FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT 2004

Jes 2:1-5 Rom 13:11-14a Matt 24:37-44

Non confundentur

Två ord dröjde sig kvar i sinnet efter att ha lyssnat på en latinsk inspelning av dagens mässa. Vi har nyss hört dem i ingångsantifonen: non confundentur. Sångarna tycktes medvetet betona just dessa två ord. Orden återkom också två gånger till, i gradualet efter första läsningen (ett annat än dagens responsoriepsalm) och i offertoriet, non confundentur. De två orden är tagna ur Psaltaren 25:3, men inte så lätta att översätta. I Bibel 2000 lyder de: ”Den som hoppas på dig blir aldrig sviken.” 1917 översatte så: ”Ingen som hoppas på dig kommer på skam.” Att komma på skam är kanske idag svårförståeligt. Ett projekt som inte fullföljs kommer på skam. Likaså en profetia som inte fullbordas. Eller ett löfte som inte infrias. På latin betyder ordet confundo att bli förlägen och förvirrad (jfr ”konfunderad”, ”konfys”). Att komma på skam är att misslyckas, att inte fullborda sitt liv, att inte nå målet, utan i stället sluta i skam, förnedring och förvirring.

Men nu sjunger kyrkan i sin heliga liturgi om dem som inte kommer på skam. Hon gör det som inledning till det nya kyrkoårets första heliga mässa: non confundentur, de skall inte komma på skam. Och hon talar om vilka de är: De som hoppas på Herren. Ingen kommer på skam som hoppas på Herren.

Det är budskapet och anslaget för adventstiden. Kyrkan vill stärka oss i hoppet. För att vi inte skall komma på skam. Hon vet hur starka krafterna är som vill beröva oss hoppet. Hon vet hur förödande det är när hoppet rinner bort. Hopplösheten är ett dödande gift. Men hon uppmanar inte till allmän optimism. Det vore en grym lek. Hon vet vilka krafter som är i farten, omkring oss och i oss. Därför hänvisar hon till någon som är starkare. Därför säger hon: De som hoppas på Herren, kommer inte på skam. Aposteln säger detsamma: Hoppet sviker oss inte (Rom 5:5). Att bli sviken drabbar djupare än mycket annat. Att bli sviken av någon vi litade på. Eller den växande insikten att det inte finns något i denna världen som är att lita på. Allt förgår. Kyrkan förnekar inte smärtan i denna insikt. Hennes budskap är att när alla människor sviker och allt förgår, så finns det en som aldrig sviker, som alltid kommer. Han är A och O, begynnelsen och änden, den som omfattar alla tider.

Han kom i ringhet och fattigdom. Det är den första ankomsten. Hans ringhet fullbordades på korset, där han gav sitt liv för oss alla. I sin uppståndelse återgav han mänskligheten hoppet. Han skall komma tillbaka i härlighet och kraft för att döma levande och döda och upprätta sitt allomfattande rike. Vi lever med kyrkan i tiden mellan hans första och andra ankomst. I denna väntetid kommer han till oss på tusen sätt, genom sin helige Ande. I sitt ord, i sin kyrkas heliga sakrament. Han kommer till var och en som ber och hoppas på honom.

Under adventstiden vibrerar kyrkan av denna väntan och detta hopp. Med profeterna i det gamla förbundet ser vi fram mot den utlovade Messias. Vi gör gemensam sak med alla dem som väntar och hoppas. ”Hela livet för en sann kristen är en helig längtan”, säger den helige Augustinus. Ständigt ber vi: ”Tillkomme ditt rike.” Varje tidebön inleds med ropet: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp.” Men detta rop och denna längtan har fått ett ansikte. Hans första ankomst i köttet ger grunden för vårt hopp. Han har kommit till oss och gått före till Fadern, för att vi skall veta både vägen och målet. ”Vi vet – säger Johannes – att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren.” (1 Joh 3:2-3)

Men dessemellan kommer han genom sin Ande. Adventsliturgin ber och sjunger om denna ankomst på tusen sätt. Bara att låta blicken glida över adventstidens antifoner och liturgiska texter är att växa i hoppet. Problemet är att vi sover, är upptagna med annat eller har låst in oss i något fängelse, begärets eller misströstans. Då gråter Jesus, som över staden Jerusalem, som inte aktade på den tid då den var sökt.

Därför sade aposteln: ”Ni vet vad tiden lider: det är dags för er att vakna.” Att gnugga sömnen ur ögonen och upptäcka att Herren är den som kommer, i varje ögonblick. Vi kan ana detta i benådade ögonblick, när vi vaknar upp ur sömnen och självupptagenheten. I sådana ögonblick går vi ut i ljuset och vet vad som gäller. Problemet är att vi så lätt somnar in igen. Därför får vi i dagens liturgi inte bara maningen att vakna upp. I evangeliet säger Jesus också: ”Håll er vakna!” Och han tillfogar som en yttersta varning: ”ty när ni minst väntar det kommer Människosonen”. Det är både en varning och ett löfte. En varning för den som obekymrat förblir i sömnen. Ett löfte till den som håller ut.

Det avgörande är bönen. Bönen är hoppets språk. Där hoppet dör, somnar bönen. Där bönen dör, förtvinar hoppet. Den som håller ut i bönen växer i hoppet. Det uteblivna bönesvaret är prövningen. Den är styrd av honom som vet vad vi kan. Han prövar ingen över hans förmåga. Och den ges oss för att vi ska växa i hoppet.

Budskapet är detta enkla: Hoppas på honom. Och löftet: qui te exspectant non confundentur. De som hoppas på dig kommer inte på skam.

Amen.