ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT 2004

Jes 11:1-10 Rom 15:4-9 Matt 3:1-12

Den bästa förberedelsen

Viktiga händelser måste som regel förberedas. En måltid, en resa, en examen, när man ska gifta sig eller avlägga klosterlöften. Också en högtid måste förberedas. Den som inte kan vänta utan vill ha allting direkt, står till slut med tomma händer. Ändå kan inte allt planeras. Då kvävs både intuition och öppenhet för det som är större – ytterst för Gud. Adventstiden är både en tid av förberedelse och en tid av förväntan. Det första ankommer på människan. Det andra kan vi bara be om.

Historiens viktigaste händelse, Guds människoblivande, hade en lång och grundlig förberedelse i det Gamla Förbundet – en period av flera tusen år. Det som skulle hända var så stort och så unikt att ingen skulle ha varit beredd utan denna förberedelse. ”Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss”, säger aposteln i dagens andra läsning. Och kyrkan läser profetiorna gång på gång. Ty det vi väntar på är outtömligt.

Den siste i raden av profeter är Johannes Döparen. Redan de yttre omständigheterna i hans liv visar vad som står på spel. Han uppträdde i Judéens öken. Inte bland andra förkunnare eller debattörer. Han deltog inte i de ständigt pågående religiösa diskussionerna. I öknen fanns inga distraktioner, inget som skymde sikten eller gjorde budskapet otydligt.

Öknen var den plats där Israels folk en gång hade förberetts för att ta det utlovade landet i besittning. Herren hade lockat sitt folk ut i öknen för att vinna hennes hjärta (Hos 2:14). Öknen var den skimrande förlovningstiden. Nu ska detta fullbordas och brudgummen förenas med sin brud. Johannes Döparen, brudgummens vän, förbereder sina landsmän. Folket ska föras till ett annat land, in i ett nytt rike. Nu handlar det inte om ett geografiskt land. Han säger att ”Himmelriket är nära”.

Också hans yttre signalerar att det handlar om något annorlunda och unikt. Hans kläder är inte de konventionella, inte heller hans diet. Han förkunnar med både ord och gärningar. Han är ett med sitt budskap. Han är rösten som ropar: ”Bana väg för Herren”.

Så hade också hans föregångare ropat till Guds lomhörda och motsträviga folk. Inte minst i tider av kompromisser och smygande avfall. Profetens budskap är detta: Omvänd er! Ni går i fel riktning! Vänd om! Och folket kom i stora skaror ut till Johannes. Också de teologiska experterna följde med strömmen, men de blir inte särskilt väl bemötta: ”Huggormsyngel!” Profeten genomskådar deras hyckleri. De följer med trenden ut till den nya profeten, men har inte för avsikt att ändra sina liv. ”Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen”, säger han. Vänd om från era onda gärningar och gör det goda.

Omvändelse är inte bara en inre andlig historia. Den riktiga omvändelsen tar sig konkreta uttryck. När evangelisten Matteus i början av sitt evangelium låter Döparen tala om dopet i eld, så tänker han på den yttersta domen. Han föregriper Jesu ord i ett av slutkapitlen, där denne talar om att mätta de hungriga, ta sig an de sjuka, ge rum åt de hemlösa och besöka de fängslade. Omvändelse är att förbereda sig för den stora slutdomen, där agnarna skall skiljas från vetet. Advent är tid för självrannsakan, bikt och goda gärningar.

Men omvändelse går djupare än att skärpa sig till det yttre. Omvändelse betyder att vända sig om så att man ser. Den oomvände är blind. Han känner inte igen Herren. Som Maria vid graven, när hon tror att det är trädgårdsvakten hon ser (Joh 20:11ff). Hon är förblindad av sin sorg och sina bekymmer. Först när hon tilltalas vänder hon sig om och ser. Hon har blivit tilltalad med sitt eget namn. Hon hade blivit blind både för Herren, och för sig själv som Guds avbild. Den oomvända människan har fastnat i sig själv. Ser bara sig själv. Kretsar kring sig själv. Hon krymper under sin sanna värdighet. Profetens ommvändelserop är en uppmaning att se. Du är större än vad du tror. Du har en kapacitet att höra Guds tilltal. Att svara an. Du har ansvar. Du är skapad att återspegla hans härlighet.

Den som lyssnar till detta tilltal blir seende. Förvisso är det inte alltid behagligt. Insikten att mitt liv kan förspillas. Att jag kan missa målet. Det väcker en fruktan som är hälsosam. Det för människan ut ur grådiset, där hon fastnar i tröghet och ljumhet. ”Jag har det emot dig – säger Johannes i bibelns sista bok – att du har förlorat din första kärlek.” (Upp 2:4)

Det måste ha hänt något med folket när de hörde Johannes Döparen. De kom ut till honom, lyssnade och bekände sina synder. De måste ha fått ett styng i hjärtat. Det tröga, ljumma och hårda hjärtat genomborras av hans ord som av ett vasst spjut. Så att det gråter. De förstår att Johannes är sänd av Gud, att han talar Guds ord. De inte bara tilltalas. De förkrossas. Som kung David när profeten Natan talar klartext om hans synd (2 Sam 12), eller när Petrus förnekat sin Herre på översteprästens gård och Jesus ser på honom. Petrus går ut och gråter. Eller när kvinnan tvättar Jesu fötter med sina tårar (Luk 6:36ff).

Så ser den bästa förberedelsen ut. Den som bereder väg för det nya livet. Det är den ånger och sorg över synden som bereder väg för nåden. ”De som sår under tårar, ska skörda med jubel” (Ps 126:5). Det är sorgen över att ännu vara så långt från den renhet och helighet vi är ämnade till. Den sorgen är salig. Den bereder väg för den nya födelsen. Då Jesus föds, inte bara i Betlehem, utan i det egna hjärtan. Kyrkofäder har jämfört dessa tårar med dopets vatten. De renar både hjärtat och blicken. De föder människan på nytt. De tidiga munkarna bad om tårarnas gåva. Det var deras hjälpmedel för att förbli i daglig omvändelse, för att förbli i den första kärleken, i den glädje som ingen kan ta ifrån oss. Vad hindrar oss att använda denna förberedelse?

Amen.