ANDRA SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” 2004 – Mariavall

Jes 62:1-5 1 Kor 12:4-11 Joh 2:1-11

Bröllopet

Det var bröllop i Kana i Galiléen. Hela byn var på benen. Festen pågick sannolikt under en hel vecka. Men den beskrivning som evangelisten Johannes ger är förvånande. Vi får knappast veta något om brudparet, och bruden, hon nämns inte alls.

Det vi får höra är att Jesu mor var där. Också Jesus själv och hans lärjungar var inbjudna. Så berättas det hur vinet håller på att ta slut och hur Jesus på ett märkligt sätt förhindrar den hotande skandalen genom att förvandla en stor mängd vatten (c:a 600 liter) till vin. Evangelisten avslutar berättelsen med att säga att Jesus därigenom uppenbarar sin härlighet. Han kallar vinundret ett tecken. Vad säger oss detta tecken? Vad ger det för signaler?

Det talar om fullbordan och överflöd. – De sex stenkrukorna brukade användas vid judarnas reningsceremonier. Vattnet i dessa förvandlas nu av Jesus till något bättre, till vin av bästa kvalitet. Det gamla förbundet med sina reningsföreskrifter ersätts och fullbordas av något som övergår det gamla. Samme evangelist har själv uttryckt det i sitt föregående kapitel: ”Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus”. Mose lag var Guds stora gåva till sitt folk. Den var folkets stolthet och tecknet på att Gud ingått förbund med dem. Men här antyds det som är ännu större. Och detta nya kännetecknas av fullhet och överflöd. ”Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd” (Joh 1:16-17). I ett senare kapitel säger Jesus: ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10). Bröllopsvärden i Kana uttrycker denna sanning, utan att själv förstå det, när han frågar brudgummen varför han sparat det bästa vinet till sist. Jesu under vid bröllopet i Kana är ett tecken för att tiden nått sin fullbordan och att Guds rike är mitt ibland oss. Hela Nya Testamentet vittnar om detta. ”Det gamla är förbi, något nytt har kommit” (2 Kor 5:17). Sjuka får hälsan, hungriga mättas, betryckta upprättas, syndare får förlåtelse, åt de bedrövade ges glädje. Ingen har talat som den mannen talar. Också vindarna lyder honom. Han som vågar säga: ”Jag är vägen, sanningen och livet”; som uppväcker döda och själv ger sitt liv för sina vänner; som får människor att sälja allt de äger och ge åt de fattiga (Matt 19), att gå från kraft till kraft (Ps 84) och bekräfta löftet om att ingenting skall fattas dem (Ps 23). Som får människor att med glädje härda ut i bedrövelse och trångmål (2 Kor 12:10), att sjunga lovsånger när de sitter i fängelse (Fil 1:3) och med aposteln säga: ”Vi har ingenting, men äger allt” (2 Kor 6:10).

Detta bröllop mitt i vardagens enahanda, detta överflöd mitt i yttre fattigdom, denna skatt i våra jordiska lerkärl, är vad vinundret i Kana vittnar om, begynnelsen av en ny skapelse. Det vin som gläder människans hjärta (Ps 104:15). Guds egen kärlek, när han ger oss sin älskade Son (Joh 3:16) och utgjuter denna sin kärlek i våra hjärtan genom att ge oss sin helige Ande (Rom 5:5), den Ande som beskrivs som ett saligt ”rus” (pingstsekvensen). Vinundret i Kana pekar mot mässans kalk, den eukaristiska bägare som flödar över (Ps 23:5) på kyrkans altare. Den ström av nåd, vars flöden ger glädje åt Guds stad (Ps 46:5) och som aldrig skall ta slut. Det berättas om en man som spydigt frågade kyrkofadern Hieronymus om gästerna vid bröllopet i Kana drack upp allt vinet. ”Nej”, svarade Hieronymus, ”det dricker vi alla av fortfarande”. Bröllopet i Kana pekar ut över sig själv mot det stora bröllopet mellan Kristus och hans brud, den heliga kyrkan. Kanske är det därför som bruden inte nämns av evangelisten. Bruden, det är vi. Kallade att förenas med Kristus, att besvara hans kärlek. ”Min vän är min och jag är hans” (Höga Visan 2:16). ”Saliga de som är kallade till Lammets bröllopsmåltid” (Uppb 19:9).

