JULNATTEN 2003

Jes 9:2-7 Tit 2:11-14 Luk 2:1-20

En soluppgång från höjden

Så hade han sagt, prästen Sakarias, Johannes Döparens fader. Han hade profetiskt sett vad Döparen skulle bereda väg för, en soluppgång från höjden. Hos evangelisten Lukas står dessa ord bara några verser före det evangelium vi nyss har hört. De blir därmed ”överskrift” till det evangelium vi nyss har hört, en ”förklaring” till den födelse vi firar denna natt. Födelsen utgör en soluppgång för det folk som vandrar i mörker; folket, det är hela den mänskliga familjen, det är vi, det är jag, som annars skulle sitta i mörker. Solen skall gå upp vid himlens ena ände och i sitt kretslopp nå den andra (Ps 19:7), men i natt är det ett nyfött barn vi firar, de första skimrande strålarna vid horisonten.

Och dessutom ett värnlöst barn, som föddes utanför trygghet och skydd. Krubban är en förvarning till korset. Liksom solen kan skymmas av moln och liksom människor kan vända sig bort från ljuset, från insedd sanning och samvetets klara ljus, och föredra mörkret, på samma sätt kan människor förbli blinda för det barn som föddes denna natt. Men det ändrar inte på faktum. Det är en verklig soluppgång vi firar. Herdarna fann barnet i krubban. Ängelns ord besannades. De föll ner och tillbad, bredvid oxen och åsnan som, enligt profeten, kände igen sin husbonde och sin herres krubba (Jes 1:3).

Också vi som firar denna födelse kan fångas av mörkret, så att alla fromma ord ekar ihåliga och hjärtat stelnar av köld och mörka bekymmer. Då tycks inga böner få solen att gå upp.

En soluppgång från höjden, oriens ex alto, hade Sakarias sagt. Redan uttrycket är märkligt, som vi konstaterade i söndags. Normalt säger vi ju att solen går upp. Men här stiger den ned, från höjden. Alla häpnade över vad herdarna sade, de som vittnade om vad ängeln från höjden hade sagt dem. Barnet såg de med sina ögon, men vem barnet var kunde de bara tro. Men det måste de ha gjort, ty de ”vände tillbaka och prisade och lovade Gud… allt var så som det sagts dem”.

På detta lilla ord kommer det an, ordet tro. Det vi har svårast för, att tro på den Gud har sänt (Joh 6:29), den som evangeliet vittnar om och kyrkan bekänner. Inte minst när vi kämpat oss trötta och hoppats att kampen skulle förändra våra villkor. Också en sådan kämpe som den helige Johannes Cassianus säger det. Det är bara genom att tro på nåden som vi vinner seger. Vi hörde det i 2:a läsningen. ”Guds nåd har blivit synlig”. Förvisso lär nåden oss att säga nej till ett ”gudlöst liv”, men det är endast genom nåden som vi vinner seger och håller ut. ”Om inte Herren kom till min hjälp skulle jag snart bo i mörkret. När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe” (Ps 94:17f). Heren kallar, leder och fullbordar, också när vi minst anar det. Må vi inte glömma detta enkla, att tro och förtrösta.

Må vi i tro falla ner och tillbedja inför Herrens krubba och inför kyrkans altare, så att barnet i krubban och den konsekrerade hostian lyser som solen inför våra ögon.

Amen.