FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT 2003

Jer 33:14-16 1 Thess 3:12-4:2 Luk 21:25-28,34-36

Tiden går…

Hur fort går tiden? För ett litet barn kan tiden gå outhärdligt långsamt, men förr eller senare gör de flesta människor erfarenheten att tiden går fort, fortare än vi tänkt oss när vi var yngre. Tiden tycks rinna oss ur händerna. Vi anar att vår stund på jorden är begränsad. – Skulle det vara våra villkor på jorden? några alltmer krympande år, följda av ett obönhörligt slut? – Kyrkan förkunnar frimodigt: det är inte hela sanningen, inte ens den viktigaste. Hon förkunnar inte bara att jordetiden skall övergå i evigheten; hon säger att evigheten har kommit in i tiden. Hon förkunnar att någon har kommit för att förvandla tiden. Göra den ny. Ge oss ett hopp. När tiden går, förkunnar kyrkan att Någon kommer.

Adventstiden förkunnar denna ankomst, budskapet om Honom som kommer oss till mötes, för att förvandla tiden. Vi märker det i det enkla faktum att vi också detta advent får börja ett nytt år, ett nytt kyrkoår, fyllt av nåd. När vår tid solkats ner av sådant som vi helst vill glömma, förkunnar kyrkan att Herrens nåd är större än alla våra synder, att vi får börja om på nytt. Att Herrens nåd är varje morgon ny, och att den nåden har kraft att ”föryngra” oss och göra oss ”nya”.

Kyrkan förnekar inte att tiden går mot sitt slut, men lär oss att detta ”slut” samtidigt är tidens fullbordan. Någon har stigit in i tiden för att förvandla den och leda den till fullbordan. Enligt kristen tro ligger därför det bästa framför oss. Alltid. Det betyder inte någon allmän optimism eller framstegstro. Kyrkan förnekar inte de svårigheter som plågar vår egen tid. Hon vågar se dem i vitögat. Hon säger t.o.m. att svårigheterna skall bli större, ju närmare tidernas fullbordan vi kommer. Det vi hörde i evangeliet om skräck, ångest, rådlöshet, kunde ju vara en beskrivning av vår egen tid. Men trots denna realism slutar inte evangeliet varken i fasa eller med att sticka huvudet i busken, utan i ett nästan ofattbart budskap: ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig”. Gammal kristen erfarenhet har lämnat efter sig ett ordspråk: ”när nöden är som störst är hjälpen som närmast”. ”Räddningen är oss nu närmare, än när vi kom till till tro”, säger aposteln (Rom 13:11).

Hela adventstiden och dess liturgi är genomsyrad av hopp och förväntan. ”Fröjda dig storligen, dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se din Konung kommer till dig”. När tiden obevekligt går, förkunnar kyrkan Honom som kommer. Varje söndag bekänner kyrkan sin tro på att Herren skall komma tillbaka. För att fullborda tiden. Jesus Kristus skall komma tillbaka för att upprätta sitt rike, för att fullborda det vi läser om i evangelierna, när han kom som människa och i ord och gärning vittnade om att Guds rike var nära.

Advent betyder ankomst, Herrens ankoms, adventus Domini. På ett trefaldigt sätt. Hans ankomst som människa, när han föddes av jungfrun Maria i Betlehem. Men vi ser också fram mot Herrens slutliga ankomst, på himmelens skyar. Och mellan hans ankomst i Betlehem och hans återkomst vid tidens slut firar vi hans ankomst idag, i våra personliga liv, i kyrkan, i Herrens ord och hans heliga sakrament.

