33 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

Mal 4:1-2a 2 Thess 3:7-12 Luk 21:5-19

Den säkra vägen mellan ytterligheter

Överdrifter och ytterligheter berör varandra, säger erfarenheten. De rentav befrämjar varandra. Den som går till överdrift med att fasta, hamnar lätt i frosseri. Fanatiker liknar varandra, antingen de står till höger eller till vänster. Vi märker det i synen på religion och tro i dagens värld. Å ena sidan en växande sekularistisk inställning, som inte vill veta av någon inblandning från tron i politik och lagar. Religionen förvisas till individens privata liv. All religiös påverkan uppfattas som ”farlig” och som ett hot mot individens frihet. Idag tycks den själv ha svårt med respekt och tolerans. Å andra sidan ett samhälle där allting styrs av vad religionen föreskriver, vilket ju inte längre är vanligt på våra breddgrader, men spelar en viktig roll i andra delar av världen. Sannolikt är det så att ytterligheter inte bara berör, utan också befrämjar varandra. Sekularism bereder väg för fanatisk fundamentalism och omvänt.

Något liknande gäller hur människan förhåller sig till framtiden, fr.a. den yttersta framtiden och tidens slut, inte minst i ett kristet perspektiv. Å ena sidan de som håller detta ifrån sig, som inte vill höra talas om den yttersta tiden med dess prövningar och kriser. De reagerar med obehag på dagens evangelium. Å andra sidan de som vädrar morgonluft inför sådana texter. De som inte tvekar att utnyttja rädslan, elda på stämningen och därigenom skaffa sig en plattform för politiska eller religiösa syften. De menar sig ibland veta exakt när tidens slut ska infalla. Historien visar exempel på hur människor i sådana situationer vidtagit panikåtgärder eller låtit sig luras av självutnämnda sektledare och dragits in i dåraktiga och tragiska projekt.

Kyrkan visar lugnt på en väg mellan dessa båda diken, en säker väg mellan ytterligheter, antingen de drar till höger eller till vänster (5 Mos 5:32; 16:11; Josua 1:7; Ords 4:27).

Hon vet att vi lever i en orolig värld, att det hela tiden pågår en kamp mellan gott och ont, mellan sanning och lögn, mellan Kristus och den onda makten. Hon lever inte i någon naiv tro på att det ska bli bättre och bättre dag för dag. Katekesen talar om en sista prövning före tidens slut, som ska få mångas tro att vackla (art. 675-677). Hon varnar för den villfarelse där människan inte längre vill höra sanningen, eftersom hon besatt av tanken att förhärliga sig själv. Katekesen säger att Guds rike inte ska komma till stånd ”till följd av att utvecklingen ständigt går framåt, utan genom att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud”.

Denna realism leder emellertid varken till panik eller till extraordinära åtgärder. Det har kyrkan lärt av sin Herre, t.ex. i dagens evangelium. De kriser och katastrofer som Jesus talar om var inte tecken på att tidens slut var inne. Snarare kunde man kalla det ”näst sista” versen. Jesus talar om krig och oroligheter, men slutsatsen är att ”inte tappa besinningen. Detta måste först hända, men det är ännu inte slutet.” Jesus varnar för att förväxla oroligheter med hans slutliga återkomst. Tidpunkten för hans återkomst vet inte ens änglarna, bara Fadern i himlen. Det ingår i Guds visa och kärleksfulla rådslut att vi inte skall veta detta och inte heller kunna räkna ut det genom att observera fenomen i tiden. Lika lite som vi, normalt sett, vet när vår dödsstund skall inträffa.

Det är de falska profeterna som säger: ”Tiden är nära”, som utnämner sig själva till messiasgestalter och säger ”det är jag”. Sådant rymmer alltid en lockelse. Människan, som är osäker och gärna vill ha konkreta besked, dras till den som verkar veta och kunna ge enkla svar. Men Jesus säger: ”Följ dem inte”, ”tappa inte besinningen… det är ännu inte slutet”. Katastrofer, krig och hungersnöd är förfärliga ting och kan lätt utnyttjas av självutnämnda ledare. Men Herren utnyttjar inte panik och skräck för att visa oss vägen. Det gäller att kunna skilja mellan en hälsosam gudsfruktan och en uppjagad känsla av skräck. Det fick redan profeten Elia erfara på berget Horeb. Herren uppenbarade sig för honom, men inte i stormvinden, elden eller jordbävningen, utan i den stilla susningen (1 Kung 19:11ff).

