PALMSÖNDAGEN 2004

Jes 50:4-7 Fil 2:6-11 Luk 22:14-23:56

Inledningsord när kvistarna välsignas

Kära systrar och bröder, under fastan har vi försökt att bereda oss för påsken. Idag går vi in i stilla veckan. Med hela kyrkan firar vi hur vår Herre rider in i Jerusalem. Folket hyllar honom med Hosianna-rop, den messianska kungs­sången. Man har sett tillräckligt många av hans märkliga gärningar. Ändå återstår den största, hans död och upp­stån­delse. Frivilligt går han lidandet och döden till mötes. Låt oss nu följa honom på hans lidandes väg. Låt oss använda de verktyg som kyrkan ger oss, bära fram ett generöst offer i dagens kollekt, gå korsvägen (se Oremus s.197ff), inte skjuta upp att gå till bikt, förbereda oss för de stora gudstjänsterna, söka så mycket stillhet som är möjlig, så att vi får del av korsets nåd och uppståndelsens nya liv.

Efter evangeliet (Luk 19:29-40)

Hosiannaropen väcker motstånd. Man försöker få tyst på sången. Då säger Jesus: ”Jag säger er att om lärjungarna tiger, kommer stenarna att ropa.” Till och med stenarna vet vad påsken handlar om. Hur mycket mer då blommorna och träden, fåglarna och djuren, stjärnorna och galaxerna. Hela universum förvandlas genom Kristi påsk. Men människan, skapelsens krona, vi som är skapade att med vår fria vilja tillbe och lovsjunga, vi är blinda, tröga och kalla. Våra hjärtan är som sten. Det är våra hjärtan som behöver värmas och vidgas av den gudomliga nåden. Låt oss följa Kristus på hans lidandes väg så att våra hjärtan blir upplysta av påskens strålande ljus och glödande värme.

– – – –

Låt oss som folket i Jerusalem ropa och jubla mot Kristus, vår Herre, och följa honom på hans väg.

Predikan

I kollektbönen samlar och tillämpar kyrkan det vi hört i passionen och det denna vecka handlar om. Jesus är vår förebild och vår frälsare. Vår förebild i ödmjukhet, vår frälsare genom att härda ut till slutet.

Hans ödmjukhet, i allt som han fick utstå, är vår förebild. Men inte en förebild, vilken som helst. När vi följer honom, när vi ödmjukar oss som han ödmjukade sig, sker det som måste ske med oss, att vi dör från den trånga själviskheten och från högmodet, och får ett nytt liv i gåva, vi blir lika honom. Hans drag präglas i oss. Som Veronica fick tillbaka den duk hon räckt fram för att torka hans ansikte, men nu präglad med hans drag. Eller som den botfärdige rövaren fick löftet att vara med honom i paradiset. Det är inte övermänsklighet som krävs, utan tro och ödmjukhet. Den ödmjuka tro som följer Jesus och håller fast vid honom, vad som än händer.

Amen.