det löfte han gett i sitt avskedstal. ”Nu har ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” (Joh 16:22) Så ger han dem deras uppdrag: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Han andas på sina lärjungar och ger dem av sin Ande, av sin egen gudamänskliga andedräkt. Som när Gud en gång i begynnelsen blåste liv i det döda stoftet och gjorde människan till en levande varelse. (1 Mos 2:7). Därför är också uppgiften till apostlarna så stor.

När ondska och uppgivenhet sprider sig, så sprider kyrkan den gudomliga barmhärtigheten i en ofattbar generositet. Förrådet tycks aldrig sina. Bara en förutsättning gäller: att vi ber om den, att vi söker den och erkänner att vi behöver den. Aposteln både varnar och tröstar: ”Herren är god mot den som håller fast vid hans godhet; annars blir också du borthuggen.” (Rom 11:22). Låt mig påminna om att man kan avlägga sin påskbikt även efter påsk.

I första läsningen hörde vi om en annan förvandling. De som kom till tro i den första tiden tycks ha levt i en slags egendomsgemenskap. De överlämnade sin privata egendom till apostlarna och betraktade inte längre något som sitt. Apostlarna delade ut åt var och en efter hans behov och ingen behövde lida nöd. Denna urkristna egendomsgemenskap har sedan inspirerat och väglett kyrkan genom tiderna. Den ligger till grund för kyrkans sociallära om att jordens tillgångar i grunden tillhör alla människor och att allt överflöd därför tillhör de fattiga. Den helige Benedictus hänvisar direkt till detta i sin regel. Hemligheten är att den som ställer sin egendom till det gemensammas förfogande samtidigt blir rik. I kyrkan är allt gemensamt. Ty vi är infogade i en kropp, där alla de andra lemmarna också är mina lemmar. Kyrkan är ett tecken på hela mänsklighetens enhet, där alla är barn till samme himmelske Fader.

Hemligheten är Herrens närvaro mitt ibland oss. Hur upptäcker vi den? – Vi hörde svaret i andra läsningen: ”Detta är den seger som har övervunnit världen: vår tro”. Tron är en gåva, men den måste tas emot. Vi ser det hos Tomas, som inte var med första gången, och som tvivlade. Evangeliet tvekar inte att berätta att en av apostlarna greps av detta tvivel. Hans tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro, säger en kyrkofader (Gregorius den Store).

Tomas var inte lättpåverkad. När de andra berättar om att Herren visat sig tror han inte på vad de säger. Han vill bli personligen övertygad. ”Om jag inte får sticka fingret och handen i hans sår tror jag det inte”. – Redan här är han till hjälp. Tron är förvisso något gemensamt. ”Se inte till våra synder, utan till din kyrkas tro”, ber vi i varje mässa. Tron är inte privat, och hemsnickrade troskonstruktioner är inte att rekommendera. Däremot är tron personlig. Tron måste kunna säga: Jag tror. ”Om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad”, säger aposteln (Rom 10:9). Det motsvarar våra mänskliga villkor. I vissa lägen är människan ensam. I nattens mörker, när hon väljer väg, när hon döps, när hon går till bikt, när hon dör. Ingen kan i mitt ställe säga: Jag tror. Här kan man inte gömma sig i mängden eller luta sig mot de andra. Så värdefull är var och en. Men att gripas av rädsla är ingen synd.

Tomas var säkert också rädd. Men han lät inte rädslan eller tvivlet få sista ordet. Han stannade inte i sitt tvivel. Högst konkret: han stannade inte hemma, han stannade inte i kretsandet kring sig själv. Han såg till att vara med nästa gång lärjungarna samlades. Han missade inte mässan. Han sökte sanningen. Bön om tro bes inte förgäves.

Men ännu viktigare är vad Jesus gör. Han lämnar inte Tomas i sticket. Han måste ha haft honom i tankarna hela tiden. När de är samlade nästa gång och Jesus på nytt står mitt ibland dem, vänder han sig direkt till Tomas – som funnes det ingen annan i hela världen. Det är den gode herden som söker efter det förlorade fåret. Utan förebråelse, men med en mild förmaning säger han: ”Tvivla inte, utan tro!”

Att Jesus visar sina sår är inte bara för att Tomas bett om det, inte bara för att legitimera sig. Det är för att visa sin kärlek, att han givit sitt liv för Tomas och för oss alla. Som han hade sagt vid den sista måltiden: ”Detta är min kropp, som offras för er.” Han visar sina sår, men nu är de inte blödande och såriga. De har blivit lysande äretecken. Som en evig åminnelse av att vi är återlösta genom vår Herres lidande kärlek. Också i den himmelska liturgin ser vi ett lamm som blivit slaktat (Upp 13:8). Redan profeten hade ju sagt: ”Genom hans sår blir vi helade” (Jes 53).

Som klippgrävlingen tar skydd bland de höga klipporna får vi ta skydd i hans sår (Ps 104:18). Inte bredvid tvivel och smärta, utan genom det. Aposteln uttrycker det så: ”Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp” (2 Kor 4:10).

Tomas´ bekännelse är den gåva som han tar i sin egen mun: ”Min Herre och min Gud”, höjdpunkten i Johannesevangeliets bekännelse till Kristus. (Jfr Ps 35:23) Nu får den tvivlande Tomas uttrycka denna tro. Också Tomas behövde tro. Augustinus säger: ”han såg människan och bekände Gud, som han inte såg”. Också för Tomas gällde det ord som gäller för oss: ”Saliga är de som inte har sett men ändå tror.” Det som koncentreras i den eukaristi som vi nu firar där våra kroppsliga ögon ser ett bröd och en kalk och vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud.”

Amen.