Gryning och soluppgång

FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

Gryning och soluppgång

De sista sju dagarna före jul, 17-24 december, är något av ”sista varvet” på kyrkans adventstid. Särskilt tydligt blir det i hennes bön och liturgi, både i mässan och tidegärden. Kyrkan gör gemensam sak med det Gamla förbundets folk, som ropar och ber att Gud skall infria sina löften om den utlovade Messias. Ett ord återkommer ständigt, i hymner och psalmer, i böner och läsningar, ordet ”kom”. Inte minst i de s.k. antifonerna, de korta verser som inramar psaltarpsalmerna. Några antifoner har blivit särskilt älskade under dessa sju dagar före jul, de s.k. O-antifonerna. De sjunges före och efter Marias lovsång i den dagliga vespern. Kyrkan liksom påminner Gud om vad han lovat. Hon gör det genom att hämta sina böner från Guds eget Ord. ”O eviga Vishet”, ”O Adonai” (det hebreiska ordet för Herren), ”O Jesse telning”, ”O Davids nyckel”, ”O folkens Konung”, ”O Immanuel” (se Oremus s. 157-163).

Antifonerna är inte bara vackra, både litterärt och musikaliskt, de är också präglade av tillbedjan och förundran. Samtidigt är de intensivt vädjande. De avslutas alla med ropet ”kom”, ”kom för att lära oss, kom för att förlossa oss, kom för att befria oss, kom för att frälsa oss…”.

Dagens O-antifon (den 21 december) inleds med ett uttryck som i förstone tycks hämtat från naturen: ”O Soluppgång”. Kristi födelse liknas vid solens uppgång borta vid horisonten. På latin heter det Oriens. Det kan också översättas med öster, det väderstreck varifrån solen går upp. De vise männen kom från Orienten, från Österlandet. Kristi födelse kallas för en soluppgång. Men i kyrkans bön blir det inte bara en händelse. Soluppgången tilltalas, som om det vore en person, ”O Soluppgång”. Den Soluppgång som besjunges är en person. Antifonen i sin helhet lyder så: ”O Soluppgång, du avglans av Guds härlighet, du rättfärdighetens Sol: kom för att lysa över dem som sitter i mörker och i dödens skugga”.

Den närmaste förebilden till denna antifon hittar vi i Sakarias lovsång. När prästen Sakarias har förstått att han skall bli far till Johannes Döparen brister han ut i den lovsång, som kyrkan beder varje dag i sin morgonbön, Laudes, som också i dygnsrytmen sammanfaller med solens uppgång. Döparen skall bereda väg för den utlovade Messias, som, med Sakarias ord: ”skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg” (Luk 1:78-79).

Antifonen innehåller också uttrycket ”rättfärdighetens sol”, med förebild hos profeten Malaki 4:2, där Herren liknas vid en sol, med vingar. Under dessa vingar ges det skydd och läkedom.

Sakarias hade en formulering som bara finns på detta enda ställe i Skriften och som har gett bibelutläggarna huvudbry. Han talade om ”en soluppgång från höjden”. Formuleringen är märklig, eftersom solen inte går upp ”från höjden”. Den går ju upp, så att säga, ”nerifrån”, åtminstone som våra ögon uppfattar den. Men därmed har han antytt det unika med den födelse vi skall fira. Det barn som föds av Maria föds inte bara ”från jorden”, som vi andra. Det är unikt bland alla människobarn, ty det är avlat av den helige Ande och fött av en jungfru. Med bävan bekänner vi att det är Guds egen Son, en soluppgång ”från höjden”. Kristi födelse bekänns av kyrkan som den sanna Soluppgången.

Vi är inte där riktigt än. Det är några dagar kvar till Kristi födelses fest. Soluppgång föregås ibland av ”gryning” och ”morgonrodnad”. Aposteln säger på ett ställe: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära” (Rom 13:12). En kyrkofader säger att denna ”gryning” och ”morgonrodnad” kännetecknar de troendes villkor. ”Morgongrodnaden och gryningen förkunnar att natten är förgången; likväl låter de oss inte se dagens hela ljus, utan, medan de förjagar mörkret och öppnar mot ljuset, äger de ett ljus som är uppblandat med mörker… I vissa avseenden gör vi vad som hör ljuset till, men i andra kan vi ännu inte hålla oss fria från det som är kvar av mörkret” (Gregorius den Store). Vi kan instämma i psalmistens ord: ”Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja mer än väktarna efter morgonen” (Ps 130:6). En annan psalm är ännu ivrigare och har större tilltro till den egna bönen. Han säger ”Mitt hjärta är redo, Gud, jag vill sjunga och spela… jag vill väcka morgonrodnaden” (Ps 108:2-3). – Kan vår bön väcka morgonrodnaden? Kan vår bön få solen att gå upp? Kan Kyrkans bön skingra mörkret hos oss själva och för den som sitter i dödens skugga? Kan Kyrkans bön förändra världens kapplöpning mot sin egen förintelse?

Vore bönen vårt eget påhitt, så vore det förvisso både förmätet och dömt att misslyckas. Vi kan bara be i tro, därför att Herren själv uppmanat oss till det och lovat att höra dem som ber i hans namn. Men han tycks själv göra sig beroende av vår längtan och uthålliga bön. Som när han väntade på jungfru Marias svar. Bernhard av Clairvaux fångar detta ögonblick, när hon fått ängelns budskap och innan hon svarat: ”Jungfru, du har hört att du skall bli havande och föda en son… Ängeln väntar på svar… också vi väntar på ett ord av förbarmande, vi som lever i elände under förbannelsens dom… Hela världen världen faller på knä för dig och väntar, och det med rätta. Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna friköps… Svara ett ord, och ta emot Ordet. Säg ditt ord, och bli havande med Guds ord. Säg ett flyktigt ord, och ta emot det eviga Ordet… Tänk om du dröjer och han går vidare. Stå upp i tro, skynda dig i hängivenheten, öppna genom lovprisningen: ’Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt’”.

Den heliga jungfrun är en bild för Kyrkan, för oss. Det är vår heliga kallelse att i tro öppna oss för ljuset, att bereda väg för det genom vår ständiga bön. Det är Kyrkans ”starkaste” bön, den heliga eukaristin, som får den konsekrerade hostian att likt solen lysa för de troendes ögon. Kyrkan har tagit sina böner från Guds Ord och lägger dem i vår mun. Redan bönen är en nåd och ett hoppets tecken: ”O Soluppgång, du avglans av Guds härlighet, du rättfärdighetens Sol: kom för att lysa över dem som sitter i mörker och i dödens skugga”.

Amen.