6 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

3 Mos 13:1-2,44-46 1 Kor 10:31-11:1 Mark 1:44-46

Kulturell spetälska

”Väck inte anstöt – säger aposteln i dagens andra läsning – vare sig bland judar eller greker eller inom Guds församling,” – och vi kunde tillägga: inte heller bland muslimer. Apostelns råd till den kristna församlingen i Korint har fått en plötslig aktualitet.

Den fråga som då väckte anstöt var att somliga kristna tillät sig att äta kött som offrats till främmande gudar och som sedan såldes i köttstånden. I princip var det tillåtet, det handlade ju om främmande gudar, som inte betydde något för de kristna. Men för troende med mera känsliga sinnen blev det en samvetssak. Blev man inte därigenom delaktig i främmande gudsdyrkan. Aposteln drar nu slutsatsen att man ska ta hänsyn till de svagares samveten och avstå. ”Allt är tillåtet – men inte allt är nyttigt”, säger han.

Vi berömmer oss i västvärlden för att ha press- och yttrandefrihet. Men frågan är om den inte har sina gränser? ”Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp.”

Aposteln drar inte sin slutsats på grund av feghet. Var och en som har den minsta kännedom om aposteln Paulus vet det – feg var inte. Inte heller kan han beskyllas för att sätta sitt ljus under skäppan. Han visste väl att det budskap han förkunnade, Jesus Kristus och honom såsom korsfäst, var en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna. I huvudsaken var han omutlig. Ändå, och därom handlar det nu, bevarar han en smidig klokhet och märklig anpassningsförmåga i de mindre frågorna. Ofta handlar det om konkreta vardagsfrågor, som har en märklig förmåga att utlösa häftiga reaktioner och globala svallvågor. Aposteln vet att skilja väsentligt från oväsentligt, huvudsak från bisak. Han beskriver sig som ”fri och oberoende av alla”. Därför kan han vara som en jude bland judar och som en svag bland de svaga. Han har gjort sig till ”allas slav för att vinna så många som möjligt”. (1 Kor 9:19-23) På ett liknande sätt uppmanas abboten av den helige Benedictus att ”efter tid och omständigheter blanda mildhet med stränghet och än visa mästarens allvar, än faderns godhet”. (RB 2:24)

En handling kan moraliskt inte bara bedömas ”utifrån”, från dess objektiva slag och karaktär, även om det finns handlingar som, enligt kyrkans undervisning, är i sig moraliskt onda, ex. mord, stöld, bedrägeri. Den andra faktorn är förutsättningarna hos den som utför handlingen, framför allt hans avsikt och intention. Om avsikten och syftet med en handling är att förlöjliga, kränka och rentav häda det som för den andre är heligt, då hjälper det föga om man hänvisar till press- och yttrandefrihet.

Den helige Cassianus ger ofta svar på moraliska frågor, där yttre regler och fundamentala principer inte hjälper. Då handlar det om ting som i sig är varken goda eller onda, t.ex. fasta eller andra observanser. I rätt tid, med rätt mått och med rätt intention är det goda ting. Men den som fastar i övermått bryter mot måttlighetens dygd, och utförs den för att imponera på andra har den inget som helst värde. Vad som krävs är urskiljningsförmåga, discretio, som ger en smidig anpassning till den aktuella situationen. Detta betyder inte billig anpassning till vad som helst. Den kloke är både fridsam och uppriktig, både foglig och omutlig. (Jak 3:17)

Respekten för den andre har inte sin källa i relativism och likgiltighet, utan i tron på varje människas unika och okränkbara värdighet. Vår egen västliga kultur hotas idag av en relativismens diktatur, där allt får sägas och göras, bara det inte gör anspråk på sanning och helighet. Även om de flesta kan enas om behovet av dialog och tolerans, så vet allt färre att denna öppenhet paradoxalt nog förutsätter en fundamental respekt för sanningen och varje människas okränkbarhet.

Finns det, frågar sig predikanten, en utmaning i de muslimska reaktionerna, hur överdrivna de än är? En utmaning till oss kristna i väst? En gudomlig utmaning av västvärldens förlust av det heliga? En frihet utan sanning är blind. Kapaciteten att göra allt betyder inte att det är rätt att göra allt. Hur viktig än yttrandefriheten är – vem vill dö för den? En kultur som inte håller något för heligt, upplöser den inte i slutändan sig själv?

Som kristna står vi inför den egentliga utmaningen, eftersom vi tror att Jesu Kristi Fader är hela världens Fader. Vari bestod apostelns frihet och bedömningsförmåga? Hur förvärvas den? Han förelägger de troende ett livsprogram, genomandat av både frihet, klarsyn och respekt: ”Vad ni än gör, gör det till Guds ära.” Benedictus tillämpar det i ett praktiskt kapitel om hur klostret skall sköta sina affärer: ”Så att Gud blir förhärligad i allt.” (RB 57:9)

Sådant förblir tomma ord om vi inte återupptäcker hela vidden, bredden, djupet och höjden av vår allraheligaste tro.

I evangeliet hör vi hur Jesus grips av vrede när han ser den fasansfulla spetälskans härjningar, en vrede som förvandlas till helande barmhärtighet mot den sjuke. Spetälska ledde till kroppens upplösning. Sjukdomen kan ses som en symbol för vad som händer när människan och kulturen vänder sig bort från sanningen och människans okränkbarhet – det heliga relativiseras och livet upplöses.

Den spetälske gör det motsatta. Han faller på knä och ber: ”Vill du, så kan du göra mig ren.” I Jesu svar ligger hela evangeliet, det evangelium som fortfarande ljuder: ”Jag vill. Bli ren.”

Amen.