Annandag Pingst 31 maj 2004 – firad som –

Jungfru Marias Besök

Rom 12:9-16b Luk 1:39-56

Överträffa varandra i ömsesidig aktning

Den helige Benedictus citerar i sin regel detta ord av aposteln Paulus. Därmed beskriver han mötet mellan bröder och systrar. I ett sådant möte sker något. Vi ser det i dagens fest, i mötet mellan jungfru Maria och hennes släkting Elisabet i Juda bergsbygd.

När Maria ställde sin fråga till ängeln Gabriel, hur hon skulle bli moder utan att veta av någon man, säger ängeln inte bara att helig Ande skall komma över henne. Han berättar även att Elisabet också väntar en son, trots att hon var kommen till hög ålder. Maria skyndar iväg för att besöka Elisabet. Hon dröjer inte, hon skyndar, står det. Hon går till Sakarias hus och söker upp Elisabet. Hon hälsar henne. Genom denna hälsning sker något i Elisabet. Barnet som hon bär i sitt sköte spritter till i henne och hon fylls av helig Ande.

Det är frukten av Marias hälsning. Hälsningen befruktar och tydliggör. Genom hälsningen bekräftas Elisabet i sin egen person och sin egen kallelse. Hon finner sitt jag när Maria hälsar henne. Genom Marias tilltal blir Elisabet ett jag. Genom att tilltalas som ett ”du” blir människan ett ”jag”, säger Martin Buber. ”Der Mensch wird am Du zum Ich.”

Så kan Elisabet besvara hälsningen. Hon kan överträffa den i ännu större aktning. Hon ropar med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig.” Elisabet är fylld av aktning och förundran. Det finns ingenting självklart i ett möte mellan två människor, ingenting vanligt eller trivialt. Inte ens om vi möts flera gånger om dagen. Varje möte är heligt. Regeln föreskriver att vi inte får tilltala varandra med bara namnet (RB 63:11). Mötet med den andre är alltid större. Elisabet frågar förundrad: ”Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig?”

Avgörande verktyg i mötet med varandra är våra ord och våra öron. Elisabet säger: ”När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.” Elisabets öron öppnar hennes ögon för vem Maria är och vad som hänt med henne. ”Salig är hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”

Mötet går mot sin kulmen.

Maria har hälsat Elisabet och visat henne vördnadsfull aktning. Elisabet har hört Marias hälsning och besvarar den i förundrad glädje och tillbedjan. Kulmen och fullbordan av alla sådana möten hör vi i Marias svar: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: har han vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.”

Amen.