Den heliga familjen

Söndagen efter jul 2003

1 Sam 1:20-22,24-28 1 Joh 3:1-2,21-24 Luk 2:41-52

DEN HELIGA FAMILJEN

Frågor om familjen väcker obehag och dåligt samvete hos många. Familjens kris i vår kultur är ett plågsamt faktum. Ändå kommer vi inte ifrån dem. Kyrkan kan inte låta bli att undervisa om familjen, ty den hör till varje människas förutsättning. Ingen människa har plötsligt ramlat ner på den mänskliga scenen. Hon kommer inte ur tomma intet. Varje människa har en far och en mor. Och dessa i sin tur har sina föräldrar. Människan är inte en ´individ´, en isolerad atom, i det mänskliga kollektivet (Katekesen 2212). Vi har också ett efternamn, ett familjenamn. Vi väljer inte våra föräldrar. Vi har fått dem. Att barn är en gåva, förstår de flesta fortfarande, trots all ´planering´, och trots de moderna försöken att sortera bort oönskade barn, eller ”skaffa sig barn” på andra sidan tillåtna gränser. Vi kommer ur en familj och hör till en familj. Hur långt från det tänkta idealet den än kan tyckas vara.

Jesus, Guds evige Son, delade våra mänskliga villkor och föddes i en familj. Även om han var Marias enda barn, och Josef inte var hans biologiska fader, så hade han släktingar, kusiner och anförvanter. Han växte upp i en bestämd kultur, i ett folk med sin historia. Av sin mor lärde han sig tala arameiska. Som alla andra judiska barn fick han lära sig de första bönerna i hemmets skola. Av sin far lärde han sig snickarens yrke. Under 30 år levde han ett vanligt familjeliv i Nasaret. Trots att han skulle väcka oro och undran hos sina närmaste när han gick sina egna vägar i lydnad för sin himmelske Fader. Också på korset sörjde han ju för sin mor, när han uppdrog åt Johannes att ta henne som sin mor.

Därmed har Jesus helgat familjen, sin egen och alla andras. Han har helgat den, genom att bekräfta budet att barnen skall hedra sina föräldrar och genom att ge föräldrarna uppdraget att fostra sina barn. Han lydde sina föräldrar och gav oss Josef och Maria som föredömen i föräldrarnas heliga uppgift. Detta gäller också utanför kyrkans gränser. Här handlar det om politik. Katekesen säger att samhället är skyldigt att stödja familj och äktenskap, men också att det inte får blanda sig i familjens inre angelägenheter eller frånta familjen dess egna befogenheter (Kat. 2209 ff).

Familjen i Nasaret var förvisso unik, genom sin unike son. Det hör vi om i dagens evangelium, när 12-åringen dröjer kvar i Jerusalem och hans föräldrar i tre dagar får leta efter honom, innan de finner honom i templet, där han sitter bland de skriftlärda, lyssnar och ställer frågor. Och tydligen på ett sätt som får alla att häpna. När Maria frågar hur han kunde vålla dem denna oro svarar han: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Men de förstår honom inte. Hans persons hemlighet skall klarna först senare, även om Maria gömmer och begrundar allt i sitt hjärta.

Men denna Jesu unika ställning hindrar honom inte att följa med dem tillbaka och vara dem lydig i allt. Han låter sig fostras och undervisas, steg för steg. Evangelisten säger att Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.

Också i detta har Jesus helgat vår mänskliga villkor, vårt behov av omsorg, fostran och undervisning. Det står ingenting i evangelierna om uppseendeväckande händelser under åren i Nasaret. Allt tyder på att han växte upp som ett barn bland andra barn i Nasaret. Inte heller fanns det någon skylt, ”den heliga familjen”, på Josefs och Marias hus. Det som skedde, ägde rum i tystnad och anonymitet, i det vanliga, i trohet mot Guds bud och stadgar, i respekt för hemmets och arbetets dagliga mödor och enkla skönhet. Därmed är varje familj helgad och helig.

Sedan lång tid har man lurat oss att tro att familjeband är ett hot mot den individuella friheten. Ingmar Bergman har sagt att dagens människa vill vara fri från alla bindningar, också den från Gud, och därmed har man byggt en fårfålla åt sig, där var och en står och bräker om sin ensamhet utan att någon lyssnar på de andra. Frikopplad från Guds bud och ordningar blir kärleken, sexualiteten, barnafödandet och familjelivet till ett enda stort problem. Följden blir att föräldrar sviker sina uppgifter som föräldrar och gör barnen föräldralösa redan under sin livstid. Varför de unga lämnas åt sig själva och åt varandra och därmed kanske aldrig blir vuxna. Man försöker bygga en värld av från varandra isolerade individer, där var en kör sitt eget lopp och betraktar de andra som hinder i trafiken. Barn blir ett hinder, maken/an ett irritationsmoment, föräldrar en börda.

Jesus själv är det tydligaste exemplet på hur den äkta friheten inte hotas av lydnad för föräldrarna och trohet mot familjebanden. När tiden är inne kan han gå den väg som är hans. Därmed visar han, radikalare än något tonårsuppror, att familjebanden inte är absoluta. Att vi inte behöver och inte får bli felaktigt beroende, varken av barn eller föräldrar. Vi skall hedra våra föräldrar och älska våra barn, men hjärtats förtröstan och djupaste kärlek tillkommer Gud allena. Familjen kan bli något som binder och begränsar felaktigt. Jesu blixtrande ord om att överge också familj och äktenskap för Guds rikes skull förkunnar att inga familjebindningar får väga tyngre än kärleken till Gud. Efterföljelsen av honom kan innebära uppbrott från den jordiska familjen. En lärjunge måste vara beredd att offra kanske det käraste han fått. Hanna, profeten Samuels mor, visste att hennes son var en gåva från Herren. Därför gav hon också Samuel tillbaka till Herren, och blev därmed ett föredöme för de föräldrar vars barn kallas till kloster eller till den prästerliga uppgiften.

Den jordiska familjen är en förberedelse, varken mer eller mindre, till den nya familj som växer fram kring Jesus, Guds evige Son, han som blir vår mänsklige broder för att göra oss alla till Guds barn och varandras syskon. I en gemenskap som övergår och fullkomnar alla familjeband, och som därför består av alla kategorier, gifta och ogifta, barn och föräldrar. Han gör sin himmelske Fader till vår Fader och ger oss sin moder som vår andliga moder. På vägen dit får föräldrarna vikariera och vara ställföreträdare. Som barn i den familj vi tillhör får vi lära oss de första grunderna i att vara Guds barn. Och familjen vara en urcell och ”grundskola” för både samhälle och kyrka. Konciliet kallar hemmet en första kyrka, en hemkyrka.

Låt oss bedja för våra familjer. Och göra allt som står i vår makt, också politiskt, för att återge familjen dess rätta värde och plats både i samhället och i kyrkan. Låt oss rannsaka oss och göra bot för egna synder mot familjen. Men låt oss också tacka för familjen, inte minst för den familj vi själva tillhör. Trots alla brister är den en gåva som förmedlat livet ochen rad gåvor till oss. Då behöver inte bitterhet, avundsjuka eller bekymmer för det vi själva inte råder över ha makt över oss. Både föräldrar och barn är ytterst gåvor till varandra, gåvor från Gud, och genom tacksägelsen ger vi gåvan tillbaka till alla goda gåvors givare.

Amen.