KYNDELSMÄSSODAGEN – HERRENS FRAMBÄRANDE I TEMPLET

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

Mötet

En bild och ett ord. En ikon med förklarande text. Ikonen avbildar ett möte och texten beskriver vad som händer och vad som sägs. Evangeliet målar bilden av den gamle Symeon med barnet i sina armar. Lukas målar i varma färger. I bakgrunden skymtar också Hanna. Symeon har skyndat till templet och möter där Josef och Maria, som enligt lagens bud bär fram sitt barn. Den gamle tar barnet i sina armar och ber sitt livs aftonbön. Samtidigt talar han om att detta barn skall väcka strid, en strid där människans innersta tankar skall komma i dagen. Ikonen avbildar ett möte som utspelas på flera plan, i liturgin, i världen och i människans hjärta.

Det första mötet är det liturgiska. Symeon skyndar till templet. Han har fått ett löfte att han inte ska se döden förrän han har fått se Herrens Messias. De flesta i hans samtid hade slutat hoppas. De hade resignerat och nöjde sig med att överleva. Men Symeon hoppades, och han är inte privat. Han representerar hela det gamla förbundsfolket. Hans ord och bön är genomdränkta av profeternas löften. Också Josef och Maria är på väg till templet, i lydnad för lagens bud. De bär fram den förstfödde och med honom det offer som ”friköpte” barnet, vilket ansågs tillhöra Herren.

Lagen, profeterna och templet. Det gör ikonen liturgisk. Vi känner igen mönstret i varje liturgi. Människor söker sig till Guds hus för att möta Gud. I liturgin finns en rörelse som leder fram till ett möte. I den heliga eukaristin upplyses vi av profeternas ord och frambär vårt offer. Så sker ett möte. Barnet i Symeons armar är en ikon för den heliga kommunionen i våra händer och på vår tunga. Symeon gläder sig över att få gå hem i frid. Liturgin skickar hem de troende med orden: Gå i Herrens frid.

Ikonen visar också mötet mellan Gamla och Nya förbundet. Symeon och Hanna representerar den ”rest” som profeten talat om (Jes 1:9; jfr Rom 11:5), de som fortfarande hoppades på profeternas löften. När Symeon tar barnet i sina armar ser vi hur det nya förbundet vilar i det gamla, men också hur det gamla förbundet därmed fullbordas i det nya och når utöver sina egna nationella gränser. Symeon profeterar både om ”härlighet åt ditt folk Israel” och om ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”.

Bilden är inte bara trösterik. Den är också realistisk. Symeon profeterar om att barnet skall bli ”till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid”. Det märkliga är att detta barn och den kristna tron inte bara möts med välvilja, respekt och tacksägelse, utan också kan väcka motsägelse och glödande hat. Långt utöver vad man egentligen kan förklara med förnuftet. Här måste vi se djupare än det som tidningarna just nu berättar om. Den kamp som utspelar sig i världen har ytterst med barnet i Symeons armar att göra. ”Människor älskade mörkret mer än ljuset”, säger evangelisten (Joh 3:19). Men samma kamp utspelas också på ”mikroplanet”, i varje människas eget hjärta. Inte minst för den som kallats till kloster.

Tydligast blir det i Symeons ord till barnets mor, genom vars själ det skall gå ett svärd. I sitt åttonde kapitel berättar evangelisten Lukas hur Jesu mor och hans bröder ville träffa honom när han predikade. Då sänder Jesus ett budskap till henne som måste träffat en mor som ett svärd i hjärtat: ”Min mor och mina bröder, det är alla dessa som hör Guds ord och handlar efter det”. Maria fick avstå från sin naturgivna närhet till sin son. I likhet med Jesus själv, om vilken det står att han inte ”vakade över sin jämlikhet med Gud” (Fil 2:6). Evangeliet tiger om vad som rör sig i Marias inre. Det vi vet är att hon härdade ut ända till korset. Säkert bevarade hon Symeons ord i sitt hjärta.

För de flesta andra måste först svärdet, Guds ord och lång prövning, tränga så djupt att det blottlägger hjärtats uppsåt och tankar (Heb 4:12). Till fall eller upprättelse. Redan Israels barn måste ju under ökenvandringen plågsamt lära sig hur mycket motstånd och knotande det fanns i deras hjärtan. De måste ställas inför valet om de verkligen älskade Herren och ville lyda honom av hela sitt hjärta (5 Mos 13:3).

Ett första åtskiljande är att människan förstår att hon inte kan vara neutral, att hon inte kan leva livet från åskådarplats. Insikten att varje människa måste välja sanningen (Ps 119:30) och avvisa lögnen. Medan den som undviker sanningen också snart börjar kompromissa med vad som är rätt i handlandet. Och låter sig moraliskt förnedras. ”Det bara blev så”, eller ”jag kunde inte stå emot”, som ursäkten ofta lyder. Medan samvetet säger: ”Vänd dig bort från det onda och gör det goda.”

Men svärdet tränger djupare än så. Också den som lever ett i yttre mening anständigt och kanske ”kristligt” liv kan tillåta sig synder i det inre, tankesynder, som kan bli väl så allvarliga. Inre knotande och klagan, besvikelse och uppgivenhet, avund och förakt. Symeon talade om de ”innersta tankarna”. Också där ställs vi inför ett val, om de skall få råda över oss eller om vi skall råda över dem. Kampen mellan goda och onda tankar. Finns det några botemedel mot de onda tankarna?

Det första är att upptäcka dem, lära sig urskilja de goda från de onda. Det andra är vad vi gör när de onda tankarna ändå slinker in i hjärtat. Om vi umgås med dem och låter dem finnas där, eller om vi tar avstånd från dem, säger nej till dem. I kraft av vårt dop och vår tro har vi frihet att släppa in dem eller att avvisa dem. Det är en kamp, men den är möjlig. Det är det andra steget. Det tredje är att använda de botemedel som finns, fr.a. Guds ord och bönen. För att ersätta de onda tankarna med goda. Lära oss böner och ord ur den heliga Skrift som upprepas och idisslas och blir vårt hjärtas nya tankar och dagliga bröd. Den helige Ansgar, Nordens apostel, som vi firade i fredags, hade ett förråd av sådana skriftord, fr.a. ur psaltaren, ett slags medicinskåp eller skafferi, som han hämtade hjälp ur i olika situationer. Att lära sig sådana korta ord, att skaffa sig ett sådant förråd och använda det, är det tredje steget. Det är att ta barnet i våra armar och till vårt hjärta, för att få del av hans frid.

Svärdet tränger ännu djupare. Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. När inte ens den ivrigaste bön tycks få svar och missmod och tvivel kan sippra in under hjärtats tröskel och t.o.m. förtvivlan hotar. En modern förkunnare säger. ”Att tro är att uthärda svärdet som skär in i tillvarons mitt.” (Karl Rahner) Inte heller Maria förskonades från detta, när hon stod vid korset och fick ta emot sin döde son i sina armar.

Tron säger oss att detta inte var slutet. Men vi måste följa honom ända till slutet för att få del av den slutliga friden. Den gåva som Symeon håller i sina armar, Kristi kropp och blod, får vi som en försmak införliva med våra kroppar och i våra liv. ”Då skall Guds frid – säger aposteln – ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus” (Fil 4:7). 

Amen.