”Kan vi inte åtminstone vara lite påträngande?”

17 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

1 Mos 18:20-32 Kol 2:12-14 Luk 11:1-13

”Kan vi inte åtminstone vara lite påträngande?”

Hur får vi tro på att Gud hör våra böner? Hur får vi vår tro på bönhörelse att växa? De två vännerna Germanus och Cassianus ställer den frågan till abba Isak. Germanus är orolig: ”Förtröstan om bönhörelse är frukten av ett rent samvete. Men hur ska samvetet kunna renas när synden fortfarande sårar oss? Vi som inte har några egna förtjänster… hur ska vi bli bönhörda?” (Coll IX, 33 – Det vidgade hjärtat sid. 63) Abba Isak ger ett flerfaldigt svar. Han hämtar det ur Skriften och ur erfarenheten. Den gemensamma bönen, när två människor ber endräktigt om något, har fått löfte om bönhörelse. Vidare: den starka tron, den som liknas vid ett senapskorn, kan förflytta berg (Matt 17:19). Goda gärningar och allmosor till de behövande har löfte om bönhörelse. Jesu Syrak ser dem som ett försvar när man drabbas av olycka (Syr 29:15). För det fjärde: bättringen, den som bättrar sitt liv och lossar de förtrycktas och orättfärdigas bojor, har enligt profeten löfte om bönhörelse (Jes 58:9). Därefter säger abba Isak, och det är det egentliga svaret på Germanus fråga: ”Ingen behöver tvivla och tappa modet för att hans laster skulle hindra honom från att be om helighet och evigt liv. När jag tänker på vårt eget armod måste jag tillstå att vi inte har några dygder att visa upp – men kan vi inte åtminstone vara lite påträngande? Det kan ju vem som helst med lite god vilja”. ”Därför måste man be uthålligt och utan att misströsta eller tvivla.” Någon känner igen verktyget i den helige Benedictus´ regel: ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet.” (RB 4:74) Den utmanande och förvånansvärt enkla frågan löd: ”Kan vi inte åtminstone vara lite påträngande?”

Det är vad patriarken Abraham var enligt första läsningen, när han ber för Sodom och Gomorra. Hans förbön för dessa städer låter som en förhandling. Han vill förhindra att Guds straff drabbar dessa gudlösa städer. De lever bl.a. i det som sedan kallats ”sodomitisk synd”, dvs. homosexuellt umgänge. (Predikanten är tacksam för besök, om han hamnar i fängelse efter detta.) Abraham kan inte tänka sig att några rättfärdiga skulle förintas tillsammans med de gudlösa. Därför vädjar han, och han låter som en skicklig förhandlare. Om det finns femtio rättfärdiga, skall då de förgås med de gudlösa? Bakgrunden är att ett straff i GT ofta drabbade kollektivt. Herren håller med honom. ”Om jag finner femtio rättfärdiga, så vill jag skona hela orten för deras skull.” Men Abraham är inte säker på att det finns så många rättfärdiga i Sodom. Därför krymper han antalet, steg för steg, fyrtiofem, fyrtio, trettio, tjugo, tio. Och Herren går med på ”förhandlingen”: ”Jag skall inte fördärva staden, för de tios skull.” I praktiken blir Abrahams förhandling en förbön, en påträngande förbön för staden och dess invånare.

Det har skrivits böcker om bön och bönhörelse. Bönhörelse är ett hisnande mysterium, som också tankemässigt ger filosoferna stora problem. Cassianus ger sig inte in i spekulationer, men ger ett svar att praktisera. Han förenklar det till denna konkreta och barnsligt enkla fråga: ”Kan vi inte åtminstone vara lite påträngande?”

Jesus själv berättar en smått burlesk vardagshistoria med samma poäng. Någon har fått gäster, men skafferiet är tomt. Att inte visa gästfrihet, det var i Orienten en synd och en skam. I sin nöd går han till grannen och ber att få låna bröd. Denne har redan gått till sängs. Han har barnen hos sig i sängen och vill rakt inte bli störd. Men den andre är envis och påträngande. Den bedjande får till slut vad han ber om. En sådan historia använder Jesus för att visa på en enda sak, att vår bön skall vara påträngande: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” Abba Isak säger: ”Herren vill låta sig övertalas av oss genom sådan bön.” Bönhörelse växer ur denna trosgrundade ”övertalning”.

Sex gånger frambar Abraham sin förbön. Det pekar fram mot den sjunde och fullkomliga förbönen – sju är fullkomlighetens tal – den förbön som vår Herre själv frambar på korset. Han, den ende rättfärdige, bad genom sitt korslidande för hela världens syndare: ”Förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Hans förbön fullbordar psalmistens ord: ”Om än jorden är i upplösning med alla som bor på den, är det jag som ger dess pelare stadga.” (Ps 75:4) Det är denna fullkomliga förbön som kyrkan frambär varje gång hon firar den heliga eukaristin, Kristi offer för levande och döda. Varje bön och förbön är infogad i Kyrkans bön och frambärs i kraft av Kristi offer.

Det sublimaste möter det enklaste. Bönens obegripliga mysterium är samtidigt det enklaste av allt. Med lite god vilja kan vi åtminstone vara påträngande. Bönen är både en uppgift och en tillflykt. När vi harmas, oroas eller förlamas av världens synder. Vår viktigaste insats är förbönen. När vi själva har förlorat modet genom egen synd. När tankarna och bekymren för oss vilse eller när hjärtat är kallt och hårt som sten. ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare.” Uthålligt. Påträngande. Ofta.

”Vi bör veta”, säger den helige Benedictus, ”att vi inte blir bönhörda på grund av våra många ord utan genom hjärtats renhet och förkrosselsens tårar.” (RB 20:3) Men också den som saknar både renheten och den hälsosamma förkrosselsen kan vara lite påträngande. Det tvingar oss att vara närvarande. På botten av vår intighet. När vi förstår att bönen är det enda som återstår. Bönen blir enkel och verklig. Det är då mörkret blir ljust.

När vi ser oss om, upptäcker vi att också det är ett verk av nåden. Som Benedictus uttrycker det: ”Innan ni ropar till mig, skall jag säga till er: ’Se, här är jag.’. I sin godhet visar oss Herren livets väg.” (prol RB 18), också när han manar oss till uthållig och påträngande bön.

Amen.