Kroppen och lemmarna

3 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

1 Kor 12:12-30

Kroppen och lemmarna.

Aposteln Paulus är inte den förste att använda bilden av kroppen och lemmarna. I antiken används bilden för att beskriva förhållandet mellan de olika gåvorna och uppgifterna i samhället. Konstnärer och vetenskapsmän har fascinerats av människokroppen, av dess skönhet och harmoni, av dess samspel mellan olika lemmar och funktioner. Mellan synligt och osynligt, mellan andligt och kroppsligt. En mångfald, som ändå kan samordnas och styras för att utföra de mest skiftande handlingar. En tanke, dvs. något osynligt och okroppsligt, kan få kroppen att med perfekt harmoni utföra en komplicerad handling, gå balansgång på ett smalt rep eller framföra hisnande vacker musik. Också de enklaste handlingar kan utföras med stor skönhet, utan att man ens tänker på det, att gå, att sitta, att tala, att laga mat eller gräva i trädgården. Ännu mera förunderligt är det när människor samarbetar i harmoni och endräkt, trots inbördes olikheter. Allra skönast är det när de lever i inbördes kärlek, när olikheten fördjupar och fullbordar enheten. Så är det tänkt, Guds goda skapelse, framsprungen ur tillvarons urkälla, Den Heliga Treenigheten. Med skönhet, vishet och kärlek är vi skapade.

Samtidigt vet vi att en sabotör har nästlat sig in och ockuperat människans hjärta. Enhet förvandlas till splittring, harmoni till disharmoni. Olikheten föder konkurrens. Glädjen över de andras gåvor förvanskas till avund. Synden kan inte skapa något nytt. Den kan bara vanställa och förvrida. Den karikerar och förfular. Därför blir talet om enhet och mångfald ofta bara ett tal, tomma ord eller luftiga ideal.

När aposteln målar bilden av kroppen och lemmarna så stannar det inte vid ord. Han talar om Kristus och om hans Ande. ”Liksom kroppen är en och har många delar. så är det också med Kristus.” I sina senare brev, fr.a. Efesier- och Kolosserbreven, skall han fullborda denna undervisning. Allting, alla människor, är försonade, nyskapade och återförenade i den förhärligade Kristus. Augustinus skall kalla det för ”den totale Kristus”, där alla och allting har återfått sin plats under ett enda huvud, en enda Herre. Men här i Korintierbrevet undervisar han enklare. Han talar om hur vi infogas i denna återställda enhet. ”Med en och samme Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp.” Varhelst ett dop äger rum i den Treeniges namn är det samme Ande som verkar. Det är en både andlig och kroppslig handling, ett sakrament. Den döptes kropp blir en lem i Kristi uppståndna kropp. Detta förstärks och får näring i den heliga eukaristin, där kommunikanten får del av Kristi kropp och blod. Gåvan är densamma genom alla tider. Det är samma Kristi offer som frambärs och tas emot i varje mässa.

Därför blir kommunikanten det han/hon tar emot, Kristi kropp, ”ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Att de kristna utgör Kristi kropp hade aposteln fått lära sig redan på Damaskusvägen. (Det är ju idag också Pauli Omvändelse dag, som sammanfaller med den ekumeniska böneveckans avslutning.) Han som förföljt de kristna får ju av den himmelska rösten höra frågan: ” Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Den himlafarne identifierar sig med dem som tror på honom. ”Jag är Jesus, den som du förföljer.” (Apg 9:4-5) Den antika bilden av kroppen och lemmarna blir därmed kristnad och fullbordad. Den enhet i mångfald, som inga mänskliga åtgärder eller höga ideal kan åstadkomma, fullbordas av tillvarons Skapare och Herre. Detta försoningsverk, detta återställande av allas enhet, är själva frälsningen. Kristi Kyrka, hans kropp, är inget tillägg, det är fullbordan av Kristi död och uppståndelse, det är den fullbordade frälsningen. Ofta kallas Kyrkan av fäderna för ”den försonade mänskligheten”. Kyrkan är mer än en sammanslutning av troende individer. De troende skulle inte vara troende om inte Kyrkan hade fött dem till detta nya liv i enhet med Kristus och med hela den återlösta mänskliga familjen. Att döpas är lika mycket att förenas med alla andra döpta, som att själv bli född på nytt.

Detta får konkreta konsekvenser. Aposteln jämför de olika lemmarna i kroppen. De är olika, men lika viktiga. Ingen kan förhäva sig över den andre. Vad skulle ögat göra om inte fötterna gick på den väg som ögat ser? Vad skulle handen göra om inte luktsinnet varnade för den giftiga doften? Ingen kan gömma sig bakom sin litenhet. Ingen kan säga: ”Jag är inte öga, jag hör inte till kroppen.” Det kan vara frestande att utesluta och exkommunicera sig själv för att man inte fått de gåvor som andra har fått. Mindervärdeskomplex får inget stöd av aposteln Paulus. Inte heller avunden. ”Gud har gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville.” ”Den Allsmäktige hade kunnat ge alla dygder åt var och en, men i sitt heliga rådslut handlar han så mot oss att var en behöver den andre, och att var och en i den andre finner något han inte har själv, så att ödmjukheten bevaras, kärleken växer och enheten blir känd.” (Aelred av Rievaulx) När vi kastar ut avunden och tackar för de andras gåvor gör vi en upptäckt: deras gåvor tillhör också mig. Vi utgör ju lemmar i samma kropp. ”Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.” ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.” Men ofta är vi blinda och kyrkan måste påminna oss om verkligheten, att jordens rikedomar är till för alla. Kyrkofäderna lär att den rike som samlar på hög, egentligen stjäl från de fattiga. Omsorgen om de fattiga och lidande är omsorg om den kropp vi själva tillhör. ”Det ni har gjort eller inte gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig,” säger Kristus.

Augustinus påminner om vad människan gör när hon fått en sticka i foten. Stickan har fastnat i fotsulan, den lägsta delen av foten, som vi normalt inte ens kan se. Men nu berörs hela kroppen. Hon kan inte gå vidare. Hon letar med sina ögon efter en bekväm plats där hon kan sätta sig ned. Huvudet skickar signaler till de olika lemmarna. Hon böjer hela ryggraden. Med handen vrider hon försiktigt på foten. Med ögat försöker hon hitta var stickan har fastnat. Med fingrar och kanske naglar försöker hon befria sin stackars fot från den tagg som hindrar hela kroppen från att röra sig. Hela kroppen lider med den skadade lemmen och hela kroppen gläder sig när den befriats. Det är vad som händer när vi bistår en nästa i nöd.

Allt den enskilde gör påverkar alla andra. Antingen vi syndar eller vänder om. Varje synd, också den som begås i hemlighet, skadar hela kroppen. Även om bikten sker i enrum, bidrar den till att bota hela kyrkan. Varje knotande och klagan sprider baciller till hela kroppen. Varje tacksägelse, varje kärleksgärning, bidrar till att stärka enheten.

”Ni utgör Kristi kropp”, säger aposteln, ”och är var för sig delar av den.” Det är ingen luftig tanke. Det är frukten av att Gud antagit vår kropp och framburit den som ett felfritt offer åt Gud. Det är den kroppens enhet som vi nu firar i den heliga eukaristin. 

Amen.