FJÄRDE SÖNDAGEN I FASTAN

2 Krön 36:14-16, 19-23 Ef 2:4-10 Joh 3:14-21

Så älskade Gud världen

Detta osannolika budskap! Detta budskap som många skulle vilja tro på, men som ändå tycks så osannolikt. I en värld som tycks gå i bitar och sluta i upplösning fortsätter Kristi kyrka att förkunna detta budskap. Inte som en önskan, utan som en sanning. Gud älskar världen. Han gör det därför att hans innersta väsen är kärlek. Han är kärleken. Vår nye påves första encyklika har detta som tema: Gud är kärleken, Deus caritas est. I förrgår bad påven sina nyutnämnda kardinaler att bistå honom i uppgiften att förkunna för världen att Gud är kärleken. Någon kallade det ett mål för den nye påvens pontifikat: att bygga upp en kärlekens gemenskap.

Ingenstans finns detta uttryckt med större glans och klarhet än i ”Johannes tre-sexton”, den vers som har kallats ”lilla bibeln”: ”Så älskade Gud världen att gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Men, frågar någon, strider inte det mot vad vi hörde i första läsningen? Bekräftar inte den läsningen vad många röster säger idag, men redan irrläraren Markion sade i den tidiga kyrkan, att Gamla Testamentets ”gudsbild” är en annan, strängare och mera ”dömande”, än den vi möter hos Jesus? Författaren ger där en överblick över Israels folks historia, en historia om hur Guds folk besvarat Guds tålmodiga kärlek. Han berättar hur präster och folk har försyndat sig i otrohet mot Gud och orenat Herrens hus med avgudadyrkan och orättvisor mot de svaga och fattiga. Han berättar hur Gud titt och ofta har skickat sina sändebud, ”eftersom han ville skona sitt folk och sin boning.” Men folket hånade Guds sändebud, föraktade hans ord och smädade hans profeter. Så står det att ”Herrens vrede mot sitt folk blev så stor att den inte längre kunde hejdas”. Gud vredgas över att hans kärlek trampas under fötterna! Vem kan egentligen resa sak mot denna vrede? Vem, med undantag av Gud själv? Historiskt ledde det till att Jerusalem och dess tempel brändes ner av den babyloniska världsmakten och folket fördes bort i fångenskap. Detta skedde år 587 f.Kr.

När det en gång skrivs historia över vår egen tid, ska det då sägas något liknande om den, att den vände den kristna tron ryggen och lät en mödosamt uppbyggd kultur läggas öde?

Men, och det är det märkliga för den som trott sig kunna bedöma Guds handlande, inte ens Jerusalems förstörelse hade uttömt Guds tålamod och kärlek. Efter sjuttio år blev den persiske kungen Kyros Guds redskap, så att folket kunde återvända från förnedringen och på nytt bygga upp templet. Guds kärlek till sitt folk tog inte slut. Påven säger i sin encyklika: Guds kärlek är så stor att han vänder den mot sig själv, han vänder sin kärlek mot sin rättvisa. Här ser de kristna en profetisk skuggbild till korsets mysterium: Guds kärlek till människan är så stor att han följer henne ända till döden. Så försonar han rättvisan och kärleken (Deus Caritas est, 10). Under De heliga tre dagarna läser därför kyrkan i Klagovisorna om Jerusalems ödeläggelse.

Om korsets mysterium handlar dagens evangelium att Gud älskade världen och därför sände sin Son. Den korta versen föregriper påsken, Jesu död och uppståndelse. I versen före står det att Människosonen måste ”upphöjas”. Det betyder hos Johannes både Jesu upphöjelse på korset och hans upphöjelse i uppståndelse och himmelsfärd. Guds vrede över alla människors synd låter han drabba sin egen älskade Son. Kärlekens apostel skriver: ”Kristus är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.” (1 Joh 2:2) Men denna vrede mot synden visar sig på tredje dagen i uppståndelse och liv. Aposteln Paulus uttrycker det så: ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.” (2 Kor 5:19) I andra läsningen säger samme apostel: ”Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus.” Detta nya liv ges som en gåva åt var och en som tror. Tron är inte bara en övertygelse om sanningen. Tron ger liv. Var och en som tror på honom skall inte gå under utan ha evigt liv.

Den tron är inte en allmän tro på Gud. Inte en vag förhoppning om att Gud ”ser mellan fingrarna”. Inte heller kan den skiljas från kärleken till nästan. Samme apostel säger: ”Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.” (1 Joh 4:11). Men det avgörande sker i människans förhållande till den som Gud har sänt, Jesus Kristus. Det nya med kärleken i Nya Testamentet, skriver påven, består inte så mycket i nya idéer som i Kristus själv, som ger kött och blod åt dessa tankar. (Deus Caritas est, 12). Inför honom avgörs frågan om liv eller död, ty han är sanningen och kärleken i konkret gestalt. ”Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn.” Det är den slutliga utmaningen och den outtömliga trösten.

”Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.” Det är dårens och den högmodiges alternativ. Människan kan avvisa Guds kärlek. Hon är i stånd att vända sig bort och förhärda sitt hjärta. Då drar hon själv över sig domen och förblir i mörkret, i det dödsrike där det inte finns någon lovsång (Ps 115:17). Människan får en förvarning när hjärtat krymper och tacksägelsen tystnar. Just därför att gåvan är så avgörande, blir också människans ansvar så stort. Vad kunde Gud göra mer än att sända sin älskade Son? Och vilken synd kan vara större än att avvisa denna gåva?

”Men”, säger evangelisten, ”den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset.” Det gör både den botfärdige och den som vill växa i kärleken. Den botfärdige rövaren ”kom till ljuset” när han vände sig till Jesus. Han fick löfte om paradiset. Vid korset stod också Maria och den Johannes som borgar för dagens evangelium. De förstod inte ännu, men de stod där. Påven skriver: ”Hans död på korset är kulmen av hur Gud vänder sig mot sig själv, vari han ger sig själv för att resa upp människan och frälsa henne. Det är kärleken i dess mest radikala form. När vi betraktar Kristi genomborrade sida förstår vi upptakten till denna encyklika: Gud är kärleken. (Deus Caritas est, 12).

Kyrkan står vid korset varje gång hon firar den heliga eukaristin. Hon dricker av den kärlek som rann fram ur Jesu öppnade sida. För att ge oss liv och göra oss till vittnen, vittnen om Guds ofattbara kärlek.

Amen.