Nu kan lögnprofeterna också använda en annan, till synes motsatt, strategi. De kan predika det felaktiga lugnet, att ”allt står väl till”, den lögn som får människor att inte alls bekymra sig om varken tro eller sin eviga salighet. Dagens hedonism förkunnar ju att det viktigaste i livet är att ”må bra”. Idealet blir en ”mystillvaro”, som naturligtvis blir förskräckt när katastrofen kommer.

Jesus och hans kyrka visar vägen mellan dessa båda alternativ: den uppjagade stämningen och det falska lugnet. Kyrkan vet att Herren skall komma tillbaka till dom och för att upprätta sitt eviga rike. Därför förkunnar hon ständigt omvändelse och tro, ständig vaksamhet och beredskap. Var alltid beredda, bed alltid, skjut inte upp till morgondagen det som måste göras idag! Kyrkan vet skillnaden mellan en riktig gudsfruktan och en nervöst uppjagad stämning.

Det är ondskan som är nervös, ty den Onde vet att hans tid är kort. Det är ”hedningarna som larmar” (Ps 2:1). Den Onde vet att det är Herren som har makten. Det är också därför som kyrkan alltid måste räkna med förföljelse och motsägelse. Ibland görs hon också till syndabock för de katastrofer som inträffar. Som när kejsar Nero utpekade de kristna för att ha satt eld på staden Rom. Eller när kyrkans egna misstag och synder förstoras och ständigt upprepas – sannolikt för att man själv har dåligt samvete.

Kyrkans hållning av lugn vaksamhet möter vi i varje mässa, särskilt i det inskott som prästen ber efter den sista bönepunkten i Fader vår. När alla har bett ”fräls oss ifrån ondo”, fortsätter prästen:

Ja, fräls oss, Herre, från allt ont,
och ge oss fred i våra dagar.
Bistå oss i din godhet,
bevara oss från synd
och gör oss trygga i all oro,
medan vi lever i hoppet om saligheten
och väntar på vår frälsares Jesu Kristi återkomst.

”Ja, fräls oss, Herre, från allt ont…” – det onda är en verklighet, en fruktansvärd sådan, trots att Herren är den starkare. Det ingår i Guds plan att inte bara eliminera denna onda makt. Han frågar efter vår samverkan, att stå det onda emot, att avvisa frestelsen, ”vänd dig bort från det onda och gör det goda” (Ps 34:15), men fr.a. genom att åkalla Herrens hjälp. Den som ber är skyddad. Den som alltid ber är alltid skyddad.

”och ge oss fred i våra dagar.” – Kyrkan ber ständigt för freden. Hon försöker på olika sätt bidra till att rättvisa och en god samhällsordning befrämjas, fr.a. tar hon de svagas och fattigas parti. Men hennes viktigaste bidrag är hennes bön. Hur skulle världen se ut om bönen tystnade?

”Bistå oss i din godhet” – Kyrkan ber inte till en nyckfull potentat, utan till den sanne och människoälskande Guden, vår himmelske Fader, från vilken all godhet och alla goda gåvor kommer.

”bevara oss från synd” – det är synden som är dörren för det onda, det är genom den som det onda kommer in i våra hjärtan och sprider sig ut i världen. Utan människans synd har det onda ingen makt över oss. Men människan har som Guds avbild fått frihet, frihet att välja. Men inte heller i den kampen är vi ensamma. Särskilt i frestelsens stund måste vi uthålligt be: ”bevara oss från synd”.

”och gör oss trygga i all oro” – denna trygghet är kyrkans kännetecken. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?” frågar aposteln. ”Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Gud frikänner, vem kan då fälla? Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter… varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8). Trots att det kan se hopplöst ut och kännas oroligt avslutas bönen i denna atmosfär. Vårt hopp förändrar nuet.

”medan vi lever i hoppet om saligheten
och väntar på vår frälsares Jesu Kristi återkomst.”

Så kommer allting på sin rätta plats. Kyrkan, vår moder, visar vägen mellan de falska alternativen. Hon ger oss den rätta realismen. Hon varnar och förmanar, men gör det i trons ljus och ger oss därmed hopp.

Församlingen avslutar bönen och bekräftar både tron och hoppet. Hennes ord påminner om hur den verkliga maktbalansen i tillvaron ser ut:

”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.”