NYÅRSDAGEN 2004

4 Mos 6:22-27 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Konsten att börja

Ett nytt år har börjat, ett nytt år med idel oskrivna blad i almanackan. Ingen vet i förväg vad året kommer att innehålla. Låt oss dröja något vid själva starten, vid början. Hur gör man för att börja ett nytt år? De första stegen är nog så viktiga, de första timmarna och dagarna. De kan avgöra fortsättningen och rentav prägla hela året.

Att det är en konst att börja märker vi i mycket av det mänskliga livet. Det första kapitlet i en bok anger ofta hela bokens innehåll. Prologen, företalet, till den helige Benedictus regel föregriper hela regelns innehåll. Och i prologen är den första meningen ett koncentrat av hela företalet. Ouvertyren till ett musikstycke eller ingångsversen till den heliga mässan anger tonen för hela fortsättningen. Den första bokstaven i en handskriven bok, en s.k. anfang (=början), var ofta konstnärligt utformad. Begynnelsebokstaven till en biblisk bok kan rymma en hel teologi. Den första bokstaven till mässans eukaristiska bön är på latin ett T (e igitur…), vilket ofta utformas som ett kors eller en Golgatascen. Redan bönens första bokstav rymde det offer som skulle firas och frambäras i mässan.

Vem är det som börjar detta mitt nya år? Eller vad? Det är förvisso mycket som påverkar oss, faktorer som vi inte råder över, men det utesluter inte vårt eget ansvar. Vi är inte hjälplösa offer för väder, omständigheter och besvärliga medmänniskor. Människan har ett eget ansvar för hur hon börjar en nytt skede i livet. Redan dagens första tanke präglar den kommande dagen. Det är människan själv som avgör vilken tanke som skall vara den första. Någon slags morgonbön, om än aldrig så kort, ger dagen en ton och färdriktning. I klostret bryts nattens tystnad med orden: ”Herre, öppna min läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov”. Benedictus säger i sin regel: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra först under ihärdig bön, att Herren ska fullborda det” (prol 4).

Det ligger något både mänskligt och kristet i att medvetet börja. Att välja väg. Att vända sig i rätt riktning. Att vända om, när man kommit på avvägar. Det sker inte av sig själv. Tar jag inte ut kursen, så gör någon annan det i mitt ställe. Släpper vi rodret eller låter vi årorna vila i knäet, så driver vi med strömmen.

Början påverkar slutet. ”Att bli gammal är en härlig sak”, säger den judiske filosofen Martin Buber, ”om man inte har glömt konsten att börja”. Och det finns alltid en möjlighet att börja på nytt. Den botfärdige rövaren hade bara några timmar kvar att leva, men gjorde sitt livs början. På sin dödsbädd säger den helige Franciskus till sina medbröder: ”Låt oss äntligen börja”.

Konsten att börja har Herren själv helgat, både med sitt ord och sitt liv. I den psalm som ingår i klostrets dagliga morgonbön heter det: ”Ge mig ett nytt och stadigt sinne… låt mig åter få glädjas över att du räddar” (Ps 51:12,14). Men tydligast har han lärt oss det med sitt exempel. Han, den Evige, som är upphöjd över all tid, han som ”fanns i begynnelsen”, före allt det vi kallar ”början”, han gick in i tiden och började ett mänskligt liv i vår tid, ett jordeliv med en början och ett slut. Han lät sig omslutas och födas av jungfru Maria. Det var en märklig början, en början på något helt nytt. Redan profeten Jeremia måste ha anat det när han säger: ”Herren skapar något nytt på jorden: kvinnan skall värna mannen” (Jer 31:22). Ordet för ”värna” är språkligt svårt att översätta. Den latinska översättningen, Vulgata, ser det som en messiansk profetia. Kvinnan, Maria, omsluter mannen, Människosonen. Det var något nytt. Det var Herrens sätt att ge oss en ny början, en ny födelse. Det var början till en ny skapelse, för att göra oss dödliga till nya människor. Det var en början som bereder väg för en slutlig fullbordan. I bibelns sista bok säger han som sitter på tronen: ”Se, jag gör allting nytt… Jag är A och O, början och slutet” (Uppb 21:5-6).

I bönen över offergåvorna i denna mässa på årets första dag ska vi be: ”Du som börjar och fullbordar allt som är gott, låt nådens verk, som tog sin början i Maria, nå sin fullbordan i oss…”. Hur gjorde Maria när det började? Hur började hon? – Vid bebådelsen, när ängeln förkunnade budskapet att hon skulle föda, ställde hon en fråga, ”Hur skall detta ske?” Det är inte okristligt att fråga. Vad kommer att ske detta nya år? Vad bär det i sitt sköte? Maria fick svar på sin fråga, inte ett svar på vad som skulle hända, men ändå ett tillräckligt svar. Hon fick ett löfte om Anden, Hjälparen, som också är ett löfte till oss. ”Gud har sänt sin sons ande in i vårt hjärta”, som vi hörde i 2:a läsningen, en Ande som befriar från rädsla och slaveri under främmande makter. Vi är upphöjda från slavens position till sonens och dotterns, vi är barn i huset. Allt detta fick vi i dopet, vår nya födelse. Men vi har svårt att riktigt ta det på allvar, vi har svårt att börja. Därför får vi också påminna oss Marias svar till ängeln: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”. Så började jungfru Maria. Och enligt kyrkans övertygelse fortsatte hon så hela sitt liv, även när hon inte förstod. Den som avlägger klosterlöfte börjar på samma sätt: ”Tag emot mig, Herre, efter ditt löfte, och låt mig inte komma på skam med mitt hopp”. Konsten att börja består i detta: att överlåta sig åt Herrens vilja.

Konsten består inte i höga ambitioner och spända strängar. Det är inte egna projekt, som skall fullbordas, utan Guds kärleksfulla plan. Det är hans nåd som väntar oss, den nåd som är varje morgon ny (Klag 3:23).

Genom stillhet och förtröstan får vi överlåta oss. ”Låt nådens verk, som tog sin början i Maria, nå sin fullbordan i oss”.

Så ber vi för oss själva och för hela den mänskliga familjen, så önskar vi varandra ett Gott Nytt År.

Amen.