ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 40:1-5,9-11 2 Pet 3:8-14 Mark 1:1-8

Tröst

”Människans behov av tröst är oändligt”, säger författaren. Det kan tyckas ”omanligt” att tala om tröst. Hur stämmer det med gängse uppmaningar till strid och kamp? Allra minst väntar man sig det i GT och hos profeterna. Men i den första läsningen från profeten Jesaja är det just det vi hör: ”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud.” Också aposteln Paulus bekräftar detta: ”Alla profetior står där för att undervisa oss,” säger han, ”så att vi genom vår uthållighet och den tröst som Skriften ger oss kan bevara vårt hopp” (Rom 15:4-5).

De historiska böckerna i GT berättar inte bara om våldsamheter. De ger också konkreta exempel på hur människor ger och får tröst. När Abraham förlorat sin hustru Sara och sonen Isak blivit moderlös, låter han hämta Rebecka som hustru åt sin son. Bibeln berättar att Isak därigenom ”blev tröstad efter sin moder” (1 Mos 24:67). När patriarken Jakob dött och Josefs bröder fruktar att han nu skall ta hämnd på dem, för att de sålt honom, står det att Josef ”tröstade dem och talade vänligt med dem” (1 Mos 50:21). När den hårt prövade änkan Rut plockar ax på Boas åker och finner välbehag inför honom, då kan Rut säga till sin blivande make: ”Du har tröstat mig och talat vänligt med din tjänarinna” (Rut 2:13). Hon skulle ju bli anmoder till David. Att trösta är en konst, som inte alla besitter. Job klagar över ”usla tröstare” (Job 16:2). Ändå visar dessa exempel att det i Guds väldiga frälsningshistoria inte bara finns inslag av hjältedåd och kraftfulla gärningar. Där berättas också hur människor får tröst i bedrövelse och nöd.

I första läsningen hörde vi Gud uppmana sin profet att trösta folket. Folket är fortfarande i den babyloniska fångenskapen, hårt prövat och djupt bedrövat. Folkets synder har berövat dem både friheten, templet och lovsången. Men Gud har inte övergett sitt folk. Han är trogen förbundet. Och nu sänder han sin profet att trösta de bedrövade och ge dem nytt hopp och nytt mod. ”Ge nytt mod åt Jerusalem…”, säger Gud. Bokstavligen betyder det: ’tala till Jerusalems hjärta’. ”Kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad,…”. Nu är prövningen och botgöringen slutförd.

Men profeten nöjer sig inte med detta. Det stannar inte vid en känsla av tröst. Försoningen får konkreta följder. ”Hör, man ropar: Bered väg för Herren i öknen.” Signalen ges till ett nytt exodus, ett nytt uppbrott, denna gång ur det babyloniska ”Egypten”. Bered väg för Herren, så att templet för hans härlighet åter kan byggas upp. Gud har inte utvalt sitt folk för att leva i fångenskap och bedrövelse, utan för att vara en glädjens budbärarinna. ”Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud. Sion, ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem. Ropa, var inte rädd, säg till Judas städer: Er Gud kommer!”

Därmed har profeten också förutsagt det som Kristi kyrka vittnar om, hon som förkunnar glädjebudet om Kristus, Guds son och världens Konung. Hon som kan peka på sin Herre och säga till alla människor: ”Se, där är er Gud.”

Ändå faller också de troende i tröstlöshet och missmod, vilket för oss bort i en inre fångenskap, i knotande och bedrövelse. Enligt en munkfader (Cassianus) har bedrövelse ofta sin orsak i att man fångats i vissa tankebanor. Det kan vara självömkan, avund, bekymmer, besvikelse över att livet inte gått som vi tänkt. Tankarna gör oss fångna. Hjärtat krymper.

