Gör detta till min åminnelse

SKÄRTORSDAGEN

2 Mos 12:1-8,11-14 1 Kor 11:23-26 Joh 13:1-15

Kyrkan anbefaller sina präster att denna mässa predika över tre ämnen: eukaristin, prästämbetet och kärleksbudet. Vi kan göra det under ett sammanfattande tema, Jesu egna ord från den sista måltiden:

Gör detta till min åminnelse

1. I instiftandet av den heliga eukaristin, efter att ha givit apostlarna sin kropp och sitt blod, ger han dem, och därmed hela kyrkan, denna befallning: Gör detta till min åminnelse! Och kyrkan har från första tid uppfattat det som en befallning att upprepa den måltid han instiftat. Men måltiden äger rum alldeles före kulmen av hans verk, hans död och uppståndelse. Och de gåvor han ger dem, hans kropp och blod, pekar tydligt fram emot det offer som han skall frambära. Han ger dem sin kropp, som skall offras för dem, och det blod som skall utges för dem. Måltiden blir därmed ett föregripande av hans offer. Måltiden blir en offermåltid, en åminnelse av hans offer på korset. En åminnelse av den räddning och befrielse, som Jesu offer innebar. Ett hjälpmedel för att inte glömma.

Den judiska påskmåltiden instiftades alldeles före befrielsen ur Egypten (2 Mos 12). Denna påskmåltid är ramen för Jesu instiftande av eukaristin. Samtidigt blir det tydligt att här sker något nytt, att ett nytt förbund instiftas, ”det nya förbundet genom mitt blod”. Det som påskalammsmåltiden var i det gamla förbundet, är eukaristin i det nya. När judarna firar påskmåltid påminns de om sin befrielse ur slaveriet och det förbund Gud ingått med dem. När kyrkan firar eukaristi påminns hon om den befrielse som Kristi död och uppståndelse åstadkommit.

Men åminnelsen är mer än ett fotografi eller en berättelse av något förflutet. I denna handling och i dess ord, ”detta är min kropp”, koncentreras och intensifieras närvaron intill det uthärdligas gräns. Det är inte konstigt att man försökt ”förandliga” hans ord, eller ”förklara” dem på något sätt. Den kropp han talar om är den han fått genom sin mor, som växte till i hennes sköte, den kropp vars mun talade som ingen annan talat, vars händer välsignade och utförde kraftgärningar, den kropp som led och dog på korset, som uppstod från de döda och återvände till Fadern. Det är om denna sin kropp Jesus talar. Liksom solens strålar genom ett brännglas samlas i en enda punkt, är hans kropp ”samlad” i detta bröd. Katarina av Siena liknar Jesu närvaro i hostian (det konsekrerade nattvardsbrödet) vid en eld, ständigt samma närvaro och ändå ny och levande.

2. Jesus riktar sin uppmaning till apostlarna. Därför är instiftandet av eukaristin också prästämbetets födelsedag. Av tradition är skärtorsdagen därför också i särskilt mening ”prästernas dag”. I förmiddagens oljevigningsmässa i stiftets domkyrka förnyade prästerna sina vigningslöften (i vårt stift, förutom i Stockholm, också i Göteborg och Malmö). Nuntien, ärkebiskop Giovanni Tonucci, som firade mässan i Malmö, uppmanade församlingen att be för prästerna, att ge dem berättigad kritik men också att glädja dem. Samtidigt som han till oss präster inskärpte uppgiften att förmedla glädjebudet. Glädjen är vittnesbördets bästa krydda.

Enligt katolsk tro behövs det en präst i den s.k. apostoliska successionen för att eukaristin skall kunna firas. Detta, för många anstötliga, rymmer samtidigt dess gåva. Inga mänskliga förtjänster eller demokratiska ordningar kan åstadkomma det som här ges. Det kan bara tas emot som en gåva, i inkarnationens förlängning. Från Jesus till apostlarna och vidare till deras efterföljare, biskopar och präster. Hur skulle någon människa kunna ta ett stycke bröd, välsigna det och sedan dela ut det som Kristi kropp, om inte också uppgiften och fullmakten vore given av Kristus? Gör detta till min åminnelse!

3. Den bibelkunnige vet att endast de tre första evangelisterna, Matteus, Markus och Lukas, berättar om instiftandet av nattvarden (förutom aposteln Paulus i 1 Korintierbrevet). Johannes däremot berättar på motsvarande ställe om fotatvagningen. Och det är säkert ingen tillfällighet. När Jesus gör slavtjänsten och tvättar sina lärjungars fötter, visar han i en konkret handling vad han gör i varje eukaristi. Han betjänar oss. Han ger sig själv.

Påven talar i sin färska encyklika ”Gud är kärleken” om två olika slags kärlek, eros, den begärande, längtande kärleken, och om agape, den givande och slösande kärleken. Han säger att Guds eros, dvs. hans törst och hunger efter människan, tar sig uttryck i fullständig agape, i hans tjänst och självutgivande kärlek. Också fotatvagningen avslutas med en uppmaning till apostlarna att följa det exempel som han givit på. Jesus skulle också där kunnat säga: Gör detta till min åminnelse! Liturgiskt uttrycks det i denna gudstjänst med att huvudcelebranten tvättar några lärjungars fötter medan klostrets moder tvättar några av sina systrars fötter. På ett annat ställe återger evangelisten Johannes en befallning av Jesus med samma innebörd: ”Älska varandra, som jag har älskat er” (Joh 15:12).

Befallningen att göra det vi gör till Jesu åminnelse stannar inte vid gudstjänst och ämbete. Tvärtom, det som sker där är mönstret för hela vårt och kyrkans liv. Med samma hemlighet. Vi tar emot för att ge. Vi ger vidare det vi tagit emot, och blir därmed inte fattigare, utan rikare.

I vissa skeden av våra liv är det svårare att ge än att ta emot. Trögheten och oviljan att tjäna måste dö, som vetekornet. I andra skeden är det svårare att ta emot än att ge. Petri invändningar mot att bli tvättad av sin Herre avslöjar den högmodiga oviljan att ta emot och illusionen att kunna älska i egen kraft. Också det måste död, för att bära frukt. ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig”, är Jesu svar till Petrus. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, säger Jesus på ett annat ställe (Joh 15:5).

Jesu befallning, gör detta till min åminnelse, omfattar därför hela det kristna livet. Den är en befallning till hela kyrkan, att fira eukaristin som livets källa och höjdpunkt. Den gäller prästerna, som är förvaltare av detta mysterium. Men den gäller i grunden alla troende. Det är en befallning att ta emot för att ge och att ge för att ta emot, i ett kretslopp som föregriper evigheten. Lev till min åminnelse!

Lovad vare Kristus som i den heliga eukaristin har sammanfattat allt, både kallelsen och gåvan, både vägen och livet.

Amen.