Skärtorsdagen 2004

2 Mos 12:1-8, 11-14 Psalt 116:12-13, 15-18 1 Kor 11:23-26 Joh 13:1-15

Bägaren

Med denna mässa firar Kyrkan instiftandet av den heliga eukaristin. Vi firar ”kalkens, bägarens, födelsedag”. Samtidigt inleder kyrkan de Tre heliga dagarnas liturgi, Sanctum Triduum, kyrkoårets källa och höjdpunkt. Den inleddes redan denna dags förmiddag genom oljevigningsmässan i stiftets domkyrka. I vårt geografiskt stora stift firades den också i Göteborg och i Malmö, eftersom alla präster helst bör delta, samlade runt sin biskop. Förutom att de heliga oljorna välsignades och togs med till de olika församlingarna, förnyade också prästerna sina prästlöften. Påven skriver också denna dag ett brev riktat till kyrkans alla präster. I brevet påminner han om sambandet mellan eukaristin och prästämbetet. ”Det finns ingen eukaristi utan prästämbete, lika lite som det finns ett prästämbete utan eukaristi.” Det var vid instiftandet av eukaristin som vår Herre också gav apostlarna och deras efterföljare sitt uppdrag och sin fullmakt: ”gör detta till min åminnelse.” Påven skriver: ”De två sakramenten föddes samtidigt och är förenade till tidens ände.” Brevet fortsätter: ”Genom prästens fattiga händer gör Kristus sitt offer närvarande i tiden – vi kan bara falla på knä och tyst tillbe trons höga mysterium.”

Vi firar ständigt den heliga eukaristin – och kan lätt bli hemmablinda. Låt oss ta ett halvt steg ”tillbaka” och se den i ljuset av dagens responsoriepsalm, 116 ur Psaltaren. Psalmens första del vittnar om en människa i nöd. ”Dödens snaror omgav mig… jag var i nöd och förtvivlan.” Men bedjaren åkallade Herren – och blev bönhörd. ”Han lyssnade till mig när jag ropade.” Så ställer han frågan: ”Hur skall jag återgälda Herren alla hans välgärningar mot mig?” – Också vi är ju bönhörda. Det stora bönesvaret är vår Herre, hans död och uppståndelse. Hur skall vi tacka Herren? Hur lever vi i tacksägelse?

Psalmistens svar lyder så: ”Jag lyfter räddningens bägare.” Bedjaren gick till templet och frambar ett offer, ett dryckessoffer vid templets altare. Hans inre tacksamhet tog sig uttryck i detta offer. Kyrkan ”känner igen sig” i denna formulering. Hon läser detta som en profetia om den eukaristiska bägaren, det Nya förbundets kalk. I detta perspektiv fick ”nattvarden” sitt förnämsta namn, eukaristi, som betyder tacksägelse. Eukaristin är kyrkans stora tacksägelse för Kristi gåva och gärning. Eukaristi är tacksägelse, förundran, lovsång, tillbedjan. Kyrkan gör psalmistens ord till sina egna: ”Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning.” Påvens encyklika förra året om eukaristin manar till just detta, fördjupad förundran inför eukaristins stora gåva.

Steget är kort till vårt livs avgörande fråga, om vårt liv skall sluta i tacksamhet – eller bitterhet? Något tredje finns inte. Antingen fullbordas det i tacksamhet, eller deformeras det av bitterhet. Inte heller kan vi gömma oss med ett glatt yttre, medan bitterheten göms i hjärtats dolda skrymslen. Hur blir hela livet tacksägelse? Ingen förskonas ju från motgångar, orättvisor och lidande.

Den bibelkunnige vet att bägare i Skriften inte bara står för glädje och lovsång. Bibeln berättar inte bara om den bägare som flödar över av nåd och trygghet (Psalt 23:5). Bägaren innehåller också smärta, lidande och offer. Jesus skall snart påminna Petrus om det: ”Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?” (Joh 18:11)

Också här är psalm 116 profetisk, när den fortsätter: ”Dyrt aktad i Herrens ögon är hans frommas död.” (Bibel 2000 översätter: ”De trognas liv är dyrbart i Herrens ögon”, men sakligt gör det ingen skillnad.) Kyrkan känner igen sig, i ljuset av sin Herres liv. Det var genom att bejaka sitt kors, som Herren nådde fram till uppståndelsen. Vägen till den fullbordade tacksägelsen går genom lidande. Försöken att hitta ”genvägar” är dömda att misslyckas. Vi kan inte välja ut bara de ”lätta” delarna av tron. Evangeliet förskonar oss inte från lidande, men visar vägen genom korset till uppståndelsen.

Kyrkan känner igen sin eukaristi i detta mönster. Eukaristin är både närvaro och offer. Både nådens överflöd och Kristi offer. ”Detta är min kropp som offras för er.” ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi…”. Kyrkan känner igen sin eukaristi i psalmistens profetia. Hon gör det för att visa oss vägen. För att göra våra liv ”eukaristiska”, utan att blunda för någon sida av livets villkor. Vägen till tacksägelse består inte i att blunda för det kors och det lidande som ges oss, utan i att följa Kristi väg, gå in under korset vid Jesu sida. Detta gör vi i varje eukaristi när vi förenar våra lidanden med Kristi lidande. Genom att bära fram dem tillsammans med bröd och vin, de gåvor som förvandlas på altaret, och ges oss i den heliga kommunionen, för att också våra liv skall förvandlas och bli lika honom som ”antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” (Fil 2:6). Vårt offer saknar ju värde utan Kristi offer. Det enda offer vi kan bära fram är hans offer, det han lägger i sin kyrkas händer. Som kyrkan ber i den första eukaristiska bönen: ”Vi frambär de gåvor du själv har givit…” När vi bejakar Kristi väg och deltar i Kyrkans eukaristi fullbordas samtidigt hjärtats djupaste längtan att hela vårt liv skall bli ett tacksägelsens offer.

Därmed är vi redan i denna mässas heliga evangelium, där Jesus tvättar sina lärjungars fötter. Men också detta är ”förutsagt” i vår psaltarpsalm: ”Herre, jag är din tjänare, bara din tjänare…” Eukaristin kan inte skiljas från dagens möda och vardagens trohet. Vi får hjälp att upptäcka glädjen i att vara tjänare. När vi gör det vi kan för vår nästa, är det Herren vi tjänar. Han lönar oss med att prägla sin bild i oss, som han lät sina anletsdrag prägla den duk Veronica räckte fram på hans lidandesvandring. Eukaristin fortsätter i den dagliga mödan och tjänsten. Också mödan blir ”eukaristisk”.

Ingenting är privat. Eukaristin lär oss att vi är infogade i något större. Psalmen berättar om bedjarens glädje över att infria sina löften ”inför hela hans folk”.

Det är vad som sker i den heliga eukaristin, när vi ”lyfter räddningens bägare” och föregriper den eviga tacksägelsen.

Amen.