FJÄRDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” 2004 – Mariavall

1 Kor 12:31-13:13

Störst är kärleken – men varför?

Inget ord är så stort som kärleken, och inget är heller så missbrukat. Knappast någon text i bibeln väcker så mycken genklang som kärlekens Höga Visa i 1 Korintierbrevet, men vad betyder den? Det handlar ju inte om den romantiska kärleken, ännu mindre om sentimentalt flum. Ändå finns det något i aposteln Pauli ord som får också hans argaste kritiker att sänka garden. För ett ögonblick väcks något till liv i människan. Tänk om vi kunde leva så? Vi anar: Så är livet tänkt. Intuitivt förstår vi. Men att förklara det är näst intill omöjligt. Det är lika svårt som att förklara skönheten hos ett konstverk. Ändå tror jag vi har nytta av att göra ett försök. Aposteln säger ju själv att ”kärleken har sin glädje i sanningen.”

Den kristna församlingen i Korint hade fått stora andliga gåvor. Profetisk gåva, tungotal, förmåga att bota sjuka, kunskap om trons hemligheter. Samtidigt fanns där splittring, avundsjuka och allsköns moraliska brister i umgänget mellan de troende. Aposteln tar ner församlingen på jorden. Inga andliga gåvor är något värda, säger han, utan kärlek. Stora ord och åtbörder i ”det religiösa rummet” saknar värde om det inte märks i ” vardagsrummet”. Han kallar sådant ”ekande brons och skrällande cymbal”. Så långt kan nog de flesta instämma, i teorin. Även om det kan vara svårt att höra det, när det gäller en själv.

Men också objektivt sett goda gärningar kan vara tomma. Inte ens den som delar ut allt han äger till de fattiga, eller fanatiskt låter bränna sig på bål för trons skull, har vunnit något, om han saknar kärlek. Också detta kan nog erfarenheten bekräfta, med lite eftertanke. Även en imponerande insats för andra människor kan ha en falsk biton, vara mekanisk och sakna liv. Man kan beundra sådant, men det väcker ingen glädje. Som när ett musikstycke framförs med teknisk briljans, men utan känsla för musik. Eller när någon vinner en debatt, men förlorar en medmänniska. Utan kärlek är också den ” goda” gärningen tom.

Redan här anar vi något av kärlekens innersta väsen. Kärleken är ömsesidig och går därför ut ur sig själv. Den lämnar det falska jaget, själviskheten. Den ser vad som är bra för den andre och handlar därefter. Den barmhärtige samariten såg den som låg vid vägkanten och handlade därefter. Den gode herden leder sina får till det bete som ger näring och är beredd att försvara dem mot tjuvar och vargar, också med risk att själv bli sårad.

Redan här anar vi kärlekens tydligaste handling. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.” (Joh 3:16) Gud går ut ur sig själv för att visa sin bortgångna mänsklighet saklig, kärleksfull omsorg.

Aposteln blir konkret och vardaglig. ”Kärleken är tålmodig och god.” En pampig insats kan nog göras av de flesta. Ofta sneglar då redan blicken mot den egna lönen. Men kärleken är ”inte skrytsam”. Inte heller är den ” stridslysten” och ”uppblåst”. Det är ju lättare att gå på korståg mot ondskan än att vara trogen i det lilla som ingen ser. Det är större att hålla bedrövelsens sjukdom borta från sitt eget hjärta, än att fördriva sjukdomar och feber hos andra (Cassianus). Den som fått sina ögon öppnade för sanningen behöver lära sig att kärleken inte är ”utmanande”, inte heller ”brusar upp”. Vi kommer ihåg lärjungarna som ville be ner eld från himmelen över den by som inte ville ta emot Jesus. ”Låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen”, säger samme apostel (Ef 4:15). Alla andra dygder måste formas och präglas av kärleken. Katekesen kallar kärleken för ”dygdernas gestaltande form.”

