JULDAGEN 2003 – Mariavall

Jes 52:7-10 Heb 1:1-6 Joh 1:1-18

Det saliga utbytet

Soluppgången från höjden var ingen synvilla. Att han kom ned från höjden betydde inte att han inte blev verklig människa, att han också steg upp ur jorden, ur kvinnans sköte. Den gudomliga rättfärdigheten har blickat ner från himlen och trofasthet har spirat ur jorden (Ps 85:12). ”Han som var rik blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika” (2 Kor 8:9). Det är julens saliga utbyte. Han antog det som var vårt, för att ge oss det som är hans. Kyrkofäderna varierar temat i det oändliga. Han blev människobarn, för att vi skulle bli Guds barn, för att vi skulle gudomliggöras. Han blev vår broder för att vi skulle få kalla hans Fader för vår Fader. Någon kallade det ”gungbrädeseffekten”. När den ena sida tyngs ner, far den andra upp i luften. När Gud blir människa, lyftes vi upp i höjden. Fäderna kallar det ”sacro­sanctum commercium”, vilket är hämtat från ekonomin, en ”hög­helig kommers/affär”. Någon säljer det han har för att få det han inte har. Gud ”köpte” det han inte hade, våra mänskliga villkor, för att ge oss det vi inte har, hans gudomliga gåvor. Dock förblev han det han var, Guds Son, annars hade han inte kunnat ge oss läkedom. Men hade han inte antagit en människas natur så hade han inte kunnat vara vår förebild.

Detta heliga utbyte läser vi om i evangeliet. Människor vågar sig fram till honom, som man först trodde var snickaren Josefs son. I sin nöd vågar de närma sig honom, som talar deras språk och lever deras fattiga liv, men som tycks bära på ovanliga krafter och vars ansikte lyser av medlidande och kärlek. Där förundras de. Ingen har talat som han talade, ingen har utfört sådana kraftgärningar som han gjorde. De som inte bara är nyfikna, utan anförtror sig åt honom, faller ner och tillber. De som följer honom som kallar sig vägen, upptäcker att han har gåvor att ge, gudomliga gåvor, att han också är sanningen och livet. Genom ”Jesus” upptäcker de och kommer till ”Kristus”.

Samma heliga utbyte genomsyrar kyrkans hela liv. Guds Ord talas och förmedlas av människor, annars skulle vi inte kunna höra och ta emot. De skrivs ner och mångfaldigas med vanlig trycksvärta, de kan läsas med vanliga bokstäver. Men i dessa mänskliga ord ligger Guds kraft och visdom fördold. Den som lyssnar, läser och begrundar i sitt hjärta, blir förvandlad. Hon lyftes, som gungbrädan, ut ur sin begränsning, ut eller in i den sanna verkligheten. Den som gör orden till sina egna ord i bön och överlåtelse, gör upptäckten att han inte ber ut i tomma intet. När de troende ber som Jesus har lärt oss, Fader vår, som är i himlen… då har något hänt. Den irrande människan har fått en Fader. Hon har blivit det hon vågar uttrycka, Guds barn. När hon låter orden leda till handling bär de frukt. En frukt som övergår all mänsklig ansträngning.

Tydligast blir detta utbyte i sakramenten. Allra tydligast i den heliga eukaraistin. De yttre tecknen är bröd och vin. Människan skulle inte direkt kunna ta del av den gudomliga näringen. Guds eviga Ord har blivit ett bröd som vi kan tugga. Han blev fattig för vår skull. Men tron upplyser oss om brödets och vinets innersta hemlighet, Kristi kropp och blod. Vi infogas i Kristi gudamänskliga kropp, vi gudomliggöres. Vi blir vad vi tar emot. Påven Leo utropar det i sin berömda julpredikan: ”Upptäck din värdighet, o kristna människa! Som delaktig i den gudomliga naturen skall du inte falla tillbaka till den gamla uselheten genom en vansläktad vandel, Kom ihåg vem som är huvud och i vilkens kropp du är en lem! Glöm inte, att du har ryckts ut ur mörkrets välde och förts in i Guds ljus och i hans rike.”

Detta saliga utbyte är julens hemlighet. Det är inte människans naturliga födelse vi firar, utan hennes ”nya födelse”. Kristus föddes som människa för att vi skulle födas till det nya livet. Som vi bad i kollektbönen: ”… du som underbart har skapat människan och ännu underbarare har återställt din bild i henne, låt oss få del av hans gudomliga natur som för vår skull har blivit sann och verklig människa…”.

Orden verkar ofattbara. Tanken svindlar. Men det konkreta består. Konkretionen består i att hålla fast vid Jesus också när vägen går vidare, mot Jerusalem, mot lidande och död. Och därmed kunna ta emot allt som händer, vad det än är, som Guds vilja och plan. Också det svåra, det jag inte förstår eller vill vrida mig ur eller fly ifrån, det vi skyggar för, utblottelsen. Sådan var hans väg. Också på den vägen sker ett saligt utbyte. Det som går ut på att göra oss lika honom. Han lever fördolt i oss och utblottar sig själv i oss. Med varje steg på utblottelsens väg växer det fram frukt, en i ögonblicket fördold frukt, men som i sin tid skall triumfera i det uppenbara (Hjalmar Ekström).

Ändå får ingen sorg finnas på denna livets födelsedag, sade påven Leo. Som profeten Jesaja manar sina modlösa landsmän, när de ser Jerusalems ödeläggelse efter återkomsten från fångenskapen: ”Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk,… hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss”.

Inte bara för att härda ut. Han möter oss där vi är, i vår fattigdom, för att leda oss dit vi omöjligen kan nå i egen kraft, för att göra oss rika. Han älskar oss redan som syndare och människor, men kommer för att förvandla, helga och gudomliggöra oss. Som vi ber i slutbönen: ”Han föder i oss gudomligt liv, fröet till evig salighet”. Julens saliga utbyte. Kom låt oss tillbedja honom.

Amen.