ALLA SJÄLARS DAG 2004

2 Mack 12:43-46 2 Kor 4:14-5:1 Joh 11:32-45

Trotsig bön inför döden

Idag på Alla Själars Dag ber kyrkan för alla döda. Hon ber att deras rening ska fullbordas. Hon har inte glömt bilden från igår på Alla Helgons Dag, bilden av den stora skaran inför Guds tron i himlen. Hon ber att den skaran skall bli fulltalig. Hon ber ihärdigt och med hjälp av sitt kraftigaste vapen, den heliga mässans offer. Hon ber i ljuset av Kristi död och uppståndelse. Därför är påskljuset denna dag placerat i kyrkans mitt. Därför finns det något av ett heligt trots över kyrkans bön. Hon nöjer sig inte med att sörja över de döda, hur mänskligt och begripligt detta än är. Hon hukar sig inte i rädsla. Hon gör som de gamla asketerna, när de talade om att gå till motangrepp, att agere contra, mot de andliga fienderna. Hon går emot döden, enligt devisen att anfall är bästa försvar. Hon gör det inte i dåraktigt övermod, hon vet om dödens fruktansvärda realitet. Men hon vet att hennes Herre har övervunnit döden och uppstått från de döda. ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.”

Dagens läsningar ger konkretion åt denna trotsiga bön. Den första är hämtad från andra Mackabeerboken. Den ger det första tydliga exemplet i GT på tron på uppståndelsen från de döda. Ungefär 200 år före Kristus hotades judarna av dåtidens grekiska stormakt. I en strid mot fienden hade några judar begått synden att använda sig av hedniska amuletter och därför stupat. Judas Mackabeus lät då frambära ett offer för dem i Jerusalems tempel, ”så att de skulle befrias från sin synd”. De bad och offrade för sina landsmäns själar. ”Han handlade riktigt och klokt – säger författaren – ty han hade uppståndelsen i tankarna; om han inte hade väntat sig att de stupade skulle uppstå, hade det varit överflödigt och meningslöst att be för döda människor.”

Vi vet att de kristna redan tidigt bad för sina hädangångna. Man firade gudstjänst i katakomberna, vid de dödas gravar. Bekant är hur den heliga Monica, moder till den helige Augustinus, inför sin död uppmanar sina söner att be för henne ”inför Herrens altare”. Kyrkans starkaste bön är den heliga mässans offer. Där ber kyrkan i Jesu namn, den korsfäste och uppståndne. Bönen för de döda är genomlyst av påskens ljus.

Men det påverkar också oss som ännu lever kvar. Varje dag lever vi i detta påskljus. Vi behöver inte förtränga kunskapen om att vi ska dö. ”För mig är livet Kristus – säger aposteln – och döden en vinning.” Med sin död har Kristus besegrat döden på dess egen planhalva. I andra läsningen märker vi hur aposteln hämtar kraft ur denna tro i sitt dagliga liv. ”Därför ger jag inte upp. – säger han – Även om min yttre människa bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag.” Med den inre människan menar han inte psyke och mentala krafter. Också de bryts ju ner. Han tänker på det innersta i människan, den genom dopet och tron nyskapade människan, hennes innersta, den som har del i påskens nya liv. ”Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga.” Ändå stannar det inte vid något enbart andligt. Paulus tänker på sin kropp. Han liknar den vid ett tält, och säger att när det tältet rivs ner, dvs. när kroppen dör, då ”har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand.” Det är den utlovade förhärligade kroppen. Samma dristiga tro skall vi snart höra i själamässans prefation: ”när denna vår jordiska boning bryts ned, är en evig boning beredd åt oss i himmelen”.

Samma påsktro präglar ett kapitel i katekesen, som har rubriken: ”Meningen med den kristna döden” (1010-1014). Helgonen tas där som vittne om detta förvandlade sätt att umgås med döden. Ignatius av Antiokia (d. ca 110) skriver till de kristna i Rom på sin väg mot martyriet: ”Det är gott för mig att dö i Kristus Jesus… Honom söker jag, som dog för oss; honom längtar jag efter, som uppstod för oss. Min födelse närmar sig… Låt mig få ta emot det rena ljuset; när jag kommer dit, skall jag vara verklig människa”. I ett annat brev skriver samme Ignatius: ”Hindra mig inte mera att offras åt Gud, när altaret är redo… Levande skriver jag till er under längtan att få dö. Ty min åtrå är korsfäst, och i mig finns ingen eld som vill näras av något jordiskt. Men det finns ett levande och talande vatten inom mig, som inifrån säger mig: Gå till Fadern”. Även den lilla Teresa citeras: ”Jag dör inte, jag går in i livet.”

När den helige Benedictus ser slutet nalkas låter han sig föras till kyrkan. Efter att ha mottagit sakramentet står han, stödd av sina lärjungar, med händerna sträckta mot himlen och överlämnar så sin ande. Hans bön, som har blivit ett med hans andning, når sin fullbordan i hans död. I sin regel har han uppmanat sina bröder att dagligen ha döden för ögonen. Det är inte en dyster sysselsättning. Det är en daglig övning i tro, den tro som övervunnit döden. Det berättas om en munk som tillfrågades varför han aldrig var deprimerad. Han svarade: ”Därför att jag dagligen hoppas att dö.” I den tron går vi frivilligt genom döden och kan få erfara att den förlorat sin kraft. Det är hälsosamt att tänka på döden. Småsaker och irritationer, dagdrömmar och själviska småaktigheter smälter bort. Förutom att det är en hjälp att inte synda: ”Tänk på livets slut i allt vad du gör, då kommer du aldrig någonsin att synda”, säger den vise Syrak (7:36).

Grundmönstret hörde vi i dagens evangelium. Jesus inför Lasaros´ grav. Han gråter. Det handlar inte om övermänsklighet. Han delar sina vänners sorg. Men det stannar inte vid det. Också sorgen kan bli ohälsosam, om vi inte lyssnar vidare. Han befaller dem att ta bort stenen. Han uppmanar dem att tro: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” Han lyfter blicken mot himlen och tackar Fadern för att han hört hans bön. Uppväckandet av Lasaros är ett föregripande av hans uppståndelse och vår.

Det är i den tron vi ber för de döda. Det är i den tron vi trotsigt går emot dödens hot. Inte i egen kraft, men i tron på honom som har uppstått från de döda. ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”.

Amen.