ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN

1 Mos 22:1-2,9a,10-13,15-18 Rom 8:31b-34 Mark 9:2-10

Prövning och tröst

Fastetiden och dess väg mot Jerusalem är en bild för all tid på jorden. Den visar att människans stund på jorden är en vandring, en vandring mot ett mål. Dagens läsningar vittnar om de skiftande villkoren under vandringen. Å ena sidan befallningen till Abraham att offra det käraste han ägde, sin son Isak. Å andra sidan apostelns ord: Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Det första en prövning. Det andra en tröst. Augustinus säger: Allt det vi får lida är till vår prövning, och allt det goda vi får motta är till vår tröst. Prövning och tröst. Det är villkoren under vandringen.

Abraham uppmanas att offra sin älskade son. En ohygglig prövning, som i förstone tycks vittna om en grym och despotisk Gud. Den kan bara förstås i ljuset av Kristi påsk, som en profetia om hur Gud av kärlek låter sin egen Son genomgå det yttersta offret. I andra läsningen drar aposteln konsekvenserna av denna påsk: ”Gud, som inte skonade sin egen son, varför skall han inte skänka oss allt med honom?” Det är ett ord för våra öron. Till hjälp för vår tanke.

Evangeliet ger oss en hjälp också för våra ögon. Så att vi kan se med vårt inre öga. Det berättar om en händelse under vandringen mot Jerusalem. Jesus tar med sig tre av sina lärjungar upp på ett högt berg där han förvandlas inför dem. En kort stund får de se det sanna ljuset. De får se in i ljusets källa. De får i förväg se målet, den förhärligade och uppståndne Kristus. Det är den högsta formen av tröst. Men det varade bara en kort stund. Det var ett avbrott på vägen. De går ner från berget och fortsätter vandringen. För oss blir det berättat för att vi ska se med vårt inre öga och hämta tröst ur den synen. För att stärkas i hoppet. Det behöver vi, eftersom det normala under vandringen är prövning.

Hur förhåller sig prövningen till trösten? – Prövningen, eller snarare hur vi tar emot den, kan ibland hindra trösten, liksom inställningen till trösten kan försvåra prövningen. Den som söker tröst får problem med prövningen. Den som söker ut de goda bitarna, får problem med de beska. Den som mest frågar efter frid, förlåtelse, gemenskap och vila, blir alltmer irriterad över talet om att bära sitt kors och om att vara tålmodig i motgången. Det är svärmeanden, som redan i förväg vill gå genvägen från Egypten till det utlovade landet (jfr 2 Mos 13:17), men inte vill följa med genom öknen. Gång på gång lär oss fäderna: ”Var uppmärksamma! Inte omedelbart efter övergången av Röda havet får de som gåva motta fäderneslandet, och ännu kan de inte segervisst triumfera över att fienderna är borta, ty ännu återstår öknens ödslighet, ännu ligger fiender i försåt efter vägen.” (Augustinus)

Cassianus berättar om ”den som vill äga hjärtats renhet, men utan att ålägga sig vaksamhet. Om den som talar om tålamod, men inte står ut med att lida orätt.” Det är den som är from i talet och i kyrkan, men i vardagen är krävande för sin nästa och kan vara vass både i tungan och med armbågen. En erfaren vägledare på efterföljelsens väg, Thomas a Kempis, säger: ”Du kan inte undkomma korset vart du än flyr, ty vart du än kommer, bär du alltid dig själv med dig och finner alltid dig själv, överallt skall du finna korset. Om du bär lidandet motsträvigt, gör du det till en börda för dig och du gör det tyngre för dig själv och ändå måste du bära det. Om du kastar av dig ett kors, finner du utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.”

Men det finns också en till synes motsatt hållning, en som blockerar för trösten. Den ene kan visa stor uthållighet och trohet. Den andre är snabb att erkänna sina synder. Men båda utesluter sig från såväl andras som från Guds barmhärtighet. Benedictus berättar om den munk som erbjuds en gåva men som vägrar att ta emot den och därför inte heller får den när han senare ber om den. Munkfadern genomskådar den högmodige, den som framhärdar i att kämpa själv och inte tar emot barmhärtigheten när den ges. Det är inte något asketiskt program vi är kallade att genomföra. Vi är kallade att följa Kristus, i tro och efterföljelse. Det är inte en kallelse till de starka, utan till alla som är tyngda av bördor.

Varför måste vi prövas? Redan femte Moseboken ger ett svar: ”Herren, er Gud, vill sätta er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ” (5 Mos 13:3). Prövningen tjänar till att evangelisera alla delar av våra liv och alla hörn av vårt hjärta, också där egenviljan och högmodet fortfarande regerar. Men framför allt för att alla avgudar skall detroniseras, alla andra bindningar ersättas av den enda, tron på och kärleken till den Ende.

Redan när Thomas a Kempis talar om att bära korset anar man en samverkan mellan prövning och tröst. ”Den människa som plågats på många sätt är inte utan tröst, ty hon märker att ur hennes lidanden växer rika frukter fram. När hon frivilligt underkastar sig det, förvandlas varje lidandes börda till tro på den gudomliga trösten. Den som bär sitt lidande för Kristi skull har funnit paradiset på jorden.” Korset har, efter Kristi löfte, förvandlats till ett milt ok. Benedictus talar om prövningen som luttrar, men i meningen före har han sagt: ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.” (RB 7:39-40)

Lärjungarna fick se en skymt av Kristi härlighet på förklaringsberget. Men de förstod inte den fulla innebörden förrän i efterhand. ”Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg.” (Ps 73:24) Den ödmjuke får smaka trösten, försmaken av det högsta goda. Det som inte kan uttryckas i ord.

Varje eukaristi tar oss upp på förklaringsberget. Vi går fram till altaret som lärjungarna gick upp på förklaringsberget. Eukaristin är både offer och närvaro. Vår Herres prövning och offer är förvandlat och ger ifrån sig tröst. I slutbönen tackar vi för att vi ”redan här på jorden i Kristi kropp och blod få en försmak av himlens härlighet”.

Amen.