Att känna Anden

SJÄTTE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 8:5-8,14-17 1 Pet 3:15-18 Joh 14:15-21

Att känna Anden

Häromdagen frågade mig en journalist: Vad är orsaken till att den förre påven Johannes Paulus fick så många ungdomars förtroende? Hur kan det komma sig att han, också under sin svåra sjukdom, vann så många ungdomars hjärtan? Psykologer och samhällsvetare kunde säkert ge kloka svar på frågan – tidens brist på auktoriteter som inte är fläckade av korruption eller kompromissande politik, längtan efter en fadersgestalt som är både är stark och kärleksfull – men jag tror man kan uttrycka det så här enkelt: De kände igen något i honom. De bara visste att han var värd förtroende. En slags intuitiv insikt och erfarenhet, rentav en slags känsla.

Något liknande säger Jesus i dagens evangelium om den helige Ande. ”Ni känner den.” Jesus utgår från att hans lärjungar känner Guds Helige Ande! – Förvisso är det svårare att förstå än exemplet med ungdomarnas känsla för den förre påven. Anden är för många den store Okände. Och ändå – kanske är han inte så okänd som vi tänker oss. När Jesus ska lämna sina lärjungar i synlig jordisk gestalt, talar han om ”en annan hjälpare”. Någon som ska hjälpa sina lärjungar på samma sätt som han själv har gjort när han levde ibland dem. Han ska inte lämna dem ensamma, utan komma till dem. Denne hjälpare ska vara kvar hos dem. Han ska vara i kyrkan och i lärjungen. Som en inre visshet och övertygelse.

Det är den Uppståndne Kristus som säger detta, den Levande. Det är hans Ande som gör kyrkan levande, trots att också påvar är dödliga. Den nuvarande påven sade när han installerades förra söndagen, och han hänvisade till sorgen vid sin föregångares död: ”Kyrkan är levande och kyrkan är ung. Hon bär i sig världens framtid och därför visar hon var och en av oss vägen in i framtiden.” Det kan en 78-årig påve säga med övertygelse. Kyrkan är levande därför att den Uppståndne Kristus lever i henne. Han gör det genom sin Ande. Något lyser igenom, något som är starkare än både makten och den kroppsliga svagheten. Som en av officerarna vid Jesu kors måste ha anat. När Jesus hade överlämnat sin Ande i Faderns händer sade denne hedniske officer: ”Han var verkligen en rättfärdig man” (Luk 23:47). Ibland skymtar detta fram så att både ungdomar, soldater och journalister märker det.

Till sina lärjungar säger Jesus att de känner Anden. I första Johannesbrevet tycks erfarenheten av Anden vara självklar: ”Att Gud förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss.” (1 Joh 3:24) Det handlar inte om visioner eller särskilda andliga erfarenheter.

Det tycks handla om en visshet som är vardaglig och som har med kärleken att göra. ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud”, säger Jesus. Den som söker andliga upplevelser på bekostnad av lydnad för buden, bedrar sig. Samtidigt är det något mer än torr moral och tunga bud. ”Om ni älskar mig – säger Jesus – kommer ni att hålla mina bud.” Utan kärlek stannar tron på halva vägen. Kärleken är trons och hoppets fullbordan, precis som Anden fullbordar Kristi jordiska gärning. Vi märker denna stegring också i Johannesevangeliet. Till en början handlar det om att upptäcka vem Jesus är, om att tro på den Fadern har sänt. Men till sina lärjungar, som kommit till tro, övergår Jesus mot slutet till att tala om det nya budet, som fullbordar och sammanfattar alla andra bud. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er” (Joh 15:12). Kärleken är det avgörande tecknet på den kristna gemenskapen: ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:35).

”Simon, Johannes son, älskar du mig?” – det är Jesu fråga till Petrus, när han möter honom – efter uppståndelsen. Det är den avgörande frågan: älskar vi Herren? älskar vi varandra? Vi vet – där har vi den intuitiva erfarenheten igen – att utan kärlek blir livet kallt, livlöst och destruktivt. Aposteln har uttryckt det med all tänkbar tydlighet: ”Om jag har tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.” Medan kärleken förmår allt. ”Den är tålmodig och god. Den är inte skrytsam och uppblåst, den är inte utmanande… den brusar inte upp.. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den” (1 Kor 13).

Därmed dras vi in personligen. Älskar du mig, frågar Kristus. Älskar du din nästa? – Den som svarar ärligt och sant vet och erkänner att det är här bristerna blir som tydligast. Hur ska den som ljuger kunna ta emot Sanningens Ande? ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.” (1 Joh 1:8) Risken finns att vi börjar kompromissa och nöjer oss med halvsanningar. ”Jag är inte sämre än andra” eller liknande bortförklaringar. Sanningen har visat oss vägen ut ur detta: bot och bättring. Också botgöraren håller fast vid buden och förblir därmed i sanningen. Lögnens och kompromissens ande däremot, drar oss steg för steg dras bort från ljuset och in i halvdunklet, där det till slut bara blir lite konventionella hygglighet och några torra trossatser kvar. Också den troende kan dras in i den värld som inte känner Anden. Han/hon lever kroppsligen, men saknar liv. Den ljumme lever farligare än den som är kall.

Till sina lärjungar säger Jesus: Ni känner Anden. Anden bor i er. Det handlar om Guds största gåva, men en gåva som går oss förbi om vi inte tar emot den. Hur skulle vi kunna ta emot kärleken utan att själva älska? Ändå är det här vi trängs mot väggen. Hur gör vi för att ta emot gåvan? Hur gör vi för att lära oss älska? Det avgörande vägvalet kan uttryckas så: Vill du älska Herren? före allt annat och mer än alla andra? även när det tar emot? även när trögheten, begären, irritationen, vreden, självömkan, högmodet, och alla andra laster, drar i helt annan riktning? Där ställs vi vid vägskälet, som samtidigt är porten till det nya livet i Anden. Vill jag? Ja, men inte ens min vilja tycks ju räcka. Det gör ingenting. Det avgörande är om du vill komma fram ur ditt fängelse och därför ber om den kraft du saknar. Konkret: att du ber, just i den situation där kärlek erfordras. Här gäller löftet: den som ber han får. Fadern skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid. Här gäller saligprisningarnas hemlighet: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket, saliga de som hungrar och törstar… De som älskar och lever i Anden är inte de rika, starka och duktiga, utan de svaga, som låter sig fyllas av Andens kraft. ”O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.” ”Skapa i mig Gud ett rent hjärta, ett hjärta som älskar, och giv mig på nytt frimodighetens ande.” Be när rädslan eller missmodet, begäret eller vreden drar i annan riktning. Ty kärleken driver ut räddhågan. Kärleken ger snabba fötter. Kärleken värmer det kalla hjärtat.

Ändå är kärleken en ren gåva. Vi vet det, av erfarenhet. Glädjen över att Gud sänt sin Son och sin Ande, den gåva som känns igen på doften, kärlekens doft i hans heliga och mellan dem som älskar – med källa i den eukaristi vi nu ska fira, försmaken av saligheten.
Amen.