JULNATTEN 2004

I nattens tystnad och mörker

”Medan djupaste tystnad omslöt allt och natten hade nått till mitten av sitt lopp, steg ditt himmelska Ord, Herre, ned från sin himmelska tron” (Vish. 18:14-15).

Med detta ord ur Salomos Vishet besjunger kyrkan det som händer denna heliga natt. Det är ingen tillfällighet att julens första mässa firas mitt i natten. Insikten har vuxit fram ur kyrkans egen erfarenhet.

I nattens tystnad och mörker föds det nya livet.
Evangelisten Lukas berättar inga detaljer kring själva födelsen. Han säger bara att när tiden var inne födde Maria sin son. Hon och Josef var långt från släkt och vänner. De var fattiga, påtvingad en mödosam resa. Det finns ingen berättelse eller förklaring bevarad, varken från henne eller från Josef. Tystnad omsluter det som skedde. Hur mycket Josef förstod vet vi inte. På en östlig ikon sitter han funderande, nästan grubblande, lite vid sidan om. Trots att han genom ängelns besked i drömmen hade fått veta hur hans trolovade blivit havande. En hymndiktare, Romanos (enligt legenden avled han någon gång efter 550), låter Maria säga: ”En helig ängel i hans dröm har sagt, hur i mitt sköte detta barn blev lagt. I nattens dunkel av en himmelsk låga, hugsvalades hans ängslan och hans plåga.” Också här är det under natten det sker. Josef var trogen – det var det avgörande. Maria gömde och begrundade i sitt hjärta. Ännu när barnet var tolv år gammalt förstår hon inte vad han säger om sig själv. Först så småningom uppenbaras barnets hemlighet och höga kallelse. Det nya livet föds i nattens tystnad och mörker.

När något viktigt och avgörande händer oss människor, då är det bortom beräkningar och planering. Först senare förstår vi. Det egna livets gåva, och meningen med det liv vi fått, är alltid större än vi kan fatta. Livets innersta hemlighet kan ingen vetenskap förklara. Det är dolt i tystnad och mörker.

Hur mycket mer då det nya livets födelse! När människan skall födas till gudomligt och evigt liv. Det som börjar med att Guds egen Son, den över allt upphöjde och väldige, tar sin boning i Marias sköte och låter sig läggas i en krubba. Det gudomliga Ord som skapat och uppehåller allt, det Ordet blir kött i Marias liv – det är så hisnande ofattbart att inga mänskliga ord eller förklaringar kan göra mysteriet rättvisa. Ingen kan beskriva hur det gick till. Lika lite som uppståndelsen den första påsknatten hade några vittnen, lika lite finns det några mänskliga vittnesbörd till det nya livets födelse. Den djupaste tystnad omsluter allt.

De första budbärarna är därför varken Josef eller Maria, utan änglarna, Guds direkta budbärare, som sänder herdarna till det som redan skett – det nyfödda barnet i krubban. Liksom det är änglar som förkunnar vad som skett i den grav, som är tom på uppståndelsens morgon. Änglarnas härlighet i julnatten får herdarna att gripas av stor förfäran. – Hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur kan det skapade ljuset belysa det gudomliga ljusets födelse? Hur kan det mänskliga förståndet begripa den gudomliga kärleken? Redan när vi möter mänsklig kärlek blir vi ställda och gripna. Hur mycket mer då den gudomliga? ”Kristus förenar i kärlek den skapade tillvaron med den oskapade – säger munken och teologen Maximus Confessor, och han försöker inte förklara, utan fortsätter – O under av gudomlig vänskap och barmhärtighet!”

Ändå lyser det i mörkret. Det folk som vandrar i mörker skall se ett stort ljus, hade profeten lovat. Mörkret är vår mänskliga blindhet och begränsning, människan med så många frågor och så få svar. I detta mörker föds det nya livet. När Gud skall rädda oss ur detta mörker går han själv in i det. Han delar våra villkor från början. Ljuset tänds inte vid sidan om mörkret, utan i det. Sakta, ofta med flämtande låga, växer det till. Jesu eget liv var ju inte framgångsrikt i vanlig mening. Men mörkret fick aldrig makt över honom. I den natt han blev förrådd instiftade han det nya förbundets måltid. Och när dödens mörker tycktes ha fått honom i sitt grepp, då lyser, efter tre dagar, själva mörkret som dagen.

När vi firar denna natt då är det därför ett ljus för dem som sitter i mörker. För de fattiga och ensamma, för dem som saknar anseende och makt, för de sörjande och övergivna, för de ringa och föraktade, för de ödmjuka och små. Den prövade och luttrade kan bekräfta. Det är i mörkret hon ser ljuset. Utan att vi kan fatta eller förstå. Men förundras, häpna och tillbedja. Så att ”natten lyser som dagen” (Ps 139).

Låt oss tillbedja ljuset som tänts för oss som vandrar i mörker!

Låt oss tillbedja barnet som är Gud och blivit människa för oss!

Amen.