FEMTE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 6:1-7 1 Pet 2:4-9 Joh 14:1-12

De visste inte att de visste

Evangelisten Johannes är som örnen. Båda flyger högt och ser de stora perspektiven. Samtidigt kan örnen dyka som en blixt, för att fånga sitt byte. Johannes har inte bara gett oss de stora orden om nåden, sanningen och livet. Han har talat om kärleken som ingen annan. Men han har också sagt att Ordet blivit kött, den kanske mest förtätade formuleringen av det kristna evangeliet. Det övergripande och ofattbara fångat i en enda mening.

Det evangelium vi nyss har hört är inledningen till Jesu avskedstal, hans testamente till sin kyrka. Omöjligt att fånga och sammanfatta. Det räcker att stanna vid någon eller några verser. I helheten ryms delen.

Jesus har talat om att han ska gå bort för att bereda plats för sina lärjungar. Han uppmanar de oroliga lärjungarna att tro. Han ska komma tillbaka och hämta dem, för att de ska vara där han är. Därefter säger han: ”Och vägen dit jag går, den känner ni.” Det lockar fram den tvivlande Tomas: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” – Tomas är säkert uppriktig med sin fråga. Hur kan då Jesus säga att de känner vägen? Tar Jesus miste? Känner han sina lärjungar så dåligt? Dessutom verkar det ju inkonsekvent, eftersom han fortsätter att undervisa dem. Det skulle ju inte behövas om de redan visste. Vad menar Jesus med att först säga att hans lärjungar känner vägen, och sedan ändå undervisa dem om den? Visste hans lärjungar eller visste de inte?

Flera kyrkofäder (bl.a Augustinus) har försökt lösa detta dilemma genom att säga: De visste inte att de visste. När Jesus fortsätter att undervisa, så är det inte något totalt nytt eller främmande. Han påminner dem om vad de redan vet. Han vecklar ut något som de redan har. Han framkallar något som redan finns i dem, men som de ännu inte upptäckt till fullo. De har följt honom under några intensiva år. De har hört, sett och rört vid honom. Deras kunskap är inte ingenting. De är redan på vägen. Men de vet det inte.

Som när Emmauslärjungarna hade honom med sig på vandringen. Han gick med dem och de lyssnade till honom. Men först i efterhand, när han bryter brödet, öppnas deras ögon. Det är då, i efterhand, som de säger: ”Brann inte våra hjärtan, när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

Eller den blindfödde som botas av Jesus (Joh 9). Som inte kan förneka vad som hänt med honom, och som uppriktigt söker vidare. När han kommer i enrum med Jesus frågar denne honom: ”Tror du på människosonen?” Han svarar: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom”. Jesus säger: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då säger han: ”Jag tror, herre” och faller ner för honom. Han visste inte att han på något sätt redan visste.

Eller Marta, när hennes bror Lasaros dött och hon förebrår Jesus att han inte kom i tid. Jesus säger då: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarar: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Hon instämmer korrekt i den gängse tron på en kommande uppståndelse. Men Jesus, den som står framför henne, säger: ”Jag är uppståndelsen och livet.”

Eller Maria Magdalena vid graven, som bara ser en trädgårdsmästare, tills denne tilltalar henne. Då vänder hon sig om och säger: ”Rabbouni.”

Eller när kärleken besöker den sjuke, mättar den hungrande eller visar tålamod med den krävande medsystern, och Jesus i efterhand kommer att säga: ”Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.”

Också till Petrus måste Jesus vid ett tillfälle säga: ”Senare skall du fatta det.” (Joh 13:7)

Eller när aposteln säger att vi är räddade redan i hoppet (Rom 8:24).

Ingen människa är helt okunnig om Gud. Det finns ett slags minne i varje människa, ett minne av det paradis som våra urföräldrar tillhörde. Augustinus talar om det som en oro i hjärtat. ”Mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Gud.” Varför annars all denna oro? Varför alla dessa frågor om Gud?

Det kristna evangeliet förkunnar att han är oss närmare än vad vi vågar tro. Inte minst i nöden, i övergivenheten. Det berättas om en människa som fick se sitt liv i backspegeln, som spår i sanden. Men det var spår av mer än en. Någon gick hela tiden bredvid. Men vid en särskilt svår passage ser hon bara spåren av en människa. Och hon ställer den förebrående frågan till Gud: ”Var var du då, när jag bäst behövde dig?” Gud svarade: ”Jag bar dig.”

Till lärjungen, som levt nära Jesus, blir det en förebråelse: ”så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos?” Problemet är inte hans frånvaro, utan vår blindhet, att vi ser i annan riktning och glömmer. Fångas av oro och går vilse i mörkret.

Därför säger Jesus: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. Det betyder: När du kämpar och faller, och faller igen, när trögheten och likgiltigheten tycks dominera, och trons tycks död, fortsätt att tro – som om du trodde. Sluta inte att be. Ångra synden och vänd tillbaka. Tacka redan i förväg.

Det hela är koncentrerat i den heliga eukaristin. Den firas inför våra ögon. Också inför dem som har begränsad synförmåga. Det konsekrerade brödet och den välsignade kalken ’säger’: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Den som har sett mig har sett Fadern.”

Amen.