De tre ”adventen” hänger ihop. Den slutliga ankomsten behöver inte bli tomma ord eller skrämmande hot, om vi lär känna den Jesus av Nasaret som kom som människa. Och det kan vi göra genom att lyssna till och lyda hans ord. Sätta tro till honom och lära känna honom som vår bäste vän. Erfara både hans obevekliga makt och hans oändliga mildhet och godhet. Och så lära oss att älska honom. Längta efter honom. Han som ständigt kom till sina tröga lärjungar med ny undervisning och obegränsat tålamod. Han som tycktes överge dem när han gick i döden, men som kom tillbaka till dem som den uppståndne och levande. ”Jag går bort och kommer till er igen” (Joh 14:28). Och när han återvänt till Fadern genom sin himmelsfärd, kom han till dem med sin Ande, tröstaren och livgivaren. Därför lever Kyrkan i ett ständigt hopp. ”Såsom döende, men se vi lever”, säger aposteln (2 Kor 6:9). Hon vet hela tiden att Herren är den kommande. Att han står för det han lovat, att aldrig överge sina lärjungar, att vara med dem varje dag intill tidens slut.

I denna tro och i detta hopp lever vi. Därför lyfter vi våra huvuden, i stället för att huka oss i ångest och rådlöshet, ty vi är inte utan hopp och utan Gud (Ef 2:12). Det är Kyrkans budskap till alla plågade människor. Hon vittnar om den Herre, som har en fridens och fredens framtid i beredskap. Och som vill att alla människor kommer till kunskap om sanningen.

Men det är inte någon vag känsla eller allmän tröst. Också aposteln påminner de kristna om att ”tiden krymper” (1 Kor 7:29). Därför uppmanar oss Jesus att vara på vår vakt, så att våra sinnen inte fördunklas och tyngs ner av ”omåttlighet och dryckenskap och världsliga bekymmer”. Inte som ett nej till god mat och skapelsens glädje, men för att detta inte skall få makt över oss, inte tynga ner oss, inte få oss att sänka blicken, inte fastna i denna tiden. De gamla munkarna visste att man aldrig fick äta eller dricka så att man förlorade förmågan att be, också efter maten. Allra försåtligast är kanske ”bekymren”, de inre malande och destruktiva tankarna, som behöver sin särskilda motmedicin. Adventstiden är egentligen en fastetid, en förberedelsetid, en tid för att gå till bikt, en tid då vi frivilligt över oss att vänta och avstå. För att våra hjärtan skall kunna vidga sig och hoppet växa. I barnslig förväntan på det som är mera värt än all jordisk glädje.

Därför övar vi oss att fylla i vår kunskap om Jesus, vi påminner oss om vems barn vi är. Vi håller vi ut i vaka och bön. Bönen är hoppets språk. Så länge någon ber finns det hopp. När bönen dör, lever vi farligt, livsfarligt. Vi ber om det vi saknar och mest av allt behöver, men vi ber i tro och med hopp. Vi förnekar inte det som hotar eller i våra ögon ser hopplöst ut, men vi låter inte svårigheter och nöd få sista ordet, inte leda till knotande och klagan, utan till bön. Hela adventstiden är en enda bön om att Guds rike skall komma: ”Tillkomme ditt rike”, ber vi i Fader vår. – Sju gånger om dagen inleds tidebönen i klostret med ropet: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. – Kom, Herre Jesus! (Uppb 22:20) – ”Fyll oss med längtan efter din stora dag…” (kollektbönen). Och när vi håller ut i bön i tro och med ett rent hjärta, gör vi på nytt samma erfarenhet. Herren kommer till den som ber. Han kommer till den sörjande. Han kommer till den som i den heliga kommunionen sträcker fram sina händer eller sin tunga och säger sitt Amen. Han kommer idag på samma sätt som han kom till de fattiga och sjuka i evangeliet, till hungrande och flyktingar, till syndarna och de ödmjuka. Vår bön är bara en liten gest. Knappast nämnvärd, när vi förstår att det är han som hela tiden kommer, att det är han som redan kommit till oss och givit oss lusten och viljan att bedja. Det är hans förekommande nåd, som ändå väntar på vår bön och vårt hopp. För att vidga våra hjärtan och göra dem mottagliga för den nåd och den frid han vill ge oss.

Så helgas och förvandlas vår tid på jorden. Från rädsla och panik, till hopp och förväntan. Vi föregriper Herrens ankomst. Så övar vi oss att gå också döden till mötes. Vi rätar vi på oss och lyfter våra huvuden och våra hjärtan, nu i denna eukaristi och i denna adventstid. ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.” Amen.