HELIGA TREFALDIGHETS DAG 2004

Enhet och trefald

Vi har firat jul, påsk och pingst, de stora händelserna i Guds räddningsaktion. Hur han sänt sin Son och sin Ande för att frälsa oss. Hur han utblottat sig själv som människa, älskat oss in i döden, och sänt sin Ande för att vi skall ha liv, evigt liv. Idag på Trefaldighetsdagen ser Kyrkan ”bakom” Guds gärningar. Hon ser in i själva Gudomen, rakt in i solen. ”Treenighetens mysterium handlar om vem Gud är i sig själv”, säger katekesen. Den är ”källan till alla andra troshemligheter”. Det som hänt i frälsningshistorien har sin källa i Guds innersta. Också där sker ett givande och tagande. I en enhet, som samtidigt är en trefald. Men en trefald som inte förminskar enheten utan är dess högsta uttryck. Fadern föder av kärlek och i evighet Sonen. Sonen är ”född av Fadern före all tid”, som vi bekänner i trosbekännelsen. Fadern utger sig själv i Sonen. Därför är Sonen Faderns Son och fullkomligt ett med honom. Anden är inte en tredje, utan utgår också av Fadern och fullkomnar och bekräftar Enheten, som ett kärlekens sammanhållande band. Samtidigt är Anden en person, ty i Gud finns ingenting opersonligt.

”Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”, säger en kyrkofader (Gregorios av Nazianzos). Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fadern vore ju inte Fader utan sin Son. Lika lite som Sonen vore Son, utan enheten med sin Fader. Och Anden överträffar dem båda i ödmjukhet, om jag får tala som ett barn. Han vittnar hela tiden om Sonen och leder till Fadern. De tre Gudomspersonerna utger sig själva i varandra, de genomtränger varandra, de finns i varandra, samtidigt som de var och en är personer.

”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofader, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han har sin glädje i att inte vilja eller göra något annat än det som Fadern vill och gör. Otaliga exempel i evangelierna vittnar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Redan Sonens namn, Kristus, är ett treenighetsnamn. Kristus betyder ”den Smorde”. Han är ”smord” av Fadern med Andens olja, den olja som genomtränger varje fiber av hans väsen. Anden skulle ju redan enligt profeten vila över honom. Det är en glädjens olja, som bär frukt i en glädjens enhet: ”Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja” (Ps 45:8).

Det är lätt att få svindel när man tänker på Treenighetens mysterium. Någon blir rentav irriterad. Varför skall det vara så krångligt? Men alternativen är tämligen bistra. När tron på den Treenige försvinner så intas scenen antingen av tron på den upphöjt Ende, den ”Ensamme”, som kräver underkastelse och driver kärleken och friheten på flykten. I andra diket flyter man omkring i det svärmiska flummet, där allting upplöses, inklusive människans värde och värdighet. Den svärmiska panteismen, där allt ges ett drag av gudomlighet, tycks också kunna samarbeta med nyhedniskt mångguderi, dyrkan av ”krafter” och ”makter”.

Tron på den heliga Treenigheten är både det högsta och mest sublima, samtidigt som det är det mest konkreta och praktiska. Det är svaret på människans och den mänskliga familjens djupaste behov. Vår tro vittnar om att denna längtan har sitt ursprung och sin uppfyllelse i Gud själv, och bara där. Vårt skriande behov av en enhet som inte upphäver men fullkomnar mångfalden. Både i familj, samhälle och värld. Kyrkans djupaste väsen är denna ”försonade enhet”. Fäderna kallar henne ”den försonade världen”.

Någon undrar varför läran om den Treenige Guden inte är klarare formulerad i den heliga Skrift? Samme kyrkofader kommer oss till hjälp. ”Det gamla förbundet förkunnade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt; det nya förbundet uppenbarade Sonen och antydde Andens gudom. Nu bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydligare.” (Gregorios av Nazianzos) Det hade varit för riskabelt, barnsligt uttryckt, att uppenbara hela sanningen på en gång. Ögat bländas av alltför starkt solljus. Vår moder Kyrkan leder oss stegvis in i den fulla sanningen. Inte enbart genom katekes och undervisning, men genom att lägga liturgins och bönens ord i vår mun. Ord som för oss in i verkligheten. När den helige Benedikt anger hur gudstjänsten skall firas säger han: ”När försångaren tar upp Gloria (inledningsordet till ”Ära vare Fadern…), reser sig alla genast upp för att hedra och vörda den heliga Treenigheten” (RB 9:7). Det handlar inte så mycket om att tänka på Treenigheten, som att leva i den. Hela vårt liv, från dopet i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, varje mässa, varje dag och varje steg, sker i den allraheligaste Treenigheten. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till” (Apg 17:28).

Aposteln Paulus säger: ”En är Gud och allas Fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt” (Ef 4:6). De tidiga kyrkofäderna förstod detta som en antydan om Treenigheten. Fadern är alltings källa och ursprung, upphöjd över allt skapat. Ingenting finns som inte har sitt ursprung i honom, han som själv är oskapad, evig och ofattbar. Men Fadern har inte lämnat sin skapelse. Han verkar genom allt. Redan i skapelsen verkar han genom sitt ord, som skapar allt och ger det dess mening och gestalt. Utan ”det blev ingenting till av allt som finns till”, säger Johannes om detta Faderns Ord. Det är Faderns Ord som ger alla ting dess mening och gestalt. Men Fadern finns också i allt, genom sin Ande. Det är därför det lever. ”Himlen är skapad genom Herrens ord och alla dess härskaror genom hans muns anda” (Ps 33:6). Därför är betraktandet av det minsta ting en treenighetsupplevelse, säger Maximos bekännaren. Tingets eget vara leder oss till Fadern, dess mening eller logos talar till oss om Logos (Ordet), och dess utveckling mot fullkomlighet och skönhet uppenbarar den livgivande Anden (Olivier Clément).

Sin fullbordan får detta när Ordet blir kött i Marias Son genom den helige Ande. Och när människan genom tron på Sonen själv blir delaktig av Anden och därmed blir son eller dotter till Fadern. När vi har blivit levandegjorda i Anden lever Kristus själv i oss. I honom kan vi ropa: ”Abba! Fader!” Det är Anden som ropar i oss.

Kyrkan lär sina barn att ständigt upprepa: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet.

Amen.