1 januari – MARIA, GUDS MODER

4 Mos 6:22-27 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Gott Nytt År!

För att vår nyårsönskan ska bli mer än en fras, bör den också förenas med en tyst bön, som ställer våra egna liv och våra vänner under Guds beskydd. Vi får hjälp till det av jungfru Maria, Herrens moder. Det kan låta poetiskt och ”överfromt”, men det har tunga teologiska skäl.

* Genom Maria har Gud skänkt oss Frälsaren och därmed välsignat oss.

I första läsningen hörde vi hur Gud, genom Mose, uppmanade Aron och hans söner att välsigna Israels barn. Den prästerliga välsignelsen förmedlade Guds beskydd och omsorg. Ibland tog den sig mycket konkreta uttryck i får och kameler, god skörd, många barn, långt liv och seger över fienderna. Så står det om Job, att Herren, efter alla prövningar, välsignade slutet av hans levnad ännu mer än början. Men den profetiska innebörden i välsignelsen antyds i att Herren själv vänder sitt ansikte till den som välsignas. ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig… Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid”.

Vi vet hur djupt behovet är hos en människa att bli sedd, att bli sedd av någon med en villkorslös kärlek. För ett barn lägger detta grunden till förtröstan och tillit. Ännu djupare ligger behovet av att bli sedd av Gud. Det är vårt mål och vårt slutliga hopp, att bli sedda av Gud, och själva få se honom ansikte mot ansikte. Men ingen kan utan vidare se Gud. Därtill krävs det en inre förvandling, ett rent hjärta.

Nu säger evangeliet, det glada budskapet, att Gud har kommit oss till mötes. Han har mött oss på halva vägen genom att sända sin egen älskade Son, sin härlighets återsken och avbild. Inte heller denna avbild skulle vi kunna se, om den inte uppenbarats i mänsklig gestalt. Denna gestalt har han fått av sin moder. Som människa bar han hennes drag. Jesus växte till i hennes sköte och hon förmedlade till honom hans mänskliga gestalt och särdrag. Marias roll är verklig, och aktiv. Med både kropp och själ bejakade hon sin kallelse att bli moder åt vår Frälsare. Hon var inte bara ett rum åt Gud, som det gudomliga Ordet ”passerade” på sin väg till människorna. Gud föddes genom henne till vår värld. I hennes sköte förenas himmel och jord. Hon är jorden som fuktas av den himmelska daggen, och vars livsfrukt är Jesus. Som vi hörde aposteln uttrycka det, mera torrt och teologiskt: ”När tiden var inne sände Gud sin son, född av kvinna.”

När kyrkan på konciliet i Efesos år 431 godkänner den djärva benämningen Gudaföderska för Maria, (det kunde ju missförstås som att Maria vore gudomlig) så är det ytterst ett försvar för människoblivandets verklighet, för julens mysterium. ”Läran om Maria är en kommentar till läran om Kristus” (A. Piltz). Det är detta vi bekänner när vi hyllar henne som Guds Moder.

Gud har genom henne skänkt oss Frälsaren och därmed välsignat oss. I Kristus har Herren vänt sitt ansikte till oss för att ge oss frid. Vi hör det i varje mässa: Herrens frid vare alltid med er! Denna frid har ett mänskligt och moderligt drag, förmedlat av Maria. Utan henne blir kristendomen manhaftig och mansdominerad, tron blir teori och ideologi. Och ideologier behöver inga mödrar (K. Rahner). Trons mänsklighet och kyrkans familjekaraktär har sin grund i att vår Frälsare har en mor.

* Därför kan vi gå ett steg till. Som Herrens moder är hon också vår andliga moder.

Att Gud föds som ett människobarn, har som följd att människan kan födas som Guds barn. Det är julens saliga utbyte. Jesus, Guds Son, blir vår broder, och därmed blir hans Fader också vår Fader. Aposteln sade: ”Eftersom ni är söner, har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: Abba! Fader!” Men det betyder att hans mor också blir vår moder.

”Se, din moder!” – Det är Jesus ord från korset till sin lärjunge Johannes, men också till alla lärjungar och till hela kyrkan. Marias unika ställning som moder till sin son, vår Frälsare, gör henne också till andlig moder åt Sonens lärjungar.

Aposteln lär oss att vi genom dopet blivit lemmar i Kristi kropp. Maria bar hans kropp i sin kropp, hon bar den, födde den och vårdade den. Enligt kyrkans tro fortsätter hon att fullgöra denna uppgift, men nu är det Kristi mystiska kropp, hans kyrka, som hon vårdar sig om. ”När hon upptogs till himlen lämnade hon inte sitt frälsande uppdrag… I sin moderskärlek bär hon omsorg om sin Sons bröder som ännu är på pilgrimsfärd under faror och lidanden, till dess de når det saliga hemlandet. Därför åkallas den saliga Jungfrun i kyrkan som förespråkerska, beskyddarinna, hjälparinna och förmedlarinna. Detta måste dock förstås så att ingenting dras från eller läggs till Kristi, den ende förmedlarens värdighet och kraft.” (Konstitutionen om Kyrkan, 62) – Lika lite som vi får låta en dag gå utan att be Fader vår, lika lite får en dag gå utan att vi ber Hell dig Maria.

Som hennes barn skall vi växa till och mogna. I bönen över offergåvorna ber vi att ”det nådens verk som tog sin början i Maria, skall nå sin fullbordan i oss”.

Maria är vårt exempel och föredöme, hon som är den främsta bland alla lärjungar. Hennes uppgift som Gudaföderska tog henne själv helt och fullt i anspråk. Och hon lät sig tas i anspråk. Hon lyssnade till ängelns ord och bejakade kallelsen att vara Herrens tjänarinna. Hon är tecknet på vad Gud vill och kan göra med alla människor, på vad nåden kan göra med den som tror och går ödmjukhetens väg.

Men hon är inte bara den främsta av lärjungar, hon är också moder. Hon är inte bara ett föredöme, utan ger också moderlig hjälp. Våra nordiska biskopar har skrivit ett herdabrev om äktenskap och familj. Det publicerades på den Heliga Familjens dag (30/12). Brevet bär titeln: ”Att älska livet.” Jag citerar några ord ur dess avslutning: ”Må Jungfru Maria, på samma sätt som hon är Kyrkans moder, också vara ’huskyrkans’ moder. (Brevet handlar om familjen, men kan tillämpas på varje kristen gemenskap, också ett kloster.) Må varje kristen familj tack vara hennes moderliga hjälp verkligen bli ’en kyrka i det lilla’, där Kyrkans hemlighet återspeglas och blir levd. Hon, Herrens tjänarinna, må vara föredömet för hur man på ett ödmjukt och storsint sätt tar emot Guds vilja.”

Det som kyrkan förkunnar om Maria kan tyckas fromt i överkant, men det rymmer en kraft som avgör den mänskliga familjens framtid. Den saliga jungfrun är kyrkans starkaste vapen i kampen om människan. Den ödmjuka tjänarinnan visar vägen till människans sanna upphöjelse, medan de mäktiga och högmodiga skall störtas. Hon är det starkaste värnet mot allt som hotar att manipulera och förnedra människan, antingen det sker i högmod och förhävelse eller i desperation och förtvivlan.

Genom henne har Gud skänkt oss Frälsaren och därmed välsignat oss. Låt oss anförtro oss åt hennes förbön och omsorger, ty hon är också vår Moder. Då kan vi med hopp och förtröstan gå in i det nya året. Hon är tecknet på vad nåden vill och kan fullborda i var och en av oss, i kyrka, kloster, familj och med hela mänskligheten.

Amen.