Därför måste vi lyssna till Herrens ord. Psalmisten kan säga: ”Det är min tröst att ditt tal behåller mig vid liv” (Ps 119:58). Men också inbördes måste vi trösta varandra. Bland nådegåvorna i Kristi kropp nämner aposteln också: ”tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar” (Rom 12:8). Till de kristna barmhärtighetsverken hör att ”trösta de bedrövade”. Den helige Benedikt nämner detta bland de andliga verktyg vi skall bruka. Själv tillämpar han det när han talar om de äldre och visa bröder som skickas att trösta en felande och ”ostadig broder”, som skall uppmuntras till ödmjuk gottgörelse. De skall ”trösta honom, så att hans sorg inte blir så stor att han går under” (RB 27:3). Också förvaltaren uppmanas att inte ”med förakt” bedröva sina bröder. ”Ett vänligt ord är bättre än den bästa gåva” (RB 31:7,14).

Kyrkan är som kommunicerande kärl. Aposteln talar i 2 Korintierbrevet om en hemlighetsfull samverkan mellan lidande och tröst: ”Blir vi tröstade, är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten” (2 Kor 1:4ff).

Den saliga jungfrun Maria kallas också ”de bedrövades tröst”. ”Under hennes beskydd tar de troende sin tillflykt i bön under alla faror och bekymmer” (LG 66).

Samtidigt får inte trösten missbrukas. Den sjuke eller sörjande har också ett eget ansvar. Benedikt säger att ”De sjuka skall tänka på… att inte med överdrivna krav bedröva sina bröder som tjänar dem”. Vi ser det hos Jesus själv. Han tröstar de sörjande. Han gråter med syskonen i Betania. Men han vet också att man kan fastna i sorgen. Till änkan i Nain säger han: ”Gråt inte!” (Luk 7:13) I Syraks vishet hör vi denna tvåfaldiga insikt. Först hör vi: ”Mitt barn, låt tårarna flöda…låt gråten vara bitter och klagan högljudd… men trösta dig sedan för sorgen. Ty sorg kan leda till död, sorg i hjärtat bryter din styrka” (Syr 38:16-18). Sorg får inte leda till misströstan. Då sätter människan gränser för Guds möjligheter. ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet” säger den helige Benedikt.

Det märkliga är att också här spelar ödmjukheten den avgörande rollen. Den ödmjuke ber om hjälp. Han uppenbarar sina tankar för den andlige fadern eller modern (RB 7:44). Den ödmjuke drar inte egna gränser för Guds möjligheter. Vi anar det i det märkliga löftet: ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade” Redan att sörja över egen synd är ett botemedel mot dyster tröstlöshet. Advent är en lämplig bikttid. Försoningens sakrament ger den bedrövade en försmak av den gåva som Kristus utgöt över sitt folk den första Pingstdagen, den Helige Ande, som också kallas Tröstaren. Den gåvan har vi fått både i dop och konfirmation och ändå måste vi ständigt be om den på nytt: ”Gjut ditt mod i rädda bröst, bo i oss och var vår tröst, bli vår värme, bli vårt stöd… Ande, salighetens ljus, gläd vårt hjärta med ditt rus, bli dess tysta jubelskri” (pingstsekvensen).

Tröst är ingen självsuggestion. Den andliga tröst vi talat om har sin grund i vår tro på att Gud är trofast, att han aldrig överger sitt folk, att han ständigt kan skapa nytt. Till slut handlar vår kamp mot misströstan om att steg för steg sätta all vårt hopp till Herren. Människans behov av tröst är ”oändligt”, därför att det ytterst är ett behov av Gud. När han berövar oss trösten, så är det för att rena den från fåfängliga eller falska tröstegrunder, rikta den rätt, fördjupa den. Att hålla ut i detta hopp är att på nytt göra psalmistens erfarenhet: ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre. När mitt hjärta är fullt av bekymmer gör din tröst mig glad” (Ps 94:18f).

Eller som kyrkan sjunger i adventshymnen ”Rorate caeli”, där kyrkan ber att nåden skall regna över den torra jorden. I sista versen hör vi en återklang av dagens profetord: ”Trösta dig, var tröstad, mitt folk! Snart skall din frälsare komma”. (Cecilia 525:4)

Amen.