Så långt kan vi låta oss undervisas, men när vi hör aposteln säga att ” kärleken uthärdar allt” börjar det bli svårt. Måste inte kärleken ”dra gränser”? Den naturgivna kärleken till de närmaste, moderskärleken, kärleken till vänner och meningsfränder, kärleken till det egna landet, till den egna klassen eller rasen, sådant har sina gränser. Den drar gränser just kring dem som av naturen står oss närmast. Men här beskriver aposteln något som överskrider sådana gränser. Den överskrider också gränsen för den egna förmågan, den som säger: Nej, det här klarar jag inte. Detta utsätter jag mig inte för! Här passeras sådana gränser. Som när Jesus i Bergspredikan uppmanar oss att inte bara älska bröder och vänner, utan också fiender och dem har som sårat och kränkt oss. Dem som vi i vår synd spontant avskyr och tycker illa om. Kärleken uthärdar allt, säger Paulus.

Det är då vi frestas att sluta lyssna. Att dra en gräns för vad vi vill höra. En gräns vid vår egen förmåga. Men då riskerar vi att missa själva poängen. Det aposteln beskriver är något utöver den egna förmågan. Något som måste ges oss. Av någon som äger denna förmåga och som själv älskar oss så mycket att han vill ge oss den, långt innan vi själva är det minsta älskvärda. ”Medan vi ännu var syndare…”, säger aposteln (Rom 5:8). Vi anar nyckeln till kärlekens Höga Visa. Det är inte en idé eller ett ideal aposteln beskriver, utan en person. Det är sin Herre aposteln har i åtanke. Vi kan ersätta ordet kärlek i kapitlet med namnet Kristus. Kristus är tålmodig och god, allt bär han, allt uthärdar han, han ”upphör” aldrig.

Frågan är därför vad vi gör när vi kommer till gränsen för vår egen förmåga. När krafterna tycks uttömda och det är så mycket lättare att dra gränser. Dra sig undan. Nöja sig med att inte överträda buden. Stanna under lagen. Här avgörs det. Om vi vågar se och lita på evangeliet, som säger att Kristi kärlek inte upphör, att han inte avvisar den som kommer till honom med ett botfärdigt hjärta. Han uthärdar allt. Också syndaren som ständigt kommer tillbaka med samma eländiga synder. Det avgörande är att inte dra sig undan. Vägen till den mogna kärleken går via biktstolen och ett ödmjukt deltagande i den heliga eukaristin. För att på ödmjukhetens väg upptäcka att kärleken hela tiden utgjuts i våra hjärtan.

Ty kärleken är ömsesidig. Och förenar den som älskar med den som älskas. Så att den älskade blir lik den som älskar. Ändå är den till sitt väsen ömsesidig. Den stannar inte i ett mottagande. Aposteln visar att kärleken är ett växande. Från barnstadiet till den vuxna mognaden. ”Sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga,” säger han. Barnet kan inte låta bli att ge efter för sina emotionella behov. Långsamt får det lära sig att styra och tukta sådant, som annars skulle växa vilt. I kärlekens skola får vi lära oss att vi inte behöver ge efter för irritation och vrede, för självömkan och avundsjuka. Inte främst för att lagen kräver eller förbjuder, utan för vi är mottagna som söner och döttrar, kallade att älska det goda för dess egen skull. Slaven lyder av fruktan för straff. Daglönaren för att få lön. Sonen eller dottern vill göra Faderns vilja. Ha sin lust i det. Att gå i kärlekens skola (schola caritatis), som cistercienserna kallar klostret. ”Ingenting hårt och inget tungt är det,” säger den helige Benedictus. Även om det kan kräva ”lite stränghet för att utrota fel och bevara kärleken” (prol 47). Någon frågade: ”Är det svårt att älska?” och fick svaret: ”Inte för den som gör det”. ”Lär av mig”, säger Jesus, ”som har ett milt och saktmodigt hjärta”. Det är på den vägen vi upptäcker att hans ok är milt och hans börda lätt (Matt 11:30). Paulus beskrev det som en väg, ”en övermåttan härlig väg”, som den gamla översättningen uttryckte det. Också den helige Benedictus kallar det en livsväg, där ”hjärtat vidgar sig och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma” (prol 49).

Är det då så underligt om aposteln kallar kärleken störst? I apostelns ord känner vi igen dragen av den Herre som skapat, återlöst och helgat oss. Det är hans röst som aposteln förmedlar. Benedictus formulerar det så: ”Kära bröder, vad kunde vara oss ljuvligare än denna Herrens röst? Se i sin godhet visar oss Herren livets väg” (RB prol 19f).

Amen.