Pingstdagen 2004

Apg 2:1-11 Rom 8:8-17 Joh 14:15-16, 23b-26

Hjälparen

Dånande stormvind och tungor av eld. Det är de yttre tecknen för den helige Ande den första pingstdagen i Jerusalem. Stormvinden skakar huset och platsen. Tungor av eld fördelar sig på var och en av de närvarande. Människorna förvirras och förundras. Den omskakande händelsen påminner om hur Gud slöt förbund med sitt folk vid Sinai berg. Den Gud som var dramatiskt annorlunda än de maktlösa avgudarna. Den Gud som väckte förfäran och förskräckelse, men ändå steg ner till sitt folk för att ingå förbund med dem i kärlek och barmhärtighet. Kyrkan vet att Anden inte bara är en kraft, vilken som helst. Med gudomlig suveränitet blåser Anden vart den vill. Anden är den tredje personen i Gudomen. Anden är Gud.

Samtidigt berättas det att alla närvarande hörde och förstod vad de galileiska lärjungarna talade. Oberoende av vilket land de kom ifrån hörde de dem på sitt eget språk tala om Guds väldiga gärningar. Därmed skapas en enhet mellan alla som hör evangeliet. De förstår och förenas. Språkförbistringen från Babels torn övervinns. Vi anar den upprättade enheten mellan alla folk och stammar, den katolska kyrkans enhet i mångfald.

Det hela ägde rum på judarnas pingstdag, vilken firades på den femtionde dagen efter påsk. Pingstdagen var en skördefest för judarna. För de kristna blev det den fest där Kyrkan skördar frukterna av Jesu Kristi påsk. Hans övergång genom död till liv utgjuts över hela kyrkan. Hans Ande, hela Jesu gärning och person, tar sin boning i kyrkan.

Det var vad Jesus hade lovat i sitt avskedstal till lärjungarna. Vi hörde det i dagens evangelium: ”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid… Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er.” Den Herre som lämnar dem i yttre synlig gestalt kommer tillbaka. Men nu på ett nytt sätt. Genom sin Ande tar han sin boning ibland dem. När lärjungaskaran växer vidgas därmed hans närvaro över hela jordens krets. Genom Anden är Kyrkan förlängningen av Jesu närvaro på jorden. Det är ju vad Saul får höra på Damaskusvägen, när han frågar vem det är som gjort honom blind, han som med glödande hat hade förföljt de kristna: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.” Den upphöjde Herren identifierar sig med sin Kyrka. Anden förlänger och sprider till kommande tider och folk den Jesu närvaro vi läser om i evangelierna. Som vi bad i kollektbönen: ”Genom pingstens Ande samlar du och helgar kyrkan bland världens alla folk och länder.” Anden förlänger och globaliserar Kristi person och verk.

Han hade till och med sagt: ”Det är för ert bästa som jag lämnar er.” Genom sin Ande skulle han vara, inte bara mitt ibland dem, utan i dem. I efterhand förstår lärjungarna vad Jesus undervisat dem om i olika bilder. Kyrkan som det nya templet, som Kristi kropp, som grenarna i vinträdet.

Men inte nog med det. Anden fullbordar Kristi verk. Också Jesu ord och hans kyrka kan stelna och fastna på halva vägen. Bokstaven kan döda, också i det nya förbundet. Pingsten fullbordar påsken. Det är ett nytt liv som uppstod ur den tomma graven och som ska ta gestalt i kyrkan och i den troende.

Jesus beskriver sin Ande som en Hjälpare. Ordet betyder försvarare, advokat, en som vädjar för oss hos Fadern. Ordet betyder också tröstare. Hur skulle lärjungarna kunna förbli i den vänskap och närhet till Herren som vuxit fram under hans jordeliv? Och hur skulle de kunna förbli trogna mot det han lärt dem? ”Hjälparen, den helige Anden skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.”

I andra läsningen beskriver aposteln Paulus Andens verk i den troende. Först konstaterar han: ”Den som är kvar i sitt köttsliga sinnelag kan inte behaga Gud… Den som inte har Kristi ande tillhör inte honom.” Man kan inte lura Gud. Läpparnas bekännelse har ingen betydelse, om det finns medveten synd i hjärtat. Fromt tal och andliga vårkänslor är ingen genväg förbi omvändelse, ånger och bot. Men till den ödmjuke och botfärdige säger han, och hans tal vibrerar av glädje och frimodighet: ”Visserligen är kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten.” Tron på den Uppståndne är inte bara en torr kunskap i huvudet. ”Gud Ande bor i er”, säger aposteln. Det nya livet har tagit sin boning i vårt innersta. Lika visst och sant som att Jesus har uppstått från de döda. Det är samma verklighet det handlar om: ”Om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans Ande bor i er.”

I nästa vers påminns aposteln om att vi ännu inte är framme vid målet. Vår ”köttsliga natur” gör sig ännu påmind. Tyvärr. Men vi har inga skyldigheter mot den. Vi står inte i skuld till den. Vi behöver inte dras med av frestelsen. Ännu mindre av konvention och dåliga vanor. Och allra minst av klenmod, uppgivenhet och förtvivlan. Vi har en Hjälpare. ”Alla som leds av Ande från Gud är Guds söner”, säger aposteln. Det handlar om befrielse. ”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en Ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ’Abba! Fader!’”

Vi har en Hjälpare. Vi tror på den helige Ande. Den Ande som tagit sin boning i vårt innersta för att fullborda Guds verk i oss. För att fullborda vår efterföljelse. Så att vi inte längre lyder av fruktan för straff, som slavar. Inte heller för lönens skull, som legodrängen eller daglönaren. Utan som söner och döttrar, av kärlek till Kristus och det goda.

”Genom kärleken blir man lik Gud”, säger Cassianus (Det vidgade hjärtat, Artos 2002, s.90). ”Då gläder man sig över det goda därför att det är gott och man slutar irritera sig över syndarnas laster eftersom man älskar tålamod och saktmod lika mycket som kärleken. Man… glömmer inte att man själv under lång tid har varit anstucken av en liknande lidelse och att man blev befriad genom Herrens barmhärtighet. Ja, man minns att befrielsen inte kom av egen kraft… utan att man har Gud att tacka för sitt helande.”

Aposteln förlorar sig inte i flum och luftiga drömmar. Ändå antyder han den hisnande erfarenheten. När vi står på botten av den egna vanmakten, öppnas dörren för att också erfara och känna Andens närvaro. ”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.” Staretsen Siluan säger: ”Anden känns igen på smaken.” Längre fram säger aposteln: ”Anden vädjar för oss med rop utan ord.” (Rom 8:26)

Så kommer aposteln till besinning igen. Teologen Paulus drar den nyktra men hoppfulla slutsatsen: ”Är vi barn, så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.”

Den första gåvan och underpanten på denna slutliga härlighet är den helige Ande. Låt oss be om och i glädje ta denna gåva i besittning och nu bekänna den tillsammans med hela Kyrkan.

Amen.