JULDAGEN 2004

Jes 52:7-10 Heb 1:1-6 Joh 1:1-18

Orden och Ordet

Våra mänskliga ord är ofta utan kraft, också när de är uppriktiga och noggrant uttänkta. Det gäller inte minst försöken att med ord förklara och uttrycka julens budskap och hemlighet. Orden i bibeln har en annan kraft, även om också de är formulerade av människor. Vi låter de bibliska orden tala.

När Hebreerbrevet skall förkunna sitt budskap börjar författaren med en jämförelse. Han säger att Gud redan har talat genom sina profeter. Det har skett i forna tider, många gånger och på många sätt. Men nu har han talat ”genom sin Son”. Det är så unikt och avgörande att därmed en ny tid har brutit in, den yttersta tiden, ”tidens slut”. Något ytterligare ord kommer inte att uttalas. Något ord som övergår detta kan inte formuleras.

Denne Son skall ”ärva allting”, säger författaren. Det knyter an till den förstföddes särskilda privilegier på den tiden, men det är framför allt en utsaga om vem Jesus är, Guds ende Son. Längre fram jämför han denne Son med änglarna. Aldrig har Gud sagt till någon ängel: ”Du är min son.”

Om denne Son säger författaren att allt är skapat genom honom. Det är också vad evangelisten Johannes säger: ”Allt blev till genom Ordet, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.” Sådan är vår tro om barnet i krubban, det ord som blivit kött. Det var samma Ord genom vilket Gud skapade allt i begynnelsen. Det Ord som uppehåller allt och är meningen med allt.

Detta Guds Ord har ”renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden”. Det var Ordets uppgift, den uppgift vartill det sändes ut av Fadern.

Vi möter samma genusväxling i Hebreerbrevets inledning som i prologen till Johannes´ evangelium. Det börjar som ett ord. Neutrum. Sedan blir det en person. Ordet blev människa och vi såg hans härlighet, säger evangelisten. Hebreerbrevet talar om honom, som är ”utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen”. Aposteln Paulus skall säga att Gud låtit ”all fullhet bo i honom” (Kol 1:19).

Evangelisten säger att ”vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning”. Herdarna måste ha sett en skymt av den härligheten, de som trodde på änglarnas budskap. De prisade och lovade Gud. Oxen och åsnan måste också ha känt igen sin Herre, i enlighet med profetens ord: ”Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba.” (Jes 1:3) Härligheten är inte begränsad. ”Himlarna och jorden är fulla av din härlighet”, sjunger vi i varje mässa. Men den förtätas maximalt i det människoblivna Ordet, som strålarna i ett brännglas

Ljuset lyser i mörkret, förkunnade kyrkan i midnattsmässan. Evangelisten Johannes bekräftar det och fortsätter: ”och mörkret har inte övervunnit det.” Det betyder dels att det mänskliga förståndet inte kan förstå eller gripa det. När hon tror sig kunna göra det, så rinner det bort som vatten i sanden, alla irrlärors öde. Ordet förminskas genom att göras begripligt och gripbart, varefter människor vänder sig ifrån det, i besvikelse eller med förakt. ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.”

Men det betyder inte att mörkret har besegrat ljuset. Trots de mänskliga ordens kraftlöshet ljuder fortfarande det Ord som Gud en gång har uttalat. Dess obegriplighet har sin grund i dess eget väsen och ärende. Utstrålningen av Guds härlighet. Nåden och sanningen. Inte nåden på bekostnad av sanningen, då vore vi tillbaka i kraftlösheten. Men inte heller sanningen utan nåden. Då vore vi alla förlorade. Nåden och sanningen har förenats, i Jesus Kristus. Nåden, genom att han kommer som ett barn. Som en människa kan vi se honom ”i ögonhöjd”, vi kan lära känna honom, lita på honom och följa honom. Sanningen, genom att han är ”Guds väsens avbild”, ett med Fadern och en gång skall komma för att hålla dom och ta sitt arv i besittning.

Fortfarande förkunnas det som en påve förkunnade redan för 1600 år sedan (Leo den Store, d. 461) i sin kända julpredikan: ”Mina älskade, idag blev vår frälsare född, Låt oss därför glädja oss! Nu när det är livets födelsedag får ingen sorg finnas. Livet tar bort vår fruktan för döden och ingjuter glädjen i oss, ty åt oss har evigheten blivit lovad. Ingen blir förvisad från deltagandet i denna lycka. För oss alla finns ett och samma skäl till denna gemensamma glädje: eftersom vår Herre, som har krossat synden och döden, inte fann någon enda fri från skuld, kom han för att befria alla.

Må den som är helig jubla, ty han närmar sig segerpalmen! Må syndaren fröjda sig, ty han inbjuds till nåden! Må hedningen fatta mod, ty han kallas till livet!”

Ordet ljuder ännu. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Amen.