Men därmed måste vi också ge ord åt den tysta frågan: Varför märker vi så lite av detta överflöd av nåd och glädje i våra egna liv? Men så mycket av trångmål och knotande? – Evangeliet inte bara vittnar om ett gudomligt under. Det visar också på konkreta hjälpare som bereder väg till överflödet. Jesus hade medhjälpare för att utföra sitt underverk. Dels sin moder, dels tjänarna, (”diakonerna”, som det heter på grundspråket). Maria spelar en diskret men viktig roll. Hon bär fram nöden till sin son. Som kvinna och husmor upptäcker hon den hotande skandalen och gör sin son uppmärksam på den. ”De har inget vin”, säger hon till Jesus. Det är en bild för hennes förblivande roll i kyrkans liv. Hon står mellan människors nöd och sin Sons gudomliga resurser. Hon ser vår nöd, men känner också sin Sons gudomliga resurser. Hon bär fram människors brist till sin gudomlige son. Därför ber vi om hennes förbön. ”Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund”. Hur skulle hennes son kunna motstå en sådan bön? – Samtidigt antyds i Jesu svar att det kan ta sin tid. Vår tid stämmer inte alltid med Guds. ”Min tid är ännu inte kommen”, säger Jesus. Först i efterhand förstår vi att Gud alltid handlar i rätt ögonblick.

Men hon ger också ett råd till tjänarna: ”Gör det han säger åt er”. Det är ett gott råd, som givit henne titeln: ”De goda rådens moder”. Och tjänarna lyder. De följer hennes råd. De fyller krukorna ända till brädden. Inte bara till hälften eller till 95 procent, utan ”till brädden”, trots att det var en avsevärd kvantitet. De nöjer sig inte med ett minimum. Den helige Bernhard säger att den 6:e krukan, fylld till brädden, är den totala lydnaden, utan fusk och knotande. Det står i Benedikts regel att lydnaden inte får ske ängsligt, inte söligt, inte ljumt eller knotande, utan med glädje (RB 5:14-19), och hela regeln kulminerar i kapitlet om den goda ivern, som bröderna skall öva med glödande kärlek. De skall inte bara nödtorftigt tolerera varandra, utan överträffa varandra i ömsesidig aktning och överbjuda varandra i inbördes lydnad (RB 72). En munkfader (Johannes Cassianus) lär oss att vi inte bara skall avvisa lasterna och öva dygderna. Vi måste hata lasten och älska dygden och det goda. Det är då korset förvandlas till ett milt ok. Först då går vi över från lagen till nåden (Rom 6:14). Så att vi får dricka vin i stället för vatten. Så att hjärtat vidgar sig och vi kan löpa vidare i kärlekens outsägliga sötma (RB prol 49). Då lever vi inte längre i rädsla, eftersom kärleken driver ut räddhågan och dygden blir vår lust och glädje (RB 7:67-70). När vi ingenting föredrar framför kärleken till Kristus.

Det är det märkliga. Att kärleken både kräver mer än lagen, och samtidigt ger oss det överflöd som vi bäst behöver och djupast längtar efter.

Det är detta nya liv i överflöd som vinundret i Kana vittnar om. För att ge oss tro och föröka vår kärlek. Och hur skulle det kunna vara annat än ett liv i överflöd, när kärleken förenar oss med den Herre, som inte bara förvandlar vatten till vin, utan förvandlar vin till sitt eget livgivande blod i den eukaristiska bägare som föregriper det eviga bröllopet?

Amen.